– Jag hade lite dyslexi, så det tog tid innan jag lärde mig läsa och skriva. Jag hade förväntningar på mig att plugga, jag kom från ett sådant hem, där bägge föräldrarna var akademiker, men jag var inte speciellt intresserad. Jag hoppade av skolan flera gånger, lyckades till slut trassla mig ur gymnasiet i Luleå, tvåårig social. Sedan dess har jag aldrig studerat något i formell mening, säger han.
Fick det dig att känna dig misslyckad som ung?
– Det struntade jag fullständigt i. För mig var det viktigare med resor, politik och flickvänner. Jag gjorde det jag tyckte var bra och viktigt och roligt.
Jonas Sjöstedt halar upp plånboken för att betala pappmuggen med te som han har hällt upp från kannan på värmeplattan i restaurangvagnen, och blir omedelbart igenkänd av tågmästaren.
– Det brukar vara så på tåget hem och i Västerbotten. Att man blir igenkänd även i Stockholm och Sverige är något nytt, konstaterar han medan vi stapplar tillbaka mot hans kupé.
Jonas Sjöstedts hemhörighetskänsla i Umeå och ambivalens till Stockholm orsakade en del rabalder dagarna innan han valdes till ny partiordförande. Han har en stuga i Umeå, men sitt permanentboende på en moderatblå gatuadress, Karlavägen på Östermalm i Stockholm, några portar från utrikesminister Carl Bildt.
Det finns en förklaring. Jonas Sjöstedts fru Ann Måwe är diplomat och får som UD-anställd hyra den centralt belägna trerummaren för 6 934 kronor i månaden i sju år. Inslaget på SVT i början av januari där partiledarkandidat Sjöstedt tillfrågades om sitt boende och spontant svarade: ”Själv tycker jag att det är ett straff att behöva bo i Stockholm jämfört med att behöva bo i Umeå eller New York eller någon annan trevligare stad”, väckte starka känslor bland bostadsbristdrabbade huvudstadsbor.
– Nej, det var ju inte så smart. Jag borde ha sagt det jag egentligen menade, att det är ett straff att behöva flytta från Umeå. Det hade besparat mig en del bekymmer, observerar han.
Sittandes på rad (en fotograf, en reporter och en partiledare) på den smala britsen i den trånga kupén, går vi igenom Jonas Sjöstedts liv. Utanför fönstret är det becksvart. Över ett decennium har gått sedan det statliga affärsdrivande verket ”Statens Järnvägar” bolagiserades, men belysningen inne i tåget sprider ett kallt öststatsljus över våra huvuden.
Konduktören förklarar beklagande att det var en skada på den ordinarie vagnen och att de därför bytte ut den i Göteborg mot en enklare reservvagn. När vi kommer fram kan han inte svara på – det är mycket snö längre norrut.
I korridoren utanför den öppna kupédörren hasar en man i säckiga långkalsonger och yllesockor förbi mot den gemensamma toaletten i vagnens bortre ände. Där har redan hunnit bildas våta rännilar på golvet. Det känns väldigt långt till Östermalm och Carl Bildt, och ännu längre till Umeå.
– Tågtrafiken fungerar inte bra i dag. Det är bara att se på det här tåget. Vagnen är utbytt och personalen har gett upp tron på att tågen ska komma i tid. Men det är inte deras fel, de har inga förutsättningar. Underleverantören har lagt ut verksamheten på en entreprenör som har lagt ut den på en entreprenör, som inte gör arbetet ordentligt. I stället borde man investera i bättre tågtrafik och återföra vinsten till verksamheten, säger Jonas Sjöstedt.
I hans långsiktiga politiska plan ingår en socialisering av produktionsmedlen och arbetarstyrda företag.
– Men Vänsterpartiet driver inga krav på förstatliganden. Det måste växa fram underifrån. Vi kommer alltid att behöva mindre privata företag och olika bolagsformer i samhället, säger han pragmatiskt.
I en frispråkig intervju i tidskriften Arena från 2008 konstaterar Jonas Sjöstedt att vänsterns styrka alltid har varit ”en fantastisk kritik av det kapitalistiska systemet”, och att dess svaghet har varit ”att man haft få trovärdiga vägar ut ur det”. När den intervjun gjordes hade han klivit av Vänsterpartiet och var hemmapappa i USA, där frun Ann Måwe då var stationerad. Från sin position som partiets nye ordförande säger han i stället:
– För mig är inte socialismen en utopi. Jag tror att socialistiska samhällslösningar är svaret på många problem som vi har.
