Det fanns ett liv innan de först möttes på en rätt trist skolkonferens på Stockholmsmässan i Älvsjö 2007. I det var de gifta på var sitt håll, de hade tre barn var och var sina politiskt laddade karriärer.
Irene Wennemo (S) som chef på LO:s näringspolitiska enhet.
Amelie von Zweigbergk (FP) som statssekreterare hos Jan Björklund.
De skulle båda tala på konferensen. Irene var nybliven änka, hennes tidigare man Kenth Pettersson, då ordförande i Handelsanställdas förbund, hade tidigare det året hastigt gått bort. Hon och Amelie hamnade på stolarna intill varandra, hade aldrig tidigare mötts. En talare före dem höll en lång och knölig genomgång av lagar och förordningar.
De två tilltänkta kombattanterna började viska med varandra, rörande överens om att EU-regler inte är särskilt spännande publika frågor.
– När vi efteråt skulle tillbaka till stan frågade jag Amelie om hon ville ha skjuts. Hon hade något som väckte min nyfikenhet, minns Irene.
Amelie tackade ja till skjutsen. Och erkänner att hon blev imponerad: en LO-brud som körde stadsjeep av märket BMW. Det enda de båda minns av den korta resan in mot city var att det inte var tyst så mycket som en sekund.
Där kunde det ha slutat. Sossen släppte av folkpartisten och så gick de var och en hem till sitt. Men livet ville annorlunda. De höll kontakten, blev varandras bollplank som vänner. Ett år senare slumpade det sig att de skulle på samma arbetsresa till Kanada. Då kände Amelie, som varit gift med samme man i över 20 år, att det var någonting med Irene som gick helt och hållet utöver det vanliga.
– Plötsligt dök bara tanken upp att Irene var den vackraste människa jag någonsin hade sett. Det var som om 45 år av tabun bara rämnade. Jag kunde inte sova, allt bara snurrade. Under hela konferensen drogs jag till henne, det var som om jag var tvungen att vara så nära henne som möjligt, berättar Amelie.
Irene kände någonting liknande. Det fanns en svårdefinierad dragningskraft.
– Jag tänkte att Amelie måste tycka att jag var världens mest efterhängsna. Jag fick anstränga mig för att försöka vara trevlig även mot andra i delegationen.
Men när de kom hem befann de sig ändå olika plan. Amelie skilde sig så småningom. Irene fortsatte vara hennes bästa vän.
– Jag visste nog vad jag ville, men jag hade ingen idé om hur jag skulle få henne att förstå vad jag egentligen kände. Det var tydligt att det fanns ett starkt motstånd från Irenes sida. Och jag var så rädd att förlora henne som vän, säger Amelie.
Och Irene funderade. Den samhörighet hon upplevde med Amelie var något mer än vänskap, men vad?
– En dag, när jag hade fått ett sms från Amelie som var utformat på ett alldeles särskilt sätt, så förstod jag: hon är kär i mig! Jag fortsatte hålla emot, hade inte alls i tankarna att jag kunde bli kär i en kvinna. Men jag började fantisera om att vi bodde ihop. Jag hörde mig själv säga att ”om jag tände på tjejer så skulle vi kunna bo ihop, du skulle vara min bästa fru”, säger Irene.
De lyser om dem där de sitter i den gemensamma lägenheten i Stockholm. Trots att de inte levt tillsammans särskilt länge känns deras hem inbott och ombonat. Det är mest Amelie som inrett, och det är hon som bakar. Hon skrattar och säger att hennes barn brukar skämta om att hon är mer som en ”fru” nu än när hon var gift med en man.
– Men det är jag som lagar mat och tvättar, flikar Irene in.
– Det är skillnad att leva i en samkönad relation, det händer någonting med de roller man intar. Man kan till exempel inte bryta mot några könsroller, det finns ingenting att bryta med.
I början av deras förhållande var det lite av ”en blind leder en blind”, ingen av dem hade någon erfarenhet av samkönade relationer, inte på något plan. Men barnen tog den nya familjekonstellationen bra, om än i olika tempon.
Hade era skilda politiska uppfattningar någon betydelse för er?
Irene: För mig var det först en nästan otänkbar tanke, att vara ihop med en folkpartist... I LO-kretsar förekommer det bara inte. I min umgängeskrets var det mer udda att jag skulle bli ihop med en folkpartist än att jag, som också varit gift med en man, skulle leva ihop med en kvinna.
Amelie: Klart jag tänkte, herregud, hon är sosse. Men för mig och i min umgängeskrets var det ändå konstigare att bli ihop med en kvinna än att bli ihop med en socialdemokrat.
Irene: Jag försvarade mig med att Amelie trots allt är ”vänsterfolkpartist”....
Amelie: Och själva pratade vi inte om det först, det skulle bara ha rört till det.
Har det någon betydelse för er relation?
Amelie: Frågar du våra barn säger de att vi alltid pratar jobb, det vill säga politik...
Irene: Som tur är har vi båda ett kritiskt förhållningssätt till våra partier, vi är lika intresserade av hur vi kommer fram till olika ståndpunkter och varför. Det blir givande diskussioner – både om politiska strategier och argumentationsteknik.
Amelie: Jag har lärt mig massor om hur facket fungerar och förstår mer på djupet hur man resonerat sig fram till vissa slutsatser.
Finns det något ni inte är överens om?
– Euron.
Någon fråga ni tycker lika om?
Irene: – Kriminalpolitiken. I viss mån även utbildningspolitiken. Men där är jag lustigt nog mer folkpartist än Amelie.