Kristdemokraterna har blivit regeringens svagaste länk, senast med ett nytt utspel om fastighetsskatten. Alliansen måste prata ihop sig bättre.
Det är profileringssäsong. Så elakt kan man sammanfatta allianspartiernas obetvingliga lust att komma ut i medierna med olika förslag. Än är det centerledaren Maud Olofsson som föreslår behovsprövade barnbidrag, än är det folkpartiledaren som vill ha mer kärnkraft. Och i går var det kristdemokraternas tur.
Stefan Attefall, finansutskottets ordförande och tung kristdemokrat, berättade på DN Debatt om partiets etiskt grundade fastighetsskatteförslag. Att beskatta den röda lilla stugan - eller för den delen den stiliga förortsvillan - håller inte för en etisk prövning. Därför har kristdemokraterna så ivrigt verkat för att få bort fastighetsskatten. Det har de i och för sig lyckats med och det till ett pris av betydande politisk oreda. Ingen kan påstå att fastighetsskatten blivit en politisk vinst för alliansregeringen.
Men kristdemokraterna menar sig inte ha nått ända fram. Det vill de göra genom att få bort den särskilt för storstadsbor förhatliga räntan på uppskov med reavinstskatten. Där landade alltså Stefan Attefalls långa värdeordsstinna artikel.
Visst ligger kristdemokraterna illa till i opinionsmätningarna, dock får de en hel plusprocent i dagens Synovatemätning - från 3 till 4 procent. Partiets desperation måste vara djup när den tar sig sådana uttryck som att man tror att det ska gå att vinna över koalitionskamraterna för att ändra i en skattefråga där regeringen visat så dåligt handlag och gjort sådana pr-förluster. Så är det kanske inte tänkt, utan det är med ränteutspelet som med bensinskattesänkningen - bara en ogenerad vädjan till vissa väljargrupper.
Men så där agerar väl alltid partier, kan skeptikern invända. Röstmaximering är deras huvudsakliga affärsidé.
Må så vara, men riktigt så enkelt är det inte. Ett politiskt parti förväntas också kunna ta politiskt ansvar. Eftersom det svenska partiväsendet är så mångfaldigt betyder det att ett parti måste verka tillsammans med andra. Det är precis vad kristdemokraterna utfäste sig att göra, när de ingick i alliansen. Något som förstås gäller alla fyra partierna.
De kampanjade som allians, de vann som allians och de skulle regera som allians. Det lovade moderatledaren och regeringsbildaren Fredrik Reinfeldt på valnatten 2006.
De fyra har påtagligt svårt att hålla det löftet. En och annan gemensam turné, ett och annat gästspel i förskolor och vårdhem förtar inte intrycket av tre allt nervösare partier och ett fjärde som redan har siktet inställt på valet 2010. Det är märkligt, och det är överraskande.
Den borgerliga oppositionen har en lång och rik erfarenhet av att tävla med varandra och förlora matchen mot huvudmotståndaren - socialdemokratin. Ändå har man hamnat i den gamla trallen igen.
Alliansregeringen har ett svagt opinionsstöd även om dagens Synovate-mätning visar en liten uppgång. De väljare som röstade för Alliansen måste återfå tron på de fyra partiernas vilja och förmåga att samverka. För dem är det ingen poäng med att ett parti vill ha ny kärnkraft, ett annat vill förändra barnbidraget, ett tredje vill göra en egen variant av fastighetsskattereform, de vill veta vilken politik som kan bli omsatt i beslut.
Politisk debatt behövs, men just nu skulle de fyra regeringspartierna behöva köra några debattvarv internt. Sedan är förväntan stor på hur regeringen resonerar och vilka förslag den faktiskt kommer att lägga fram. DN