Livsstil

Arkan Asaad är vår tids profet

Arkan Asaad blev bortgift mot sin vilja i irakiska Kurdistan. Nu har han försonats med sin far och vigt sitt liv åt en mission: den om rätten att välja själv. Lördagsmagasinet följde författaren under en vecka, en resa från 450 elever i Vänersborg till söndagsfika med pappa i Eskilstuna.

Trettiotreårige författaren Arkan Asaad tar bågen ut till Bromma. Vi ska göra en resa i Sverige tillsammans. Den ska delvis handla om Irak och Kurdistan, så jag sitter med en karta framför mig i kafeterian på flygplatsen; en karta och Amnestys färska rapport om IS-terrorn i Irak.

Rubriken är svår att värja sig mot. Den skär genom ett annars lojt förmiddagsvimmel: Etnisk rensning av historiska proportioner.

Arkan Asaad parkerar utanför och låser fast sin hjälm vid motorcykeln. När han dyker upp vid mitt bord har han bara en liten ryggsäck över axeln. Han sneglar på rapporten. Bilden på omslaget skakar om: De flyende kvinnornas sammanbitna ansikten. Den uppenbart brännande solen. De små barnen med tunga säckar. För trettiotvå år sedan var han en av dem.

Arkan suckar.

– Folkmord och tvångsförflyttningar – det som hände då händer nu igen. Onds­kan har bara fått ett nytt ansikte.

Han halar fram sin mobiltelefon och kollar snabbt av den kurdiska nyhets­appen. Den här morgonen strider kurdiska Peshmergasoldater mot Islamiska staten i staden Zumar. IS-krigare har samlats söder om Kirkuk. Där, i kurdernas heliga stad, är både Arkan och hans pappa födda.

– Jag växte upp i Eskilstuna med en pappa som satt fastklistrad framför kurdiska och arabiska tv-kanaler, följde krigen när vi barn hellre ville kolla på Melodifestivalen. I dag är det jag som slukar alla nyheter.

Flyget till Trollhättan är i tid. Arkan samlar sig. Om exakt tre timmar ska han möta 450 niondeklassare i Vänersborg och ta dem med på sitt eget livs svåraste och viktigaste resa. Den handlar om Arkan och hans far och den kretsar kring ett stort kurdiskt familjedrama: när Arkan som nittonåring giftes bort mot sin vilja. Den är samtidigt en resa mellan två böcker – från hat och förtvivlan i hans första roman ”Stjärnlösa nätter” (2011) till kärlek och försoning i hans nu aktuella ”Blod rödare än rött”.

Han har hållit föreläsningen 663 gånger.

– Det var först när jag var 27 år som jag började lära känna och förstå min far, säger Arkan och vi rör oss tillsammans mot säkerhetskontrollen.

Återigen har Irak blivit världens öppna sår. Utvecklingen de senaste månaderna har gjort Arkan Asaads historiska familjeskildring skrämmande aktuell.

Den flykt till Sverige som han skriver om, i sitt försök att komma närmare sin far, utspelade sig under kriget mellan Irak och Iran i början av 1980-talet. Då blev Iraks redan förtryckta kurdiska befolkning svårt utsatt. Kulmen kom efter krigsslutet 1988, när Saddam Hussein avfyrade kemiska vapen mot den kurdiska befolkningen i Halabja och dödade tusentals civila.

Sedan dess har Irak stått i fokus för två internationella krig, i bägge fallen med USA som en av huvudaktörerna. Först kom Gulfkriget 1990–1991 och därefter USA:s invasion 2003. Steg för steg har landet trasats sönder. Stora flyktingströmmar har i omgångar nått Sverige, så stora att enbart lilla Södertälje ett tag rapporterades ta emot fler irakiska flyktingar än USA.

Nu skakas världen av Islamiska statens brutala terror i landet. Rapporterna om slaveri, våldtäkter och barbariska avrättningar tycks aldrig ta slut. De kurdiska Peshmergastyrkorna har återuppväckts och i norr strider kurdiska soldater, med flygunderstöd av USA, för att stoppa IS-krigarnas framfart.

För Arkan Asaad och hans familj känns det som om historien aldrig slutar att upprepa sig.

