Mannen som i flera timmar spred eld, död och skräck i Norge var av allt att döma en främlingshatande högerextremist. Han drevs av bitterhet mot det öppna samhället, mot tanken på ett land där kulturer och idéer blandas.
För den som följt de senaste årens terrordebatt är uppgifterna inte förvånande. Säpo har sedan länge identifierat tre övergripande hot mot den svenska demokratin: fundamentalistisk islamism, autonom vänsterextremism – och den högerextremism som florerar i den så kallade vit makt-miljön.
I rapporten ”Våldsam politisk extremism” från 2009 har Säpo kartlagt hotet från ogräset i de politiska dikeskanterna. Ett stycke ur rapporten som handlar om vit makt-miljön låter som en tragisk profetia om dåden i Norge: ”Tillgången på vapen och sprängmedel (…) gör dock att om tydlig avsikt uppstod skulle miljön allvarligt kunna skada delar av (samhällets) funktioner, ett politiskt parti, en tidning eller en myndighet.”
Den här gången blev måltavlorna både myndigheter och tidningar, men framför allt ett parti; det norska Arbeiderpartiet och dess ungdomar, dess själva framtid.
Det finns inte tillräckligt starka ord för att uttrycka den sympati och medkänsla som vi känner för de unga offren, deras anhöriga, Arbeiderpartiet självt och alla som drabbats av terrordåden i Norge.
Den nu gripne mannens hat fick sin näring av den brunsvarta myllan på nätet. I forum och nätkommentarer florerar ord som ”landsförrädare”, ”kulturberikare”, ”parasiter”, ”pk-samhället”, ”massinvandring”. Precis som fallet är med den extrema vänstern, islamismen och andra våldsförhärligande sekter bör vi inte bli alltför förvånade när dessa hatets ord tar fysisk gestalt i massmord och terror.
Terroristerna har många skillnader sinsemellan, men också många likheter. Den kanske största är att de vägrar att se människovärdet som något okränkbart. De använder människoliv som ett medel att nå sina mål. För att kunna göra det krävs just att deras fiende avmänskligas, demoniseras, förvandlas till ett föraktligt skällsord.
Mardrömmen i Norge visar med all tydlighet på en gammal sanning: Den stora striden står inte mellan ”kristna” och ”muslimer”, ”höger” och ”vänster” utan mellan dem som tror på ett öppet, demokratiskt samhälle och dem som vill slå sönder demokratin med sprängmedel, automatvapen, bitterhet och hot.
Det öppna samhället kommer aldrig att kunna skydda sig helt från terrorister. Oavsett om hotet kommer från organiserade grupper eller ensamma galningar vet vi att de någon gång hittar ett hål i säkerhetsnätet. Irländska IRA skickade en gång ett makabert budskap till Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher: Du måste ha tur varje gång. Vi behöver bara ha tur en gång.
Ändå kan vi besegra dem. Vi gör det varje dag. Varje gång vi uttrycker vår åsikt, organiserar ett möte, skriver ett brev till en politiker, röstar i ett val, skriver på en namnlista. Det är små segrar för öppenheten och demokratin. Men segrar likafullt.
För det verkliga hotet mot vårt demokratiska styrelseskick kommer inte från extremisterna och fanatikerna. Deras idéer saknar all intellektuell bäring; de vädjar till våra lägsta känslor och visar sig ständigt oförmögna att besvara en enda av tidens frågor.
Den stora faran är i stället apatin och tystnaden.
Vill vi verkligen få terroristen i Norge att misslyckas i sina ansträngningar ska vi göra exakt det han ville förhindra: Vi ska engagera oss. Har du någon gång funderat på att gå in i en politisk organisation, eller höja din röst för en fråga som ditt hjärta brinner för, är stunden nu.
Hatet, extremismen och intoleransen är ovanliga organismer eftersom de växer bäst i vakuum. Det bästa sättet att döda dem är med friskt syre, med argument, med ett öppet samtal, med fritt utbyte av tankar.
Terrorns främsta vapen är skrämsel. Den vill få oss att huka i skräck, blunda för övergrepp, tystna inför tyranni och våld.
Vill vi bemöta den ska vi kliva fram ur skuggorna, höja rösten, säga vår mening. Outtröttligt argumentera för öppenhet, tolerans och frihet, mot hot, inskränkthet och främlingsfientlighet.
Vi ska inte vara rädda.