Men bara några dagar senare kom nya bud från Socialdemokraterna. LO hade reagerat på artikeln och frågat vad som hände med motståndet mot arbetskraftsinvandring. Svaret från partiet blev då att den gamla linjen fortfarande gäller, och att intervjun i Dagens Industri ska ses som ett ”missförstånd” (DI 21/6).
Visst kan journalister uppfatta saker fel. Frågan är dock om större delen av Håkan Juholts första tre månader som partiledare ska ses som ett ”missförstånd”.
Var det ett missförstånd att partiet på kort tid gav en handfull olika besked om Libyen? Eller att Håkan Juholt oväntat öppnade för att skicka marktrupper till Libyen, södra Sudan och Syrien. Eller att han till Sacos och TCO:s förvåning påstod att S förde samtal om pensionerna med dessa fackliga centralorganisationer. Eller att Socialdemokraterna gav intryck av att vilja luckra upp riksdagens budgetordning. Eller att man börjat ställa till problem för regeringen tillsammans med Sverigedemokraterna, tvärtemot Mona Sahlins uttryckliga löfte i valrörelsen om aldrig ha något med SD att göra.
Var allt detta ett enda stort missförstånd?
I Håkan Juholts fladdrande och till synes bekymmersfria stil går det knappast att urskilja något höger eller vänster, bara en serie yviga gester som bryter flera tabun i svensk politik.
Det tog drygt 30 år och en djup ekonomisk kris innan Socialdemokraterna och de borgerliga på 90-talet enades om ett finansiellt robust pensionssystem. Men Håkan Juholt hade inte ens hunnit möta Fredrik Reinfeldt i en första debatt innan han hotade med att riva upp överenskommelsen.
Därmed utmanade han den blocköverskridande princip som varit gällande i 15 år: förändringar av pensionerna diskuteras med de andra partierna i en gemensam arbetsgrupp, utan offentliga hot och konfrontatoriska utspel.
Håkan Juholt har naturligtvis rätt att tycka vad han vill i sakfrågan, men han borde åtminstone hålla sig för god för att sprida missuppfattningar. Det är exempelvis ingen nyhet att de allmänna pensionerna över tid växer långsammare än lönerna i samhället. Att pensionens andel av slutlönen med tiden sjunker är därför en matematisk ofrånkomlighet – knappast en överraskning.
Mot detta kan Juholt vara kritisk, och föreslå förändringar. Men han kan inte både värna om det nuvarande systemet – som ses som en förebild i omvärlden – och strunta i de gemensamma spelregler som bär upp den blocköverskridande överenskommelsen.
I så fall raserar han grunden för ett pensionssystem som människor kan lita på. Se bara på hur skakiga pensionslösningarna är i de länder där de politiska partierna inte lyckats enas om en hållbar modell.
På motsvarande sätt har riksdagens budgetordning varit förankrad över blockgränsen. Den har under lång tid accepterats av både Socialdemokraterna och de borgerliga som ett självpåtvingat ramverk för den ekonomiska politiken.
Utgiftstak, överskottsmål och speciella regler för hur budgeten lotsas genom riksdagen har syftat till samma sak: att skapa förtroende för Sverige och undvika den förödande utgiftskultur som bidrog till 90-talskrisen – onekligen något som varit till nytta under den senaste finansoron.
Regeringen ska inte få sin budget sönderhackad av oppositionen, även om den befinner sig i minoritet. Om en majoritet i riksdagen ändå vill köra över finansministern, då har man i praktiken utlöst en regeringskris och måste vara beredd att ta konsekvenserna av det.
Det är möjligt att Håkan Juholt vill framkalla ett nyval i höst. Men om det inte är så borde han göra tydligt att oppositionen avstår från att utnyttja diverse kryphål i budgetlagen för att blockera regeringens planer på ett femte jobbskatteavdrag – en grundbult i Anders Borgs ekonomiska politik.
I valet 2010 ställdes alliansregeringen mot de rödgröna, och Fredrik Reinfeldts lag drygade ut sitt avstånd till Mona Sahlins. Ska Socialdemokraterna med Sverigedemokraternas hjälp rubba det styrkeförhållandet? Hur tänker sig Håkan Juholt då att de borgerliga kommer att agera den dagen Socialdemokraterna återkommer i regeringsställning utan egen majoritet?
Tabut kring pensionerna och budgetordningen har inte uppstått för att sabotera den demokratiska processen. En väl fungerande demokrati kräver att de politiska partierna sträcker ut handen till varandra i frågor av särskild vikt och ömsesidigt accepterar att inte lägga ut krokben för varandra.
Så grundläggs ett långsiktigt förtroende mellan nyckelaktörerna i ett parlament som kan bli avgörande i svåra lägen.
För Håkan Juholt, som har sin bakgrund i utrikes- och försvarspolitiken, är detta argument knappast en överraskning. Han borde tvärtom bejaka det, helst längre än över sommarlovet.