Högskoleverkets rapporter om bristerna i svensk lärarutbildning är alarmerande. Om inte en hel generation ska gå förlorad krävs ökade resurser och djup eftertanke.
I går presenterades tre rapporter från Högskoleverket som alla berörde svensk lärarutbildning. Resultaten, som sammanfattades av universitetskansler Sigbrit Franke på DN Debatt i går, är ingen läsning för människor med klena nerver.
Dagens svenska lärarutbildning framstår närmast som en svängdörr. Det är lätt att komma in, lätt att komma ut och däremellan händer inte mycket av vikt. Studenterna har låga förkunskaper, kunskapskontrollerna är bristfälliga och undervisningen saknar vetenskaplig anknytning.
En majoritet av de intervjuade studenterna klarade studierna på mindre än 30 timmars arbete veckan, var femte lägger inte ner mer än 20 timmar i veckan. Man "glider igenom" och det räcker, hävdar en intervjuad student, med att läsa baksidestexter för att bli godkänd. Högskoleverkets granskning av godkända examensarbeten visar att en tredjedel är av tveksam kvalitet. Endast 29 procent av undersökta examinationsfrågor kräver inlärning av faktakunskaper och grupparbeten och hemtemtor har ersatt traditionella salskrivningar.
Mycket av skoldebatten har kommit att handla om kepsar, mobiltelefoner och andra ordningsproblem. Men i grunden handlar inte en bra skola om centrala regler som fastställs uppifrån, utan om kunskaperna, skickligheten, självförtroendet och hängivenheten hos den enskilde läraren.
Högskoleverkets larmrapporter är därför förödande ur både ett objektivt och subjektivt perspektiv. De påtalade bristerna i lärarutbildningen innebär att alltför många av de nya lärare som kommer ut i skolorna saknar de nödvändiga kunskaperna och verktygen för att göra ett bra jobb.
Men dagens nyutexaminerade lärare blir dubbelt förbannade. Bristerna i deras utbildning gör att de får lägre status, självförtroendet undergrävs och de kommer att få svårt att hitta motivation och arbetsglädje. Om vi inte ska förlora en hel generation av lärare måste regeringen agera omedelbart och tillsätta något slags katastrofkommission.
I ett första akut steg måste både skola och lärarutbildning tillföras stora resurser. Samtidigt som kraven på intagning till lärarhögskolor höjs måste lärarlönerna förbättras för att öka yrkets attraktivitet och undvika att det helt tappar social prestige. Men också utbildningstiden bör förlängas med minst ett år _ Sverige har ganska korta lärarutbildningar - för att skapa utrymme för kvalitetsförbättringar inom de olika lärarprogrammen.
När detta väl är beslutat är det dags att göra en total översyn av dagens lärarutbildning och de bakomliggande premisserna. Sammanförandet av alla blivande lärare från förskolan till gymnasiet under en hatt har skapat en förvirrande situation. I ena änden finns förskolelärare som ser sin verksamhet framför allt som en blandning av omvårdnad och utvecklingsspykologi, i den andra ämneslärare på gymnasiet för vilka ämneskunskaper och pedagogisk skicklighet är avgörande.
I sig behöver inte den gemensamma utbildningen vara felaktig. Problemet är att det inte finns några övertygande teoretiska perspektiv som kan ge mer stadga åt denna struktur. Förhoppningen att en gemensam utbildningsvetenskap ska utvecklas som sammanhållande vetenskapligt kitt har ännu inte infriats.
Denna hägrande utopi riskerar i nuläget att mest bli en belastning. Det betyder inte att lösningen består i att modellera lärarutbildningen på till exempel läkar- eller civilingenjörsprogrammens inriktning på råplugg och täta kunskapskontroller. Att vara lärare är en profession i sin egen rätt, som kräver såväl gedigna kunskaper som dialogisk öppenhet och social nyfikenhet.
Därför bör en reform snarare börja underifrån, genom att identifiera de specifika utbildningsproblemen för de olika lärarkategorierna.