Ledare

Total asymmetri

Israelisk stridsvagn på gränsen till Gaza.
Israelisk stridsvagn på gränsen till Gaza. Foto: Tsafrir Abayov

Tre israeliska ungdomar kidnappades och dödades. En palestinsk pojke brändes till döds. Var för sig är dåden fullständigt avskyvärda. I en kontext som redan vibrerar av motsättningar, var dessa två händelser mer än nog för att våldet än en gång skulle eskalera, och nu förbereds för fullskalig markinvasion av Gaza.

För att förstå ilskan i det israeliska samhället behöver man bara blunda och en liten stund föreställa sig att larmet går och man återigen är tvungen att rafsa ihop sina barn och springa till närmaste skyddsrum. Rädslan och den ständiga vaksamheten skulle snabbt fräta hål på tålamodet.

Sedan kan man sluta ögonen igen och föreställa sig rädslan hos de Gazabor som hamnar mitt i israeliska bombattacker, attacker som till skillnad från Hamas taffliga raketbeskjutningar oftast träffar avsedda mål. Man kan också pröva att föreställa sig den ständiga förödmjukelsen i att kontrolleras av ett land i vilket man inte har några rättigheter.

Asymmetrin är total. Israel är en demokrati. Där finns förvisso terrorister – till exempel de som brände den palestinske pojken till döds – och där finns extremister, till och med i parlamentet. Men den israeliska regeringen har inte någon önskan om att döda palestinska civila. I en hårdför vedergällningspolitik vinnlägger sig den israeliska militären trots allt om att varna civila innan de genomför bombangrepp mot platser där Hamasaktivister tros befinna sig.

Gaza däremot är i händerna på en terroristregim. Hamas består av våldsamma extremister som i religiöst raseri försöker utradera resterna av demokrati, individuell frihet, pressfrihet, kvinnors rättigheter och religionsfrihet. Den antisemitism som genomsyrar stora delar av Arabvärlden återfinns som i ett koncentrat hos Hamas. Det är en antisemitism som inte bara kan förklaras – och bortförklaras – av Israels hantering av befolkningen på de palestinska territorierna. Den har frodats i Mellanöstern sedan före andra världskriget. Hamas har genomfört otaliga terroraktioner i Israel sedan 1990-talet, med hundratals döda som följd, och på senare år genom oräkneliga raketbeskjutningar.

Det är den ena delen av asymmetrin. Den andra är styrkeförhållandena. Israels militära överläge är så stort att det nästan blir absurt att tala om ”konflikt” eller ”krig” – då detta för tankarna till någotsånär jämbördiga parter. Det är svårt att undvika ordet ”övervåld” när det gäller Israels militära aktioner. I skrivande stund närmar sig antalet döda i Gaza 200 personer och betydligt fler skadade, varav många är civila och förfärande många barn. Hamas många hundra raketattacker har bara lett till ett fåtal skadade israeler. Och så är det varje gång den allestädes närvarande spänningen stiger och exploderar i storskaligt våld.

Våldet måste upphöra och parterna måste tillbaka till förhandlingsbordet. Det självklara mantrat upprepas av ledare världen över, och så är det förstås. Israel måste svara med proportionalitet, hävdar många. Det är en bra princip men vad betyder den? Att för varje missriktad palestinsk missil ska Israel svara med en likaledes missriktad missil?

Det är omöjligt att se minsta öppning till någon långsiktig lösning så länge Hamas dödskultur fortsätter att hålla Gaza i ett järngrepp och sprida skräck i Israel.

Omvärldens ansträngningar borde rikta in sig på två saker. För det första, att förmå Israel till återhållsamhet. Tragedin och den palestinska vreden växer för varje oskyldigt offer i den legitima kampen mot Hamas – och med ilskan även den framtida rekryteringsbasen för Israelhatande aktivister. För det andra, att med alla medel uppmuntra samtliga fredssträvande krafter som står i opposition till Hamas och floran av deras våldsdyrkande underhuggare.

Omvärlden kan knappast kräva att Israel går med på en tvåstatslösning så länge en av de två staterna skulle ledas av bland andra antisemitiska terrorister.