Alliansregeringen borde våga mer. Den nuvarande politiken riskerar att skapa missnöje i alla läger.
En stark högervind bar fram den borgerliga alliansen i valrörelsen 2006. Aldrig tidigare i modern tid har det blåst så kraftigt från höger. Det är en huvudförklaring till alliansens seger.
Andelen svenska väljare som placerar sig själva till höger på en höger-vänsterskala var hela 46 procent, enligt en ny rapport från valforskarna Sören Holmberg och Henrik Oscarsson.
Med en sådan ideologisk kantring, i valet 2002 var högerandelen bara 39 procent, borde alliansen ha självförtroende att driva en mer förändringsinriktad politik. Den nuvarande kursen riskerar att sprida besvikelse på alla håll.
De borgerliga väljare som önskar sig mer förändring är i dag otåliga. Och de tidigare vänsterväljare som lockats över blockgränsen främst av de nya moderaterna ser återkomsten av traditionell högerpolitik. Risken är att alliansen ses som varken trovärdig välfärdsbyggare, en sämre s-kopia eller tillräckligt skarp reformist av samhället i mer liberal, borgerlig riktning.
Ibland heter det att den gamla vänster-högerdimensionen är död. Enligt Holmberg-Oscarsson lever den i högsta grad. Och den dominerar politiken starkare än i många andra länder. Intressant är att dimensionens innersta kärna är densamma som tidigare - frågor som kan kopplas till ekonomi och statens förhållande till det privata näringslivet.
I flera frågor där just vänster-högerdimensionen alltid varit mycket tydlig försköts väljarkåren åt höger i valet 2006. Stödet ökade för mer sjukvård i privat regi, för mer privat företagsamhet och marknad och för sänkta skatter. Är inte det signaler till alliansen om ett starkare förändringsmandat?
Också de socialdemokrater som tog klivet över blockgränsen gjorde det i stor utsträckning för att de ville ha en ändrad politik - de ville ha mer av privata lösningar, mindre bidrag och lägre skatter.
Det går inte att vara älskad av alla. Det gäller även i politiken. Rätt prioritering kan vara att ta vara på dem som står en närmast. Utan riktig entusiasm från de egna kärnsympatisörerna får alliansen svårt att övertyga även andra. Positiva spiraler uteblir.
Alliansen har snabbt genomfört en rad reformer som fått svensk ekonomi att fungera bättre. Jobbpolitiken, som var en viktig valvinnare för alliansen, ger tydliga positiva effekter på sysselsättningen. Under Göran Perssons tid som statsminister låg i princip reformarbetet för fäfot. Men allt är inte ekonomisk rationalitet.
Det handlar också om värderingar. Borgerliga väljare behöver känna att den politik som förs pekar i en riktning som stämmer med deras ideologiska kompass. Alltför många lappkast kan skapa förvirring om själva riktningen. Varthän?
Valundersökningen krockar också med moderaternas lanserade självbild som "det nya arbetarpartiet". Moderaterna är i allra högsta grad ett tjänstemannaparti. Stödet bland arbetare var inte högre än 13 procent, samma nivå som i riksdagsvalet 1991 - förra gången de borgerliga vann ett riksdagsval. Tydligast framgång hade moderaterna bland tjänstemännen och särskilt bland TCO- och Sacoanslutna. Det borde kanske finnas anledning att lyssna mer på dem. Ett av Sacos främsta krav är avskaffad värnskatt.
Förre statsministern Göran Perssons självbild kan däremot stärkas av valundersökningen. Det står klart att han bidrog till socialdemokraternas valförlust. Men hans personliga skuld till nederlaget är betydligt mindre än vad många tillskrivit honom. Enligt undersökningen var det bara 15 procent av dem som lämnade socialdemokraterna som gjorde det med direkt hänvisning till Göran Persson.