Ledare

Stäng svängdörrarna i politiken

Statens kaka är liten men säker. Mindre säker för en minister, förstås, men om kakan tar slut finns lediga toppjobb inom börsbolagen.

I veckan blev det känt att Anders Borg har värvats av Stenbecksfären. Där ska den förre finansministern syssla med investeringar i tillväxtländerna, han är färdig med finanspolitiken.

Anders Borg gör sällskap med en rad ministrar som sagt adjö till politiken och gått raka vägen in i näringslivet. S-ministern Björn Rosengren slutade i regeringen 2002 och blev rådgivare åt just Kinnevik, samma bolag som rekryterat Borg.

Kort efter Centerns senaste partiledarbyte sadlade Maud Olofsson om till styrelseproffs, liksom Göran Persson och en handfull av hans statsråd efter valet 2006.

Så har det kommit att se ut i svensk politik.

Är det alldeles dumt? Nej, att politiker och högt uppsatta tjänstemän kan byta yrkesbana är bra. Personalpolitiskt växelbruk har många fördelar, och även för allmänheten ligger det ett värde i att offentliga beslutsfattare inte döms till livstid inom samma gebit. Om färre föredettingar stjälps av som landshövdingar eller sätts som samordnare för något mindre trängande ändamål är det förstås tacknämligt. Obegränsade politikerpensioner är det heller ingen som gillar.

Men sidbyten medför också vissa risker som framför allt Moderaterna och Socialdemokraterna inte har velat erkänna. Det tycks aningen enklare att se dilemmat när motståndarsidan erbjuds jobb. I en kommentar till SvD sa Göran Persson att ett karensår vore önskvärt i fallet Anders Borg. Vad Persson själv anbelangar behövdes det bevisligen inte. Och Socialdemokraterna som parti har sagt nej till regler mot sidbyten.

Civilminister Ardalan Shekarabi (S) gav på torsdagen beskedet att han ändå ska ”hålla öppet för att utreda behovet” av ett nytt regelverk. Vad denna helgarderade omsvängning innebär återstår att se.

Behoven är redan klarlagda. Sverige uppfyller inte EU:s och OECD:s rekommendationer. Riksdagen tycks ha missat debatten i våra grannländer, där regler har införts. Särskilt för tjänstemän och politiker inom försvaret är karantänen i vissa fall lång. Att Sverige inte har någon över huvud taget är genant.

I en två år gammal ESO-rapport analyseras problemen med alltför väloljade svängdörrar mellan offentlig och privat sektor. En befogad fråga är vad företagen betalar för när de värvar toppolitiker. Fingerfärdighet i bolagsstyrningen? Nja. En allmän politisk instinkt? Mer åt det hållet, och det är knappast ett problem. I sämsta fall är det snarare direkt inflytande och unika insiderkunskaper som köps.

Aspekterna är flera, men den mest väsentliga risken med övergången från politik till näringsliv är att den kan få makthavare att sätta andra intressen framför lojaliteten mot väljarna. Draget till sin spets blir det ren korruption: En minister gynnar vissa företag i utbyte mot ett välbetalt jobb efter avslutat värv.

Blotta tanken på ett framtida erbjudande kan också påverka beslut och beteenden. Det vore naivt att tro att toppolitikernas nya karriärvägar inte kan förändra enstaka ministrars drivkrafter. Som SvD:s ekonomikommentator Andreas Cervenka beskrev det: först politik, sedan pengar. Erfarenheterna inifrån Rosenbad kan säljas dyrt.

Kring det krävs en viss vaksamhet och en större respekt för dilemmat hos sidbytare som Anders Borg.

Gott omdöme och god etik går inte att reglera fram, men några enkla riktlinjer skulle hjälpa. Vilken typ av sidbyten måste undvikas? Hur lång tid är det rimligt att vänta med att ta steget in i näringslivet?

En enkel regel vore ett års karens för statsråd, statssekreterare och generaldirektörer. Särskilt hög skulle notan knappast bli för skattebetalarna, visade ESO-rapporten från 2012.

Partierna i riksdagen har alla argument för att göra mer än att ”hålla öppet” för en utredning. Skrid till verket, Shekarabi.