Tunt lagverk

Grundlagen är tänkt att inge respekt. Själva ordet säger att här är något att stå på, något som gäller över tillfälliga skiften. Tyvärr är grundlagens ställning i Sverige inte sådan.

För 200 år sedan gjorde svenska officerare och ämbetsmän revolution, avsatte kungen och skrev en ny grundlag. 1809 års regeringsform fungerade sedan med ändringar till 1975, från kungamakt och ståndsriksdag till tvåkammarriksdag och parlamentarism, från Fattig-Sverige till Folkhemmet.

Sedan fick vi enkammarriksdag och en opolitisk kungamakt, millimeterfördelning av mandaten och ett ständigt pågående kladdande i den 1974 antagna nya regeringsformen. I stället för ett ramverk med tolkningsmöjligheter har vi fått en regeringsform där allt ska knökas in i paragraferna.

Senast i raden kom i går grundlagsutredningen efter fyra års arbete med en katalog att redigera in i vår redan innehållsrika regeringsform. Eftersom uppdraget att se över den trettio år gamla grundlagen varit en sak för representanter från alla riksdagspartier är det den minsta gemensamma nämnaren som gäller. Några betydelsfulla förändringar blir det alltså inte. När gränsen för personval sänks från åtta till fem procent lär inte resultatet bli särskilt många fler riksdagsledamöter med ett direkt uppdrag från väljarna, partiapparaterna behåller greppet över nomineringsprocessen.

De borgerliga partierna kan räkna hem en framgång: det blir möjligt för vanliga domstolar att pröva att en lag överensstämmer med grundlagen, det så kallade uppenbarhetsrekvisitet tas bort. Också den uppstramade rekryteringen av de högsta domarna - de ska inte längre utses direkt av regeringen - får ses som en eftergift för kritik från borgerligt håll.

Socialdemokraterna kan å andra sidan nöjt konstatera att den gemensamma valdagen för valen till riksdag, landsting och kommuner blir kvar. Denna Erlanderska hörnsten i 1960-talets författningspolitiska uppgörelse får alltså fortsätta att ge rytm åt det politiska livet. Den rytmen förblir nu med de fyraåriga mandatperioderna tämligen långsam.

Annars är det fråga om diverse smärre förslag som att sexuell läggning läggs till diskrimineringskatalogen, att kravet att statsråd ska ha varit svenska medborgare minst tio år slopas och att valdag ska vara den andra söndagen i september, inte som hittills den tredje.

Det är helt enkelt sådant som brukar tas upp under föredragningslistans punkt Övriga ärenden.

Ett enda litet historiskt avtryck blir det: en lex Göran Persson. Riksdagen föreslås rösta om statsministern efter varje riksdagsval. Upprinnelsen till denna bestämmelse är förstås statsministerns beslut efter valet 1998 att helt enkelt sitta kvar - trots det svaga valresultatet.

Inte kommer grundlagsutredningens pyttipanna att öka respekten för våra grundlagar. Det är illa. En grundlag med svagt fäste i opinionen är inget bekymmer under soliga dagar, men skulle landet ställas inför tryck, utifrån eller inifrån, behövs en motkraft. Den kan få sitt fäste i tradition och känslan för författningens principer.

Med den vana svenska partier fått att ständigt plottra med dessa principer och sträva efter att göra regeringsformens
paragrafer så trendriktiga som möjligt kan vi vara säkra på två saker: nästa översynsgrupp kommer att sättas i arbete strax efter nästa val och någon reform
av vårt politiska regelverk kommer det inte att bli. Det proportionella val-
systemet och den gemensamma valdagen är - på gott och ont - lika oberörbara som monarkin.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut