Mycket återstår att reda ut: Har brott begåtts, i så fall av hur många och hur högt uppsatta folkpartister?
Vad visste Lars Leijonborg och när visste han det?
Har de hemligheter som läckt haft någon politisk betydelse?
Har socialdemokraterna väntat med att avslöja intrånget till ett ögonblick när nyheten får maximal effekt?
Har rättsapparaten agerat med större snabbhet och kraft i detta fall än i sambandet med ryktesspridningen om Fredrik Reinfeldt, eller rättegången mot SSU-ordföranden Anna Sjödin, som sköts upp till efter valet?
Svaren på dessa frågor får betydelse långt bortom opinionssiffror och valresultat. Det handlar om förtroendet för två av Sveriges tyngsta partier, för politiken i stort och staten själv.
Folkpartiet behöver en haveriutredning. Men alla partier har anledning att rannsaka sig själva, både sina offensiva och defensiva åtgärder i denna överhettade valrörelse.
Datasäkerheten måste bli bättre om interna hemligheter ska förbli interna. Massmedierna måste ta fram och berätta den fullständiga historien bakom den mångbottnade skandalen, för att vädra ut alla konspirationsteorier som nu är i svang.
Johan Jakobssons beslut var det enda möjliga, sedan det framkommit att han på ett tidigt stadium känt till att en ung medarbetare begått dataintrång. Orden "han är uppsagd, avstängd och utslängd" lät rakryggade först men fick en annan klang när det visade sig att partisekreteraren känt till verksamheten redan i mars.
De folkpartister som utnyttjat tillfället till olovlig och möjligen olaglig informationsinhämtning har förbrukat sitt politiska förtroende. Ett parti med höga moraliska anspråk, krav på lag och ordning, faller hårt när sådant uppdagas.
Men också socialdemokraterna måste se sig själva i spegeln. Efter vinterns desinformation om moderatledaren Fredrik Reinfeldt, orkestrerad direkt från s-högkvarteret, skulle man tro att partiledningen var försiktig med stenkastning i sitt glashus. Tvärtom har liberalernas misstag exploaterats maximalt.
Det är svårt att uppfatta agerandet som annat än ett utslag av desperation, inför hotet att för första gången förlora regeringsmakten i en högkonjunktur. Fokuseringen på folkpartiets datahackande tar visserligen uppmärksamhet från den borgerliga alliansens politik, men det ger ingen motsvarande skjuts för regeringssidan.
Det är Göran Persson som är på defensiven, med ett knappt men dock underläge i opionsmätningarna. Det är socialdemokraterna som har behov av att mobilisera breda väljargrupper, och det gör man inte genom ytterligare en utdragen skandal som svärtar ner partipolitiken.
När en strid mellan två politiska block avgörs genom polisanmälningar och husrannsakan tar Sverige ett steg närmare Ryssland. Det är djupt obehagligt och illavarslande för framtiden.
De osäkra väljarna är fler än någonsin inför årets val. Om vi inte snabbt kan återgå till en valrörelse kring sakfrågor och ideologi blir resultatet blankröster, lågt valdeltagande, ett party för missnöjes- och ytterlighetspartier.
I värsta fall kan det leda till ett parlamentariskt dödläge. Inte därför att väljarna är delade 50-50, utan därför att många avstår från att rösta på regeringsdugliga partier.
Nästan två veckor återstår till valet. Låt oss använda dem bättre än vi tvingats använda de senaste dagarna.
DN 6/9 2006