Med beskedet att s, mp och v ska bilda en koalitionsregering vid en valseger cementeras blockpolitiken. Alliansen kan lättare skrämmas med vänsterspöket Ohly.
Så blev det till slut alla tre. Det har varit många och minst sagt förvirrande turer kring det rödgröna samarbetet under hösten. I början av oktober meddelade socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin tillsammans med miljöpartiets språkrör att de båda partierna inlett ett långsiktigt samarbete med sikte på att bilda koalitionsregering vid en eventuell valseger 2010. Vänsterpartiet ställdes utanför.
Efter kraftigt internt missnöje från flera håll inom socialdemokratin tvingades Mona Sahlin göra en pudel och öppna dörren för nya samtal med vänsterpartiets Lars Ohly. Märkligt nog tycktes hon inte ha förankrat sitt beslut tillräckligt starkt i de egna leden. Den egna auktoriteten brast.
Med gårdagens för svensk politik historiska besked har Lars Ohly accepterats som en likvärdig part. Socialdemokraterna har givit upp sin roll som ensamt regeringsbärande parti för ett rödgrönt regeringsalternativ med både vänsterpartiet och miljöpartiet.
Det är uppenbart att Sahlins ursprungliga strategi har misslyckats. Genom att ha gått fram enbart med miljöpartiet hade socialdemokraterna kunnat skapa sig en strategiskt fördelaktig mittenposition i svensk politik.
Det parlamentariska läget kan bli besvärligt om sverigedemokraterna kommer in i riksdagen 2010. En rödgrön duett med socialdemokrater och miljöpartister skulle potentiellt ha kunnat knyta upp ett av de borgerliga partierna och inlett ett blocköverskridande samarbete. Därmed skulle blockpolitiken ha varit död och moderaterna isolerade. Ett sådant scenario vore inte realistiskt i dag med en väl sammansvetsad allians, men tiderna kan ändras.
När nu även vänsterpartiet är en del av ett rödgrönt regeringsalternativ faller en sådan möjlighet bort. Nu cementeras i stället blockpolitiken.
Samtidigt framstår alliansen som placerad mer i den politiska mitten, med de nya moderaterna som allt ihärdigare strävar mot en sådan position, än en socialdemokrati med Lars Ohly i släptåg. Och i grenen regeringsduglighet kan alliansen stå fram som en väl samspelt kvartett, jämfört med en rödgrön trio där oviljan till tresamhet visats upp inför öppen ridå.
Miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand och Peter Eriksson har inte precis gjort någon hemlighet av att de tycker att vänsterpartiet är ett bakåtsträvande icke-regeringsdugligt parti. Och alla vet vad Mona Sahlins innersta önskan var.
Alliansen får nu också lättare att göra trovärdighet i ekonomiska frågor till en vinnarfråga i nästa riksdagsval. Med Lars Ohly som tilltänkt minister kan alliansen hårdare misstänkliggöra det rödgröna alternativet för att vara ekonomiskt opålitligt och lättsinnigt.
Lars Ohly har nu visserligen accepterat gällande budgetregler liksom Riksbankens inflationsmål och självständighet, det påstådda trätoämnet mellan vänsterpartiet och de övriga två. Därmed blev det också svårt för Mona Sahlin att vägra honom inträde i det rödgröna regeringsalternativet. Frågan är hur väl detta tyglar Ohly.
Partierna kommer att utarbeta en gemensam regeringsplattform med förslag inom ett antal centrala politiska områden. Samtidigt ska partierna gå fram med egna valmanifest i valrörelsen 2010.
Fem gemensamma arbetsgrupper ska presentera sina resultat våren 2010. Stridsfrågor lär inte saknas. Det är svårt att se hur en gemensam syn ska kunna utmejslas i frågor där oenigheten är djup, som skatter, energi och EU-samarbete. Det återstår att se hur långt det tänkta samarbetet bär. Ju mer sammansvetsat, desto farligare blir det nya rödgröna alternativet för den borgerliga alliansen.
DN 8/12 2008