Piloten har utlovat strålande sol och på Trollhättans flygplats står Anne-Lie Lindgren från Vänersborgs kommun och svettas i den plötsliga högsommarvärmen. Hon bär en orange t-shirt med texten ”Ungdagarna 2014. Sex och samlevnad”. I bilen ger hon Arkan en snabb orientering.

Om Trollhättan varit arbetarstaden har systerkommunen Vänersborg traditionellt dragit mer åt tjänstemannahållet. Där finns 38 000 invånare och just nu sitter kommunens alla nior i idrottshallen och väntar på Arkan, eller på nästa programpunkt i temadagarna om relationer. De har fått korv och mos och apelsindryck i tetror. Vi passerar området Torpa och trevånings­husen i rött tegel, där andelen utrikes födda rör sig runt 50 procent. Anne-Lie säger något om ”parametrarna för utbildningsnivå och inkomst” som är annorlunda där än i områden med infödda vänersborgare. Vi noterar avtagsvägen till asylboendet i Restad gård och får veta att kommunen just nu tar emot många från Somalia och Syrien.

Anne-Lie vill att Arkan ska tänka på att det är stor skillnad mellan skolorna i Vänersborg när det gäller beredskapen för att bli utsatt.

– Så det är lite blandat. Det tycker jag är jättebra. För alla behöver höra det här, det är universella ämnen jag pratar om, säger Arkan.

Det universella ska han återkomma till, flera gånger.

Arkan Asaad reser inte runt landet enbart för att försöka stoppa kulturellt framdrivna tvångsgiften. Han betonar att han brinner för allas rätt att välja själva. Kanske handlar det för and­ra om att slippa ta över pappas butik eller att bara kunna gå klädd som man vill.

Arkan har mött över en halv miljon ungdomar och vuxna de senaste tre åren och han säger att han inte alls bara vänder sig till exempelvis klasser i svenska för invandrare.

– Det jag pratar om kan lika gärna gälla en Frida i Värnamo som behöver ta sig ur ett svårt läge med sin familj. Jag jobbar med empowerment.

– Kan jag få någon enda att känna att de inte behöver acceptera att göra val de mår dåligt av, då är jag nöjd.

Författaren Arkan Asaad sneglar på matchuret i idrottshallen. Två minuter kvar. Han laddar med några klunkar vatten och luktar försiktigt på rosorna, som står i en vas på scenen.

Jag räknar till fem, sex bakåtvända kepsar och ungefär lika många slöjor i den unga publiken. Den välkomnar Arkan med en varm applåd.

– Tjenare, börjar han och ser leende ut över läktarna.

– Hörni, jag är inte här för att babbla om saker ni inte vet om. Jag ska prata om sådant ni känner igen och kan relatera till. Vad är era drömmar?

Ett generat sorl sprider sig.

– Så ni har inga drömmar? Kom igen, fortsätter Arkan.

Han har mörkblå skjorta och jeans och han rör sig smidigt som en panter över scenen. De första blyga svaren fångar han in som blommor: ”Speldesign, grymt! Fotboll, tack! Bagare, vad sa du? Det är helt okej.”

– Det är här och nu som ni banar väg för era drömmar. Så vet ni inte, gå hem och fundera: Vad vill jag bli när jag blir stor? För mig var det att bli författare. I dag lever jag min dröm, men tro mig, vägen hit har varit väldigt lång.

I nästa sekund har 450 niondeklassare i Vänersborg förflyttats till krigets Irak, tidigt 80-tal, till berättelsen om en tvångsrekryterad kurdisk soldat, en tjugotvåårig motorcyklist i irakiska armén, som fattar det desperata beslutet att desertera och fly landet med sin familj.

– Det ni ser på tv i dag, bilderna från flyktingläger med flera hundra tusen män- niskor, som har förlorat armar och ben, förlorat anhöriga och hoppet om livet. Det hände oss. Vi var en av de familjerna.

Det blir dödstyst i idrottshallen.

I nya romanen ”Blod rödare än rött” skildrar Arkan Asaad ögonblicket då flykten började. Scenen är ett stenhus i den irakiska staden Kirkuk. Där ligger den fjortonåriga flickan Jamila och sover. Hon bor med sina svärföräldrar. Bredvid sig i rummet har hon en tvåårig dotter och en nyfödd son, vars huvud ”inte var större än en honungsmelon”.

