Delegationen mot felaktiga utbetalningar har tänkt färdigt. Bidragsfusket är inte särskilt stort. Men bör av flera skäl bekämpas ändå.
I torsdags presenterade Björn Blomqvist, ordförande i "Delegationen mot felaktiga utbetalningar" utredarnas slutbetänkande om bidragsfusk. Det är en omfattande granskning där denna sista delrapport blir ett slags sammanfattning av ett lapptäckssystem som aldrig tidigare riktigt granskats i sin helhet. Helikopterperspektivet är naturligtvis viktigt för att identifiera brister och för att se hur och var systemen krockar.
Och krockar, det gör de. Björn Blomqvist berättade vid pressträffen hur han bett ett antal myndigheter redovisa vilka socialförsäkringssystem som gick ihop med vilka andra, och hur de gått bet på uppgiften.
Uppgifter om så basala saker som inkomst och boende beräknas olika i de olika systemen. Någon samkörning kring utbetalningar finns inte heller. Därför har människor kunnat gå på a-kassa, sjukpenning och socialbidrag samtidigt. Och det är förstås inte bra för legitimiteten i systemet, även om den totala andelen felaktiga utbetalningar var mindre än man kunde ha förväntat sig.
Enligt utredningen är fyra procent av utbetalningarna felaktiga, varav hälften beror på fel eller slarv av myndigheten eller individen, och den andra hälften på fusk.
Samtidigt vilar något olustigt över detta med samkörning och med att sprida känsliga uppgifter över fler datasystem än absolut nödvändigt. Men frågan är om det ändå inte är priset man får betala för att kvalitetssäkra utbetalningarna, även dem från socialtjänsten.
Utredningen föreslår att regeringen utreder idén om en gemensam utbetalningskontroll så att det blinkar till om pengar kommer från för många håll eller om totalsumman verkar orimlig. Vidare att man inför mer av enhetlighet i begrepp som boende och inkomst. Och att man funderar över att införa en "administrativ sanktionsavgift, liknande den som i dag finns på Skatteverkets område, för att "bötfälla" bedragare utan att behöva använda rättsväsendets hela arsenal. Allt detta låter rimligt. Och är kanske också nödvändigt.
Även om utredningen har rätt i sin låga skattning av felprocenten, är variationerna inom de olika försäkringarna och olika verksamheter stora. Bidragsfusk, skattebrott och svartarbete går ofta hand i hand.
Razzior mot vanliga taxibilar från etablerade bolag visar att upp till 40 procent av de unga, friska förarna arbetar svart och samtidigt uppbär ersättning från något av trygghetssystemem: a-kassa, sjukpenning eller socialbidrag. Det snedvrider konkurrensen branschvis på ett sådant sätt att det blir svårt för seriösa aktörer att hålla sig kvar. Det eroderar det politiska stödet för sociala skyddsnät.
Byggbranschen är en annan sektor med mycket svartarbete. Utredningen vill därför utöka Skatteverkets rätt att genomföra så kallad särskild skattekontroll till att även omfatta den. Björn Blomqvist påtalade det orimliga i att det i branschen, också i goda tider, finns så många som går "arbetslösa".
En fjärdedel av svenskarna har överseende med bidragsfusk. Ställ dessa 25 procent mot de 2 procent som enligt utredningen medvetet fuskar. Då inser man att det inte krävs mycket mer än tid och fortsatt lättmanipulerade system innan bedrägeriet kan bli väldigt mycket mer omfattande. Den tiden bör användas till att rätta till dagens systemfel. Det är nödvändigt om morgondagens välfärd ska säkras.