I söndagens Rapportsändning presenterades en nyhet om bombhotet i Södertälje, som lär ha fått en och annan tittare att undra hur det är fatt med svensk polis. Enligt programledaren visste polisens tekniker ännu inte om sprängladdningarna i oljehamnen var skarpa, därför att arbetstidsregler hindrat teknikerna från att undersöka dem.
Historien låter för osannolik för att vara sann. Men när DN på onsdagen kontaktade länskriminalen i Stockholm för att kontrollera uppgiften, visade den sig stämma. Enligt informationsansvarige Ulf Göranzon hade myndigheten förbrukat så mycket tid när laddningarna säkrades, att man med hänsyn till just arbetstidsreglerna avstod från att ta nästa logiska steg - att undersöka dem.
Än i dag vet vi inte om laddningarna i Södertälje var skarpa. Polisens tekniker har fortfarande inte tagit sig an fallet. Efter att en man i måndags tog på sig bombhotet och sagt att laddningarna var attrapper, har ärendets prioritet minskat. Några människor riskerar inte längre att komma till skada.
Ingen vet dock med säkerhet om mannen verkligen är skyldig, som han påstår, eller om hotet var tomt. Ska vi få reda på det måste polisens tekniker återuppta arbetet utan att stoppas av regleringar.
Det här exemplet påminner i sin enkelhet om att polisen, i mångas ögon, har skapat sig själv ett trovärdighetsproblem. Märkliga byråkratiska ordningar hindrar en effektiv brottsbekämpning. Obegripliga interna system skapar dåliga resultat och frustration hos de anställda.
Att döma av förra årets SOM-rapport från statsvetenskapliga institutionen i Göteborg, har allmänhetens förtroende för polisen minskat markant sedan 1994. Professorerna Sören Holmberg och Lennart Weibull menar att nedgången är kopplad till den omdiskuterade närpolisreformen.
Poliser har utvecklats från specialister till generalister. Den som ska informera i skolan på förmiddagen utreder brott på eftermiddagen, och blir eventuellt avbruten i det arbetet på grund av en utryckning.
Så har specialisering och fokusering undergrävts, vilket i sin tur har slagit mot brottsbekämpningen.
Det ökade misstroendet mot ordningsmakten hör samman med att alltför få brott klaras upp - inte för att brotten är omöjliga att lösa, utan för att vi saknar en tillräckligt bra polis.
Är det till exempel en slump att DN:s aktuella granskning visar att polisen inte dragit full nytta av den nya kriminaltekniken? Fakta i artikelserien är så iögonfallande att de knappast går att bortförklara eller nonchalera.
Brittiska Leeds: 21 av 100 bostadsinbrott klaras upp av polisen. Stockholm: bara 3 av 100 blir lösta.
Västra Yorkshire: 20 procent av alla bilstölder klaras upp. Sverige: endast 6 procent når en lösning.
Också när det gäller brott mot kvinnor hamnar Sverige efter - polisen hittar gärningsmannen vid blott fyra av hundra överfallsvåldtäkter.
Utnyttjandet av den nya DNA-tekniken är avgörande för skillnaderna mellan länderna, vilket delvis kan förklaras och motiveras av olikheter i lagstiftning, men den nedslående statistiken måste också förstås i ljuset av polisens kultur och sätt att organisera sig.
Stefan Holgerssons doktorsavhandling, som lades fram vid Linköpings universitet på onsdagen, sätter fingret på just detta: varannan polis tar nästan inga egna initiativ för att bekämpa brott. Ju äldre en polis blir i tjänsten, desto färre steg tar han. Förklaringen är den administrativa möda som en polis drar på sig med varje ingripande. "Redan efter ett år märks skillnad. Plötsligt har orken försvunnit och man åker bara på saker på uppdrag av chefen", säger Stefan Holgersson (SvD 17/5).
Förhållanden av det här slaget är djupt komprometterande för det svenska rättsväsendet. Vad ska medborgarna tro? Hur ska myndigheten förklara sig? Uppenbart har polisen misslyckats med att möta svenskarnas högt ställda och berättigade förväntningar.
För detta finns såväl ett operativt som politiskt ansvar. Det borde ha utkrävts för länge sedan.
DN 2/6 2005