Mats Odells medarbetare med Carnegiebakgrund har slutat och banken har avsagt sig säljuppdragen för regeringen. Affären innebär en politisk förtroendeförlust.
För Mats Odell började Carnegieaffären i fredags - eller möjligen i torsdags kväll - när han fick kännedom om Finansinspektionens utomordentligt skarpa kritik av investmentbanken Carnegie. Då började han omedelbart grubbla över följderna för sina medarbetare med bakgrunder i Carnegie och för regeringens vidare samarbete med banken.
Om detta är sant är finansmarknadsminister Mats Odell så isolerad från den verklighet han är satt att svara för att han måste betraktas som en fara för regeringen. Om detta inte är sant - och det förefaller, tyvärr, mer sannolikt - är Mats Odell utrustad med ett osannolikt dåligt politiskt omdöme. Och är därmed en fara för regeringen.
Nu ska det i sanningens namn sägas att kristdemokraten Mats Odell, en av tre statsråd med tidigare regeringserfarenhet, har hand om många och tunga frågor. De statliga företagen är en av dem. De ska säljas, staten ska inte agera både som ägare och regelgivare, det är alliansregeringens uppfattning. Hur denna försäljning ska gå till har partierna alltså lämnat åt Odell. Han har i sin tur kastat sig i armarna på en av finansmarknadens tyngre institutioner - Carnegie. Därifrån rekryterade han i vintras dess förra vd, Karin Forseke, som dessutom arbetat internationellt. En betryggande kompetens alltså.
Ändå möttes säljproceduren av kritik från de första trevarna. Och det inte enbart av politisk art utan också från mer eller mindre sakförståndiga. Statsrådet tog emellertid inte intryck, å andra sidan övertygade han heller inte om att han behärskade processen.
Nästan i samma stund Karin Forseke trädde in i finansdepartementet som "försäljningsgeneral" började oroande uppgifter komma om Carnegie: börsen granskade företaget, medarbetare drogs in i utredningar av insideraffärer. Och frampå vårkanten blev det uppenbart att Carnegiemedarbetare hade manipulerat resultatet och därmed fått större bonus än de skulle ha haft. Ledningen menade sig ta sitt ansvar genom att betala tillbaka delar av sin bonus. Så gjorde också Mats Odells Carnegiemedarbetare.
Under sommaren förvärrades läget med nya avslöjanden, Carnegie blev ett tämligen frekvent rubrikord.
Men allt detta skulle alltså ha gått Mats Odell förbi. Hur som - i september anställde han en statssekreterare som ett halvår tidigare slutat sitt jobb hos Carnegie. Det tyder på att Mats Odell inte förstått vad Carnegiekrisen gällde - nämligen kompetensen hos dess ledning att ställa upp kontrollmekanismer och att sedan följa dem.
Mats Odell fläckas nu av Carnegiekrisen. Hans taktik - att låta Carnegie frånsäga sig uppdraget att biträda vid försäljningen av SBAB och OMX och att låta de två medarbetarna själva avgå - ger intrycket att Mats Odell hade föredragit att allt förblivit som det var.
Därmed sprider sig osäkerheten om hans och regeringens hållning - och vi ser ännu ett exempel på regeringen Reinfeldts svårigheter att hantera kriser.
Någon regeringskris i egentlig bemärkelse handlar det dock inte om. Regeringen står fast vid sitt försäljningsprogram. Så gör också finansmarknadsministern. Möjligen när statsministern och andra statsråd en oro för hur Mats Odell i fortsättningen ska lyckas med sina uppdrag. Men förhoppningsvis är deras oro för hur regeringen ska kunna undvika onödiga kriser större. Allra mest borde regeringens ledare känna behovet av att träna sig i att bättre förklara sin politik.
Och det var förstås bara en ödets ironi att statsrådsberedningen i går kallade till en pressträff med anledning av förslag till nationell krishanteringsfunktion.