Den första krisen för regeringen Reinfeldt kom förbluffande snabbt. Med tanke på alla socialdemokratiska statsråd som råkat i blåsväder på grund av bagatellartade förseelser - främst Mona Sahlin - kan den hämndlystne naturligtvis se en gudomlig rättvisa i detta.
Uppståndelsen kring Maria Borelius och Cecilia Stegö Chilò är dock en sammansatt cocktail som innehåller såväl uppblåst moralism som allvarliga frågor om vad alliansen verkligen står för.
Låt oss ta moralfrågorna först. Det hävdas ibland att en person som har begått ett brott därmed visar att hon betraktar sig själv som undantagsperson som inte behöver respektera de gemensamt beslutade reglerna i ett demokratiskt samhälle.
I så fall är det ganska illa ställt i Sverige. De flesta medborgare har någon gång brutit mot lagen: kört för fort, köpt kvittolösa tjänster, fört in en flaska sprit för mycket genom tullen. Motiven är för det mesta låga - snålhet, lättja, brådska - och står sig illa i eftertankens kranka blekhet. Men dessa överträdelser speglar mer människans ofullkomlighet än ett kriminellt temperament.
Vi bör för all del hylla de oförvitliga medborgare som aldrig har trampat över gränsen. Men det är inte särskilt förnuftigt att göra varje regelbrott till en diskvalifikation för en förtroendepost i samhället.
Därför var det helt rimligt att Reinfeldt utnämnde Borelius och Stegö Chilò i full vetskap om deras svarta hemtjänster. De erkände det självmant och bad om ursäkt. I ett civiliserat samhälle finns det lagar, men också preskriptionstider och försoning.
Tyvärr slutar inte historien där. Borelius lyckades på ett nästan osannolikt sätt placera foten i munnen genom att ursäkta sig med att hon inte hade råd att betala vitt. Det är en miserabel ursäkt under alla omständigheter, men den blev extra pikant när familjens höga inkomster avslöjades häromdagen.
Här står vi inför ett närmast sociologiskt problem. Reinfeldt, likt Persson, tycks anse att det har att värde att rekrytera journalister till regeringen. Och visst, de har ofta hög igenkänningsfaktor, de kan vara karismatiska och vana att tala offentligt.
Men frågan är om inte journalistikens dygder kommer till korta inom politiken. Tilltron till den egna förmågan att uttrycka sig och vrida och vända på argument blir lätt en belastning inom ett fält som kräver ett mer realistiskt perspektiv på den offentliga debattens villkor. Ironiskt nog tycks det som just journalister tenderar att överskatta sin egen förmåga att hantera medier - något som professionella politiker lärt sig genom långvarig och smärtsam erfarenhet.
Men om hennes forna kolleger inte lyckas driva henne längre ut på gungflyet kan Maria Borelius lära sig av sina misstag.
Det verkligt politiskt känsliga problemet är Cecilia Stegö Chilòs obetalda teveavgifter. Inte för att en minister inte kan slira med teveavgiften - det är vi nog många andra som gjort. Inte för att teveavgiftsfinansieringen i sig är helig - via den vanliga skatten vore bättre.
Men därför att det inte går att skaka av sig misstanken att det handlar om en medveten handling av civil olydnad från Stegö Chilòs sida - och just inom det fögderi där hon ska utöva sin politiska gärning. Själv hävdar hon att det var slarv och kommer nu att betala sina avgifter på 22 000 kronor retroaktivt.
Här finns ett trovärdighetsproblem. Stegö Chilò har inte betalat några teveavgifter sedan 1990 över huvud taget. Sexton år av bristande uppmärksamhet framstår som alltför systematiskt för att kunna rubriceras som enbart "slarv". Med tanke på hennes ideologiska hemvist och skeptiska hållning till statligt finansierad kultur finns det goda skäl att anta en ovilja att betala pengar till ett system hon inte tror på.
Viktigare än att hon betalar de retroaktiva avgifterna är att hon - och regeringen Reinfeldt - lämnar en tydlig förklaring av hur man ser på public service. Vill hon omvandla dagens breda public service-utbud till en smal elitkanal som enbart kompletterar de kommersiella kanalerna? Eller innebär den retroaktiva inbetalningen att hon nu står bakom public service-tanken?
Själv sade hon ingenting om de obetalda teveavgifterna till Fredrik Reinfeldt vid det "långa samtal" som de hade enligt statsministern. Det låter märkligt med tanke på att frågan om public service måste ha varit uppe på bordet.
Och det är förstås ännu märkligare om
ämnet inte kom upp.