Socialdemokrater och opposition planerar för nya utgifter i respektive valmanifest. Statsministern talar om våra pengar som vore de hans och inte skattebetalarnas.
I morgon kommer statsminister Göran Persson att berätta för oss hur han vill disponera våra tillgångar. Då kommer han att presentera det socialdemokratiska valmanifestet. Under sommaren har han då och då fått frågor om varför socialdemokraterna inte kan berätta vad de vill göra. Göran Persson har då svarat att de måste avvakta tills "vi har säkrare siffror, tills vi vet vad vi har att röra oss med".
Alla har förstått att här handlar det om att göra upp en långtidsbudget med debet och kredit i ordning. Rikshushållaren har talat. Och det är en rikshushållare som räknar med att få mer att röra sig med än han och hans föregångare någonsin haft.
Sverige går bra, skatteintäkterna ökar, "vi" får mycket att röra oss med.
Vilka är då "vi"? I Göran Perssons mun är det rätt enkelt, det är socialdemokraterna i stat och kommun som bestämmer sig för hur de offentliga medlen ska användas, det vill säga våra gemensamma pengar. En socialdemokrat brukar heller inte ha några betänkligheter, en stor offentlig sektor har ett givet egenvärde - innerst tror en god socialdemokrat att det är bäst för oss alla om partiets företrädare bestämmer över så mycket som möjligt. Så fort enskilda får hand om pengar blir det "orättvisor".
Våra pengar är deras pengar - så ser modellen ut. När Göran Persson funderar över hur mycket "vi" har att röra oss med, betyder "vi" han själv och hans partikamrater. Fast "vi" är ett litet fiffigt ord, det innefattar också oss som lyssnar: Vi rör oss med våra (=era) pengar.
Så har politiker alltid talat och så har socialdemokrater alltid resonerat. Visst. Men då och då påminde sig en och annan att "våra" pengar inte bokstavligen var våra utan allas, att de togs ur den enskildes börs.
Då och då medgav någon talare att en skattehöjning för en familj måste vägas mot en ny vinterkappa åt mor eller en cykel åt gossen. Ja, de talade till och med om att slösa med skattemedel var att försynda sig mot den enskilde. Föreställningen var ännu levande att frukten av den enskildes arbete tillhörde honom i förs-ta hand, inte stod till politikerns förfogande.
Det är ett tag sedan. I dag tycks alla partier utgå från att väljaren med lättnad och glädje lämnar över innehållet i sin börs till valda politiker. Väljarens krav på partierna är sedan att de ger valuta för pengarna: högre ersättningar, bättre och mer omfattande vård, en skola som kurerar familjers och samhällets brister, ett skyddsnät för alla eventualiteter från krig till bombhotade flygplatser. Den politiker som till äventyrs skulle antyda att det inte är helt självklart att växande skatteintäkter ska spenderas i nya offentliga åtaganden har inte mycket att hämta.
"Vi" och "vårt" har blivit våra politikers. När Göran Persson antyder att vi ännu inte har bestämt oss för vilka nya utgifter vi ska göra, hörs inga protester. Tvärtom lovar Fredrik
Reinfeldt att matcha varje ny utgiftskrona.
Det är en lika intressant som oväntad utveckling. 1990-talskrisen var en ekonomisk chock, men den innebar också en förtroendekris - de som trott på full sysselsättning och bestående välfärdssystem blev osäkra. De socialdemokratiska väljarna "kände inte igen partiet". I alla mätningar minskade tilltron till politiker, partier, och institutioner som riksdag och regering.
Allt detta synes nu har fördunstat. Vi är åter beredda att lägga vårt öde i överhetens händer. Samtidigt som vi ger uttryck för ett rätt massivt politikermissstroende.
Den som tror på politiken men hyser förtroende för den bara om dess verkningskrets begränsas, är i rejäl minoritet. Valåret 2006 ser ut att bli de obegränsade utfästelsernas år. Baksmällan kan bli svår.