Kärnkraftsolyckan i Japan skapar oro i hela världen. Erfarenheten från tidigare haverier är dock att man bör avvakta med tvärsäkra politiska bedömningar.
Vågar man lita på kärnkraften? Det är en fråga som många naturligen ställer sig efter de senaste dagarnas japanska tragedi. Explosionerna vid Fukushimas anläggning har skapat stor oro i hela världen, främst i de områden som ligger nära kärnkraftverket.
Desto viktigare att hålla sig till fakta i målet. Explosionerna, som beror på en ackumulation av vätgas, har enligt det internationella atomenergiorganet IAEA inte skadat reaktorernas inneslutning, bara deras byggnader. Det förekommer kylningsproblem, vilket tvingar fram kontrollerade utsläpp av radioaktiva ämnen. Men dessa har enligt svenska Strålsäkerhetsmyndigheten mycket liten eller ingen påverkan på människor och miljö.
Vidare är de härdskador som det rapporterats om än så länge begränsade. Och reaktorerna är byggda så att radioaktiva ämnen ska stanna i inneslutningen även vid en härdsmälta.
Det som hänt i Japan är allvarligt, men vi vet fortfarande lite om orsaker och verkan. Det finns all anledning att avvakta med slutsatser. Inte minst påminner Sveriges historia om hur lätt det är att hoppa i galen tunna och låta rädslans politik styra handlandet.
I boken ”Parentes – en historia om svensk kärnkraft” visar journalisten Sigfrid Leijonhufvud hur olyckorna i Harrisburg 1979 och Tjernobyl 1986 framkallade en panikartad reaktion som fick långtgående skadeverkningar på vår egen energipolitik.
Olyckan i Harrisburg framställdes till en början som ytterst bekymmersam. Det talades om radioaktiv ånga som steg mot skyn. Ganska snart stod det klart att det handlade om ett haveri som inte orsakade några allvarliga utsläpp.
Ledande svenska politiker ansåg emellertid inte att de hade tid att vänta på de tekniska slutsatserna. Socialdemokraterna krävde en folkomröstning och Folkpartiregeringen gav efter, vilket kom att låsa energifrågan i decennier.
Något liknande inträffade efter Tjernobylkatastrofen. Trots att olyckan i Sovjetunionen tekniskt sett inte kunde inträffa i Sverige, eftersom våra reaktorer är inneslutna och stabila, ville dessa kunskaper inte tränga igenom i debatten. I stället dominerade oron. En direkt konsekvens av Tjernobyl blev dels ett löfte om en ”oåterkallelig” kärnkraftsavveckling till år 2010, dels energiminister Birgitta Dahls förslag om en tankeförbudslag. I riksdagsbeslutet hette det att ”Ingen får utarbeta konstruktionsritningar, beräkna kostnader, beställa utrustning eller vidta andra sådana förberedande åtgärder i syfte att inom landet uppföra en kärnkraftsreaktor”.
Riksdagen förbjöd alltså forskning inom ett centralt naturvetenskapligt område. Lyckligtvis är denna orimliga lag numera upphävd, men det tog 20 år att korrigera misstaget.
Vad händelserna i Japan kommer att få för konsekvenser vet ingen. De som redan nu vill dra politiska växlar för svensk del kommer garanterat att skapa mer förvirring än klarhet, eftersom våra reaktorer inte befinner sig i geologiska zoner där det inträffar jordbävningar eller vid kuster som kan drabbas av en tsunami.
I Japan har riskerna däremot varit reella och välkända. När de akuta hoten från tsunamikatastrofen är avvärjda blir det säkert en självrannsakande debatt om vad geografin betyder för den inhemska kärnkraften. Frågor lär ställas om beredskap, placering av reaktorer och hur väl reservsystem fungerar när det otänkbara inträffar.
Men svaren kommer att dröja, eftersom akuta krisskeden är dåliga vägvisare. Nu behövs tid till faktainsamling, eftertanke och solidaritet med Japan.
DN 15/3 2011