Statsvetare varnar för att sverigedemokraterna gynnas av uppdelningen mellan blocken. Samtidigt försöker ytterligare ett enfrågeparti utnyttja det parlamentariska läget.
På gårdagens DN Debatt varnar statsvetarprofessorn Olof Ruin för att uppkomsten av två block inom svensk politik riskerar att komma sverigedemokraterna till gagn. Ruin kallar scenariot där främlingsfientliga sverigedemokrater agerar vågmästare i riksdagen för den allvarligaste konsekvensen av blockuppdelningen.
Vi vet att dåliga ekonomiska tider traditionellt sett har spätt på osunt nationalistiska stämningar. Att utmåla sig som "underdogs", tillika de enda som vågar säga sanningen om tillståndet i landet (läs: invandringen), blir plötsligt en framgångsrik strategi som tilltalar väljare som känner sig svikna. Vem vet hur många av de tusentals svenskar som förlorat sitt arbete under finanskrisen som blivit mottagliga för skickligt utformad propaganda. I de senaste opinionsmätningarna närmar sig SD mycket riktigt fyraprocentspärren; i vissa mätningar lyckas de ta sig över den.
Det verkar som om Sveriges andra enfrågeparti, Piratpartiet, också kan komma att gynnas av missnöjestrenden och den rödgröna sammanslagningen. I en opinionsmätning som partiet beställt från Sifo svarar 7 procent "ja, absolut" på den något ledande frågan: "Om ett halvår är det val till EU-parlamentet. Piratpartiet är ett politiskt parti i Sverige som arbetar för att förhindra nya övervakningslagar som Ipred och FRA-lagen. Skulle du kunna tänka dig att rösta på Piratpartiet i EU-valet?" Dessutom svarar 14 procent av de tillfrågade "ja, kanske".
Kulturjournalisten Andreas Ekström på Sydsvenskan jämför i en debattartikel i tidningen Journalisten Piratpartiet med Ny demokrati ("Piratpartiet är 2000-talets Ian och Bert", 18/12). Ekström menar att journalisterna brustit i sin granskning av Piratpartiet. Han nämner därför själv en rad mer eller mindre uppenbara likheter med Bert Karlsson och Ian Wachtmeisters nedlagda parti. Populismen, avsaknaden av politisk helhetssyn, de tvivelaktiga partiföreträdarna och den konsekvensfria politiken är några av dem.
Men hur finansieras partiet, vad har deras företrädare för bakgrund, och hur ska Piratpartiet hantera politik som inte rör upphovsrättsfrågor? Var på vänster-högerskalan placerar de sig när det gäller frågor om till exempel miljö, jämställdhet eller försvar? Det borde vara en självklarhet för den politiska journalistiken att ställa sådana frågor till alla partier som söker parlamentarisk makt, menar Andreas Ekström. Han har naturligtvis rätt.
Den obefintliga politiska substansen till trots har sverigedemokraterna mer än fördubblat sina röstsiffror från år till år under det senaste decenniet. I riksdagsvalet 1998 fick partiet 19 624 röster, nästa valår (2002) låg stödet på 76 300 röster. I det senaste valet, 2006, lade 162 463 personer sin röst på sd. Det är värt att fundera över hur mycket bristen på journalistisk granskning egentligen har spelat in i partiets tillväxt.
Endast ett halvår återstår till 2009 års val till Europaparlamentet. Året därpå är det svenskt riksdagsval. Enfrågepartierna måste få sina agendor granskade snarast. Valkampanjerna, då partierna prövar sig fram med nya strategier och utspel, är ett utmärkt tillfälle att göra så.