Det är Arkan och han är bara två dagar gammal.

Då rycks dörren upp. In kommer den tjugotvåårige maken, fadern och nu också desertören, som Jamila till följd av kriget inte har träffat mer än några gånger. Det är bråttom. Stannar de i landet kommer han att avrättas.

De packar det nödvändigaste i två svarta kappsäckar – barnens kläder, en tång, ficklampa, tändstickor, filtar och kniv. De ger sig av.

Arkan Asaads fiktion löper nära det som då var verkligheten. Familjens flykt fortsatte från Kirkuk över snöklädda berg till ett flyktingläger i Iran. De hade fått hjälp av en smugglare som ordnat två hästar. För guldet Arkans mamma bar med sig till sin kurdiska dräkt köpte de ett falskt familjepass och flygbiljetter till Italien. Får man tro Arkan var det till slut Ingmar Bergman som gjorde att den tre år långa uppskakande flykten så småningom fortsatte till Sverige. Fadern Asaad Madhad, som är son till en biograf­ägare, älskade film ungefär lika mycket som han då älskade motorcyklar.

Familjen hamnade i Eskilstuna och Arkans första minne av Sverige är ”Blinka lilla stjärna” på dagis. En integrationspolitisk solskenshistoria tog vid. Sex år senare var allt på plats – arbete, Volvo och villa. Det enda Arkan minns av kulturkrockar från sin barndom var matsäcken under skolutflykterna, kompisarnas mackor mot mammans dolma och lammgrytor.

– Jag minns också att jag trodde att det bara var vi kurder som hade otur och råkade ut för krig och förföljelser. Jag trodde att det var en nackdel att vara kurd. I dag vet jag vilken styrka det är att stå med ett ben i vardera kulturen.

Kraschen kom i mitten av 90-talet med ett telefonsamtal från Kurdistan. Visste de att hela faderns familj hade arresterats och torterats som straff för Asaads desertering? Visste de att en syster hade dödats? Skulden och ångesten klubbade fadern.

– Verkligheten kom i kapp oss barn. Efter det var det viktigaste att vi varje sommar skulle åka med pappa tillbaka till Kurdistan.

Arkan river ned många skratt i idrottshallen när han skildrar hur släkten i Kurdistan tog emot honom den ödesdigra sommaren då han fyllt nitton år. De kyss­te honom oavbrutet, lyfte honom och bar honom i kungastol. De kallade honom Kak Arkan, Herr Arkan.

– De överröste mig med kärlek och jag stod där uppstoppad som en fågelskrämma. Jag såg en gemenskap som jag inte sett maken till tidigare. Men det var en förskönad bild, den hade en baksida, berättar han.

Tre veckor senare berättade fadern om släktens beslut. Allt var redan uppgjort. Innan de reste hem skulle Arkan gifta sig med sin kusin.

Arkan Asaad använder allt han har av mimik och kroppspråk för att visa hur han försökte komma ur tvångströjan. Men släktens makt var större. De fryste ut honom, de förklarade honom död för dem och han rasade tio kilo. Till sist påstod de att pappan, som förts till sjukhus illamående, hade fått en hjärtattack och att det var Arkans fel. Han gav efter. Bröllopet blev en mardröm.

Några killar, som halvlegat i bänkarna, sitter nu framåtlutade, på helspänn. En tjej på första raden trycker sin sjal förskräckt mot munnen.

– Så hur hamnade jag där? fortsätter Arkan. Jo, i den här gruppen är det en regel att du själv ska underminera dina individuella val för familjens bästa, till skillnad från i Sverige, där vi sätter barnens mål och behov före familjens. Det insåg jag inte först.

– Gör aldrig det. Sätt inte familjen före er själva!

Han tar niondeklassarna med genom det helvete av hat och lögner, av mordförsök och skadeståndskrav som följde när Arkan försökte slippa leva med sin påtvingade fru. Han berättar om den dyra skilsmässan, om år av förakt och brutna relationer.

– I dag, många år senare, har jag en bra relation till min far och jag ska säga en sak till er: I slutändan är det viktigaste inte vad man har gått igenom. Det viktigaste är vad man gör åt saken.