Jonas Sjöstedt har kallat sig kommunist, men det var på 80-talet. Numera kallar han sig socialist. Och feminist. ”Generellt är jag inte så lockad av att vara partiledare, det verkar vara ett arbete där det är svårt att få tid att vara en bra far och en bra make och annat som är viktigt i livet” sade han i Arenaintervjun 2008.
– Jag har fortfarande ambitionen att hämta eller lämna på förskolan varje dag. Förutsättningen för att familjelivet ska fungera på lång sikt är att vi delar på det. Man måste värna sin tid, tacka nej kvällar och helger, säger han nu.
Hans fyraåriga tvillingar, Tor och Greta, gratulerade pappa till partiordförandeposten med var sin teckning, en pirathuvudfoting från sonen och en prinsesshuvudfoting från dottern.
– Det är fina teckningar, men det är svårt, man vill att barnen ska göra vad de vill, men det är inte roligt när de fastnar i stereotyper, konstaterar deras far.
Vänsterpartiets frälsare Jonas Sjöstedt är född i Göteborg på juldagen år 1964, som mellanbarn i en syskonskara på tre. Mamma var läkare. Pappa arbetade som ingenjör på vattenkraftstationer och familjen flyttade runt mycket: Sundsvall, Västerås, Vänersborg.
– På sätt och vis var det ett ganska vanligt hem, rätt välordnat. Men eftersom jag rycktes upp så ofta blev jag lite rotlös och ensam. Jag har ganska få barndomsminnen. Ibland funderar jag över det, säger han.
Att tvingas kliva in som ny i tvåans klassrum i Vänersborg – med dyslexi och fel dialekt – gjorde Jonas till en början ganska tillbakadragen. Sedan lärde han sig läsa, och en ny värld öppnade sig. Mellan indianböckerna stavade han sig igenom dagstidningarna. I mellanstadiet följde han med i Vietnamkriget:
– Jag har starka minnesbilder från napalmbombningarna. Fast jag bara var tio år kände jag eufori när FNL intog Saigon: ”Jävlar, nu tog de amerikanerna!”
Tidigt gick han med i VPK:s ungdomsförbund. Tretton år gammal var han
Kommunistisk ungdoms klart yngsta medlem i Vänersborg, blev lite som en maskot för de många år äldre kamraterna. De kom, till skillnad från honom själv, från genuin knegarmiljö. De välkomnade den lillgamle akademikergrabben och skolade honom i sin lära.
Föräldrarna bekymrade sig över att sonen gått och blivit kommunist. Pappan erbjöd sin fjortonåring att följa med på en resa till Nya Zeeland. Om han tjänade ihop till biljetten själv, vill säga. Det gjorde Jonas. Efter hemkomsten fortsatte han att varva studierna med ströjobb och resor. Han var nyfiken och ville se världen. Bara sjutton år gammal flyttade han hemifrån.
– Det var skönt att komma från familjen och bestämma över mitt eget liv. Jag ville långt bort, till något nytt.
Han valde Kiruna. Tog tåget för att komma norrut, och studielån för att gå i gymnasiet. Han ville vara oberoende.
– Naturligtvis visste jag att farsan och morsan fanns där om det gällde, men jag hade ingen lust att använda det, förklarar han.
Ensam var han dock inte. Även om han inte var lika social och easy-going som sin lillebror Svante, utan mer den viljestarka, enstöriga typen, hade blygheten sjunkit tillbaka. Han hade blivit mer framåt. Som många tafatta små pojkar före honom hade han vuxit till sig, både mentalt och kroppsligt. Det var enligt honom idéerna, inte gruppgemenskapen och det sociala sammanhanget, som lockade honom att bli politiskt aktiv. Tjejer fick han ändå.
– Ja, ja, det fick jag. Jag var lång, blond, långhårig och mager. Jag hade inga problem med att skaffa tjejer. Jag levde i långa förhållanden som varade två och tre år från det att jag var femton.
Den unge Jonas brann för flickorna och politiken, men yrkeskarriären ägnade han ingen större tankemöda. Det var 80-tal och hur lätt som helst att få jobb – han bara tog något. Ett tag var han repromontör, ett tag gick han nattskift på ett gruppboende för personer med utvecklingsstörning. Sedan gick han på svartklubb i Göteborg. Och där träffade han Helena. Han var tjugo och allt var ”väldigt fint”. Efter fyra år, 1989, föddes Karin.
