Ledare

Stormen Gudruns kväll

Valet till Europaparlamentet är inte bara skrällarnas utan också känslornas val. För tredje gången i rad ser det ut att få en riktig komet: Feministiskt initiativ. Gudrun Schymans skapelse kommer inte bara in i parlamentet. Det överträffar också noteringarna i opinionsmätningarna inför valet.

Den andra sidan av väljarnas lynnighet är att Piratpartiet, liksom Junilistan fem år tidigare, skickas ut ur parlamentet; ena valets succénykomling blir det nästföljandes stora förlorare.

Feministiskt initiativ kan mycket väl komma att gå samma väg. Dess styrka i dag, att det har en politiker med lyskraft, kan snart visa sig vara dess avgörande svaghet. Vad vore Fi utan Gudrun Schyman?

Vad partiet ska uträtta i Europaparlamentet är oklart. Desto tydligare är att partiet och dess sympatisörer blir en faktor att räkna med inför höstens riksdagsval. Efter framgången i EU-valet kommer Fi att utsättas för mycket tuffare granskning. Men de som tror på partiet kommer att känna sig styrkta och få lättare att stå emot invändningen att en röst på Fi skulle vara bortkastad eftersom partiet ändå inte har någon chans att ta sig över 4 procentspärren.

Av rödgrön kannibalism märks heller ingenting i valresultatet, för samtidigt som Fi får 7 procent får Vänsterpartiet 8 och Miljöpartiet 17 procent.

Regeringspartierna kan trösta sig med att både KD och C klarade sig kvar i parlamentet. Men både FP och M går kraftigt tillbaka. Så även om Socialdemokraterna inte ser ut att nå sitt lågt satta mål på 25 procent får resultatet beskrivas som ett svidande nederlag för regeringspartierna.

Fis framgång framstår mer som sprungen ur inrikespolitiska stämningar än som ett tydligt uttryck för hur de svenska väljarna vill påverka de frågor som finns på Europaparlamentets bord. Men som helhet har valrörelsen denna gång ändå visat att Europafrågorna har egen bärkraft.

Sedan valet 2009 har parlamentet fått utökade befogenheter. Frihandelsavtalet med USA, som något oväntat satte prägel på valrörelsens agenda, är ett exempel. I många frågor är ledamöternas makt större än någonsin.

Inte konstigt då att många av partiernas kandidater ville tala om EU-politik. För mycket är det tack vare dem som kampanjer, utfrågningar och debatter i huvudsak har kretsat kring frågor som hör hemma i ett EU-val.

Det gäller inte minst namn som Marit Paulsen (FP), Christoffer Fjellner (M) och Isabella Lövin (MP), som gärna har berättat vad de uträttat som parlamentariker. Men även utmanare längre ner på partiernas listor har kampanjat med blicken fäst vid unionens angelägenheter.

Partiernas kampanjmakare gjorde till en början en annan bedömning. När tonen skulle sättas i valmanifest och partimaterial dominerade berättelser om partiernas magkänsla inför Bryssel. Under en intensiv valspurt fick strategerna se sina budskap överröstade av grisknorrar och feminism.

Den lärdom många drog efter EU-valet 2009, att väljarna har hunnit tappa intresset för folkomröstningsfrågan, bekräftades. Suddig EU-kritik övertrumfas av sakfrågor. Det parti som gör misstaget en gång till att inte sätta konkreta budskap i centrum lär straffas av väljarna.

Årets val har också bevakats hårdare och mer mångsidigt i medierna. Enligt ”Medierna” i P1 summerar antalet artiklar om EU-valet till avsevärt fler än 2009. Ett dignande bord av valguider, intervjuer och dueller har hjälpt vilsna väljare att kryssa rätt. ”Supervalåret” har inneburit en högre temperatur.

Stämningen har i viss mån förtätats av Ukrainakrisen. Sedan demonstranterna på Majdan i Kiev krävde att landet skulle underteckna ett avtal med EU och Rysslands president Putin senare straffade dem genom att annektera Krim har viktiga frågor ställts på sin spets. Hur ska Kremls aggressiva maktspråk mötas? Vilken politik främjar freden i Europa?

Att högerextrema och populistiska partier växer har skapat en likartad känsla. För dem som oroas av främlingsfientligheten har valet rört något angeläget och gemensamt för Europa. Splittringen ställer också existentiella frågor för EU. De ämnena har inte fått tillräcklig uppmärksamhet. EU:s svåra utmaning de kommande åren handlar om att få liv i europeisk ekonomi och samtidigt se till att unionen inte vittrar politiskt.