Oroligheterna i den avlägsna kinesiska Xinjiangregionen kan tyckas som ett lokalt problem. Den synbarliga orsaken är etniska motsättningar mellan ursprungsbefolkningen uigurerna och inflyttade han-kineser.
Men konflikten har vidare dimensioner. Xinjiang har en avgörande säkerhetspolitisk betydelse för Kina. En stor del av landets oljetillgångar – 30 procent – finns i regionen. Xinjiang är dessutom transitområde till de än större fyndigheterna av gas och olja i Centralasien.
I kampen med framför allt USA, men även Ryssland, över dessa strategiskt viktiga energitillgångar har Kina på senare tid flyttat fram sina positioner. Kina och Ryssland har inom ramen för samarbetsorganisationen Shanghai Cooperation Organization, där även de centralasiatiska republikerna ingår, lyckats tränga tillbaka USA.
Men det är framför allt Kina som, i kraft av sin tillväxt stärkt sitt inflytande. Handel och transporter ökar stadigt. Pipelines har börjat byggas från Kazakstan till Xinjiang. Nya järnvägsförbindelser planeras som ska nå ända till Europa.
Pekings assimilationspolitik i Xinjiang är delvis en följd av ökad exploatering av naturresurser och byggande av ny infrastruktur. Men syftet med inflyttningen är även att stärka kontrollen över en geopolitiskt viktig region.
Bland uigurerna finns mindre väpnade islamistgrupper, vilka Kina betraktar som ett säkerhetspolitiskt hot. Delar av befolkningen har, liksom i övriga Centralasien, vänt sig till islam för att visa sitt motstånd mot makten.
Missnöjet är naturligt. De centralasiatiska staterna – inklusive Kina och i hög grad även Ryssland – är alla diktaturer. Korruption och fattigdom grasserar vid sidan av de oljemiljarder som håller regimerna uppe. Peking vill dock, liksom Moskva i Tjetjenien, gärna framställa sitt agerande som ett led i USA:s globala kamp mot islamistisk terror.
Xinjiang, beläget vid den gamla sidenvägens slut, ingår i denna Centralasiatiska häxkittel av olja, islamism och stormaktspolitik. Att sidenet nu bytts mot olja har gett hopp om en ekonomisk renässans i regionen, men bådar inte särskilt gott för freden.
Håkan Boström
hakan.bostrom@dn.se