– Det var en fantastisk, otrolig upplevelse, det bästa i livet, att få barn, säger han.
Samtidigt medförde det vissa förpliktelser. Familjen flyttade till Umeå, där Jonas Sjöstedt fick jobb som montör på Volvo lastvagnar. När Karin fyllde tio månader tog han pappaledigt i ett år. Nu fattade han beslutet att trappa ned politiken. Ett drygt decennium senare skulle han fatta samma beslut en gång till. Ingen av gångerna lyckades han hålla fast vid sin föresats någon längre tid.
– Ganska snart dök EU-frågan upp och jag kunde inte låta bli att ge mig in i den debatten. Den var så förenklad och förljugen, man pratade om lägre priser och resor, men jag tyckte att det handlade om demokrati, självbestämmanderätt och välfärd, säger han.
Året var 1994. Jonas Sjöstedt var 29 år och det var första gången han gav sig in i rikspolitiken. När nej-sidan förlorade folkomröstningen fick han frågan om han kunde tänka sig att kandidera till EU-parlamentet.
– Jag insåg att EU skulle vara en konflikt i svensk politik för lång tid framöver och jag ville vara med och bråka om det där nu när jag kunde frågan. Jag är inte emot en viss överstatlig inblandning, men EU är odemokratiskt, maktfullkomligt och inpyrt med högerpolitik, motiverar han sitt ja.
Det var en kulturkrock att byta Volvos verkstadsgolv mot sammanträdessalarna i Bryssel och Strasbourg. På fredagen stod han vid linan och byggde bilar för att sedan sätta sig i personalmatsalen och äta fläskpannkaka ur sin lunchbox. På måndagen befann han sig i en värld fylld av svarta limousiner, cocktailinbjudningar och fri champagne från olika lobbyorganisationer.
Trots att Jonas Sjöstedt säger sig känna mest tillhörighet med bilarbetarna stannade han kvar i den andra världen i elva år. Halva Karins uppväxt satt han i EU-parlamentet, jobbade borta i veckorna och flög hem för tredagarshelger. Han var företrädare för hela vänstergruppen och satt åtta år i miljöutskottet. Det var många tunga tekniska lagförhandlingar.
– Jag gjorde det ganska samvetsgrant. Ska man ge sig in i något ska man göra det ordentligt, säger han.
Medan vi dunkar vidare i riktning Ljusdal – Ånge – Långsele berättar han om sin nästa stora strid, valutaunionen. Den folkomröstningen förberedde nejsidan i flera år. De sista tolv månaderna före omröstningen deltog Jonas Sjöstedt i 200 debatter. Att vinna beskriver han som sin största personliga framgång och ”en stor lättnad och befrielse”.
– Jag tyckte att det betydde så mycket för demokratin, det var en seger för den. Hela den ekonomiska makten var ju på jasidan, men de rådde inte på oss. Den gången vann vi !
Folkomröstningen sammanträffade med en präktig mitt-i-livet-kris. Jonas Sjöstedt var 39 år. Hans äktenskap hade spruckit, hans far gått bort i cancer, och ovanpå de privata sorgerna var det dessutom stökigt i partiet.
– Det var en besvärlig tid. Det är tungt när man ska ta tag i, och rikta om, hela livet. Att jag hade min dotter betydde jättemycket. Och det blev väldigt bra till slut. Efter några år träffade jag min nuvarande fru, sammanfattar han.
Diplomaten Ann Måwe är sex år yngre än Jonas Sjöstedt och från Luleå. De båda kände varandra som tonåringar, men hade inte setts på 15 år när de möttes på en återträff för elevrörelsen i Hudiksvall. Efter det mötet började han flyga ned till Jerusalem, där hon var stationerad, var och varannan vecka. De förlovade sig i Gaza City och gifte sig i Backenkyrkan i Umeå, till tonerna av Beatles, Sting och psalmsång. Det var när Ann Måwe fick en ny postering i USA som Jonas Sjöstedt fattade sitt livs andra beslut att trappa ned politiken.
– Jag valde att kliva av, tvätta tvätt och handla mat, så fick Ann jobba, säger han.
Det kom lägligt. Jonas Sjöstedt stod på förlorarnas sida i den ideologiska strid som skakat Vänsterpartiet sedan Gudrun Schymans avgång. Efter att ha misslyckats med att försöka reformera partiet i riktning bort från ”gamla revolutionära traditioner”, mot något som de själva beskrev som en ”grön, feministisk reformsocialism”, var han så gott som uträknad. En föredetting.
