Dödsstraffet är grymt och omänskligt. Det är ett straff som inte hör hemma i en civiliserad rättsordning.
Men det förekommer, och det är inget som de länder som alltjämt avrättar sina egna medborgare hymlar om. Tvärtom. Dödsstraffet har sina vältaliga försvarare.
Det har inte tortyren. Om dödsstraffet accepteras på vissa håll så får man nog säga att det råder universell konsensus om att tortyr är fel. Visst finns det enstaka debattörer som argumenterar för tortyr, men inte ens en brutal diktatur skryter med att den plågar fångar. Tortyr är en ljusskygg verksamhet som försiggår långt bortom allmän insyn.
Den senaste tiden har emellertid en öppen tortyrförespråkare trätt fram, och det är ingen mindre än USA:s president, det vill säga ledaren för det land som säger sig föra en global kamp för de mänskliga rättigheterna.
Nu kallar visserligen inte George W Bush skendränkning (waterboarding) för tor-tyr, men det är mest obehaglig semantik.
Den misstänkte binds med fötterna upphöjda, hans huvud täcks och han doppas därefter ner i vatten. Alternativt kan vattnet hällas över ansiktet. Oavsett vilket framkallar metoden en drunkningskänsla hos den utsatte.
Enligt alla rimliga bedömningar är detta tortyr. Metoden är också förbjuden i amerikanska armén, den fördöms av många ledamöter i kongressen och ett förbud mot skendränkningar har brett stöd i det demokratiska partiet.
Men inte hos presidenten, således. När han häromdagen lade sitt veto mot ett förbud motiverade han det med att det skulle frånta USA ett av de mest värdefulla verktygen i kriget mot terrorismen.
Bortsett från att detta är ett motbjudande uttalande som allra minst borde komma från en amerikansk president, är det knappast troligt att det är sant.
Tortyr kan inte ses som ett värdefullt verktyg. Det räcker att bara för en sekund tänka sig hur sanningsenlig man själv hade varit i motsvarande situation. Är inte vem som helst beredd att säga nästan vad som helst bara för att få tortyren att upphöra? Kort sagt - bevisvärdet är lågt för uppgifter framtvingade under tortyr.
Men, lyder då motargumentet, tänk dig att du vet att ett terrorattentat ska sättas i verket med kanske tusentals döda som följd och att den person du har i rummet vet exakt var och när allt ska ske. Är det då inte rimligt att använda nära nog vilka medel som helst för att få honom att berätta?
Nej. En sådan situation må finnas i teorin, men i den verkliga världen kan en förhörsledare aldrig veta exakt vad en fånge känner till eller inte känner till. Och, återigen, vad är det som säger att den misstänkte talar sanning, om han nu skulle veta det som förhörsledaren tror att han vet?
Nog är det så att vi ställer högre krav på vissa länder än på andra. En rapport om tortyr i ett sudanesiskt eller nordkoreanskt fängelse väcker inte samma bestörtning som om rapporten handlat om Holland eller Finland. Därför är det också extra allvarligt när USA går i bräschen.
För en tid sedan skrev en amerikansk debattör i International Herald Tribune med direkt adress till den egna regeringen att "om vi bekämpar ondska med omänsklighet, vart för det oss?"
Det är en befogad fråga, en fråga som nog ingen vågar svara öppet på. Svaret
vet vi alla ändå intuitivt: in i mörkrets hjärta.