Efteråt flockas elever och lärare runt Arkan, där han står bredvid scenen med en ros i handen. En kurdisk kille undrar ”om det var värt det” och Arkan svarar att så många blev skadade i onödan och att man måste vara sann mot sig själv. Jennie och Moa från Tärnanskolan vill ha en kram och säger att det träffade rakt i hjärtat det han sa om att man inte ska fokusera på vad som hänt, att det som räknas är hur man agerar sedan.

En skolkurator undrar hur tydlig och rak man ska vara när man diskuterar de här frågorna i klassen. Arkan tipsar henne att inte skriva ord som heder eller tvångsäktenskap på tavlan utan närma sig frågan universellt, kanske tala om familj, trygghet, sammanhållning. Eller kärlek.

– I dag förstår jag att det stora problemet för mig och min far aldrig var bristen på kärlek utan våra olika sätt att uttrycka den på, säger Arkan senare.

Det är söndag och Arkan Asaad tar bågen till Eskilstuna. Hans föräldrar är frånskilda och han är på väg från stora söndagslunchen hos mammans nya familj till söndagsfika med pappans. Septembersolen gassar över motorvägen. I glipan mellan hjälmen och jackan sticker hans röda luva ut.

Hans nya roman ligger klar, den som blev vägen till försoning för honom och hans far. När någon frågar hur han klarade de ensamma åren brukar han svara att han hade sina drömmar och sin idrott. (Arkan Asaad är flerfaldig svensk mästare i taekwondo). Han hade också en far som till sist kunde svälja sin stolthet och ändra sig.

Det började efter romanen om tvångsgiftet. Arkan beskriver hur han insåg att alla i familjen var förlorare, inte bara han. Allas liv var i spillror och skulle bitarna sättas ihop igen behövde det göras från grunden. Hans far hade aldrig berättat mer än enstaka fragment om sig själv och sitt förflutna i Irak. Vem var han egentligen?

Arkan säger att han fick lirka länge. Sakta, sakta fylldes luckorna i. Fram trädde hans unge far som en ganska modern kurdisk man med rebellisk attityd, som susade runt i 70-talets Irak på sin respektingivande motorcykel, som gick på klubbar, som dyrkade Humphrey Bogart och Marilyn Monroe och drömde om att bli skådespelare, stå på en scen.

– Nästan allt jag gör i dag är det han älskade som ung. Jag lever hans dröm.

Det händer ganska mycket med hans egna drömmar just nu. Veckan som gått har rymt ett möte i en glasad konferens­modul om en annan dröm, den att skapa en rörelse kring missionen i hans skolföreläsningar. Det var ett möte invid en fullklottrad whiteboard, där ord som koncept, målbilder och fokusgrupper svävade genom rummet. Arkan har nyligen antagits till ett investeringsprogram för sociala entreprenörer, skapat av stiftelsen Reach for change. Nu har han både plattform, pengar och mentorer bland höga mediechefer.

Ska han sammanfatta sin plan i två ord blir det edutainment och empowerment. Det är entreprenörssvenska för underhållande undervisning som syftar till att stärka andras möjlighet att ta makt över sitt eget liv.

Målbild: Att nå ut.

Arkan blinkar vänster och kör in bland trevåningshusen med gula balkonger, bostadsområdet där andelen utrikes födda närmar sig 50 procent. Innan han öppnar porten pekar han på pojkarna som springer över skoltaket mittemot. Han skakar på huvudet.

Pappa Asaad Madhad sitter i soffan och följer kurdiska nyheter på tv:n, som han ofta gör när han har en ledig dag från jobbet. Ett inslag om presidenten Massoud Barzani avlöses av bilder från ett flyktingläger i norra Irak. Kvinnor med sammanbitna ansiktsuttryck. En uppenbart brännande sol. Barn, några mycket små, som inte förstår vad som händer.

– Flyktingarna nu har haft det värre än vi hade. Vi hade i alla fall mat och vatten, säger Asaad Madhad och snurrar ett blått pärlband mellan händerna. Jag ser att han har den kurdiska fanan tatuerad på höger arm.

