Det blir inget hotellbygge i Riddarfjärden. Nu måste Stockholms politiker lära sig att bli öppnare när de planerar huvudstadens framtid.
Riddarfjärden är räddad!
Efter socialdemokraternas nej till hotellbygget finns det ingen politisk majoritet för förslaget. Ett av de största hoten mot Stockholms miljö har nu undanröjts.
Själva idén om ett flytande hotell med ett kallbadhus var det aldrig något fel på. Debatten gällde något helt annat: dess placering. Så fort stockholmarna förstod vad som var i görningen reagerade de flesta av dem närmast instinktivt. Att placera en 10-11 meter hög byggnad med en omkrets på 125 meter i diameter i Riddarfjärden innebar att en av huvudstadens allra vackraste områden skulle förlora sin karaktär. Den unika öppenheten, ljuset och de fria vattenspeglarna riskerade att försvinna.
Bestörtningen inför en sådan utveckling ledde till en omfattande proteströrelse. Stadsbyggnadskontoret fick ta emot den kraftigaste protestyttringen som förvaltningen någonsin varit med om. Stockholmarna - och inte minst Dagens Nyheters läsare - tog klar ställning emot byggnaden.
Stockholms politiker som med undantag av miljöpartiet och vänsterpartiet till att börja med stödde projektet eller fann det intressant insåg snart att de var på väg att gå emot en stor väljaropinion. När det moderata finansborgarrådet Kristina Axén Olin började sväva på målet under sensommaren förstod man vad som var på gång.
Men socialdemokraterna och oppositionsborgarrådet Carin Jämtin vägrade hela tiden att tillkännage en uppfattning. Först i går då fullmäktigegruppen sammanträdde bekände partiet färg. Även om beskedet naturligtvis är välkommet förtas ändå inte intrycket av att Stockholms socialdemokrater gick bakom ryggen på stadens invånare. De borde ha varit öppnare och vågat delta i en debatt som angick så många människor.
Bortsett från den miljöförstöring och det kulturhistoriska övergrepp som hotellbygget inneburit rymde det också en annan, politisk, aspekt: en privatisering av Riddarfjärden. Att finansiärerna och arkitekten inte såg det så är förståeligt. Deras intresse var det strikt ekonomiska. Men projektgruppens sätt att bemöta kritiken med manipulationer och sarkasmer om "rädsla för det nya" gjorde inte deras sak lättare.
Svårare, nästan obegripligt, var däremot de borgerliga och socialdemokratiska politikernas oförmåga att inse att det handlade om att sälja ut ett offentligt rum. Och inte vilket rum som helst utan en plats av riksintresse, historiskt unikt och med sekellånga sammanhang. Det var som om de ingenting alls lärt av rivningsraseriet i Stockholm under 1960- och 70-talen. Hade hotellbygget blivit av var risken dessutom uppenbar att ett prejudikat skapats. Med vilka motiv skulle man sedan kunnat säga nej till andra investerare från att göra anspråk på flera av stadens fria vattenytor?
Striden om Riddarfjärden är vunnen. Men debatten om hotellbyggnaden visar att Stockholms utveckling alltid är en fråga som måste diskuteras öppet. Förhoppningsvis har stadens politiker nu lärt sig något om hur det demokratiska samtalet med väljarna ska föras i framtiden.