Några veckor har gått sedan han senast hörde av de släktingar han fortfarande har kontakt med. Då var allt under kontroll. De bor i staden Erbil och behöver inte fly just nu, även om IS-krigarna står obehagligt nära. Några släktingar strider för kurdiska Peshmerga, en moster har blivit skjuten och en annan släkting skadade foten i ett bombnedslag.

För Asaad Madhad känns det som om det är Saddam Husseins Baathmilis som återuppstått, nu som Islamiska statens soldater.

– Skillnaden är att nu har de skägg. Det hade de inte förut, araberna.

Arkans halvsyskon kommer in och hälsar en efter en: Milan, 5, Dylan, 12, och Soran, 14. Det är kindpussar och ”allt bra?” och en kaka glider ned. Deras mamma, Leila, stökar i köket.

På väggen hänger nio inramade foton av Asaad Madhads samlade barnaskara. Där hänger också ett ungdomspor­- trätt av honom själv, som Arkan lyfter ned.

– Långt hår hade jag, säger Asaad.

– Du hade hår i alla fall, kolla på mig, säger Arkan.

Han berättar för sin pappa om boken och planerna för releasen. Asaad har inte läst den, inte heller den förra, men han säger att han vet att sonen skriver sanningen.

– Vi var ganska långt från varandra innan han började skriva. Jag var arg och vi pratade inte med varandra. Det var inte lätt för mig heller, det där, säger han.

Arkan ser varmt på honom.

– Pappa, du vet att när jag skrev min första bok så förstod jag dig inte och accepterade inte det du gjorde mot mig. Nu, efter den här, förstår jag dig, att du gjorde det av något slags kärlek. Det är stor skillnad, men jag accepterar det fortfarande inte.

– Jag tror inte att någon förälder vill skada sin son, säger Asaad. Jag trodde det var rätt. Kulturen är sådan. Man gifter sig med sin kusin, det är helt normalt. Jag trodde jag gjorde en bra grej för Arkan.

Han snurrar pärlbandet intensivt mellan händerna.

– Nu vet jag att jag hade fel. Jag har lärt mig och kommer inte att göra så med de andra barnen. Man får inte tvinga någon att gifta sig. Och man måste erkänna när man har gjort fel. Vissa gör inte det.

Klockan går. Arkan ska upp tidigt dagen därpå, för ett skolframträdande i Bollnäs. Asaad Madhad mulnar när han inser att sonen ska köra hela vägen till Stockholm på sin motorcykel. Han bedyrar att han om någon vet hur skönt det är, vilken frihet det ger, men motorcyklar är farliga.

– Du får låna min bil!

Arkan vinkar avvärjande och hämtar hjälmen. Han är van. Flickvännen Arghavan gillar inte heller hans tusenkubikare. Hon åker aldrig med och Arkan säger att hon har svårt att förstå hans förtjusning.

– Men en båge är något annat än en transport från A till B. Bågar är nog till för ensamma själar som behöver uttrycka sig.

Läsa. Tala. Skriva. Edutainment och empowerment. Arkan Asaad har nyss antagits till ett investerings­program för sociala entreprenörer vid stiftelsen Reach for change. Han berättar för sin första mentor i Botkyrka kommun, Anders Lindgren, om hur han vill bygga sin mission.

Det här är Arkan Asaad
Senaste boken.

○ Född 1980 i den kurdiska delen av norra Irak, Kirkuk.

○ Kom till Sverige 1983 tillsammans med sin familj och växte upp i Eskilstuna. Flyttade som 19-åring till Stockholm.

○ Flerfaldig svensk mästare i taekwondo, tränar i dag ungdomar i samma sport.

○ Har gått Stockholms filmskola och arbetat med radio.

○ Har startat organisationen Right 2 choose. Genom att engagera och utbilda ungdomar till ambassadörer sprids kunskap om allas lika värde och tanken på att inget i livet är omöjligt. Utsedd till change leader i den ideella stiftelsen Reach for change, grundad av Kinnevik tillsammans med Sara Damber.

○ Hans första roman, ”Stjärnlösa nätter”, publicerades 2011 och belönades samma år med stiftelsen Teskedsordens bokpris. Den 7 oktober i år var det premiär för ”Stjärnlösa nätter” som pjäs på Boulevardteatern i Stockholm.

○ Har nyligen kommit med sin and­ra roman, ”Blod rödare än rött” (Norstedts).