Samtidigt var han en man som just slagit in på en helt oprövad, spännande stig. Han tog dottern Karin med sig och flyttade in med nya kärleken i New York-förorten Brooklyn Heights. I grannhuset bodde en före detta börsmäklare som hade pensionerat sig vid 31 års ålder. Nu satt han på taket och drack drinkar och läste romaner. Där brukade Jonas Sjöstedt också sitta och filosofera medan frun jobbade och dottern gick i High School.
– Hela det här intensiva EU-livet, då jag visste ett halvår i förväg exakt vilka plan jag skulle åka med, vilka möten jag skulle vara på, upphävdes över en natt. Det var en befrielse, säger han.
När hushållsplikterna så medgav ägnade han sig åt författande. Han skrev på en intervjubok om två gamla partiveteraner från Göteborg, och bearbetade sin tid i EU-parlamentet genom att ha ihjäl politiska antagonister i tre Brysselbaserade kriminalromaner. Han fick hyggliga recensioner för deckarna, men kritiserades för att idealisera sina skönlitterära partibröder.
– Jag hade så svårt att mörda mina egna, försvarar han sig.
Sedan kom tvillingarna, och Jonas Sjöstedt fokuserade helt på dem. Det var riktiga guldår. Han inspirerades av den multikulturella miljön i New York. Hade tid att reflektera. Och efter ett tag kom lusten att engagera sig tillbaka.
– Ekonomiska maktrelationer genomsyrar hela vårt samhälle. Klassklyftor och patriarkala strukturer syns överallt. Man kan inte bara titta på. Man måste kämpa i sin vardag för att ta strid för det man tycker är rätt, säger han.
Så han gick med i det amerikanska socialistpartiet. Ägnade sig åt gräsrotspolitik. Delade ut flygblad och blockerade ett bageri som hade sparkat ut mexikanska arbetare. På dagarna hängde han och tvillingarna på den lokala lekplatsen med en grupp nannies som hade lämnat sina egna barn i Karibien för att tjäna ihop till deras uppehälle genom att ta hand om andras barn i USA.
– De tyckte jag var en udda fågel, konstaterar han.
Klockan närmar sig elva. Jonas Sjöstedt, som tar nattåget till Umeå varannan vecka, vet var allt ligger. Vant bäddar han upp britsen och rullar ut täcket. Han borstar tänderna grundligt över det rostfria handfatet, slår på datorn och försvinner in i sin egen bubbla. Läser mejl och kollar nyheter. Plötsligt fnissar han högt.
Vad är det som är så roligt?
– Åh, den här Juholt! utbrister han.
Två dygn senare ska Håkan Juholt avgå som partiledare för socialdemokraterna. En vecka senare visar DN/Ipsos opinionsmätning att Socialdemokraternas väljarstöd är rekordlågt, medan Vänsterpartiet får sin högsta siffra på över sju år. Mätningen är gjord efter det att Jonas Sjöstedt valdes till partiordförande i trettonhelgen. Ännu vet han dock inget om ”Sjöstedteffekten”, och han avböjer ytterligare kommentarer om Juholt.
Tröttheten smyger sig över resenärerna ombord på vagn 27 på SJ:s nattåg mot Umeå. Fotografen och jag går till våra kupéer, där vi skakar fram torrögda genom natten utan att komma till ro. Vi känner tåget stanna in, hör hur snö knackas loss under vagnarna. Jonas Sjöstedt sover gott och vaknar i gryningen, som ett barn. När vi andra börjar röra på oss har han redan varit bort till gemensamhetsduschen och hämtat kaffe i restaurangvagnen.
Han har skummat Financial Times (en gammal vana från EU-tiden), sett vad som har hänt i världen och försökt få grepp om tillvaron. Nu läser han Miljöpartiets inlägg på DN Debatt digitalt. Han gör ett snabbt blogginlägg om utspelet, som han etiketterar som ”av det mer obegripliga slaget”. ”De kan tänka sig att gå med i Europakten för att de inte vill gå med i euron. Logiken är? Ja, jag har inte en aning”, knackar han ned simultant med vår intervju.
– Jag skulle tro att det här ger spinoff under dagen, förkunnar han belåtet. Såg du förresten på nät-et att partiledardebatten mellan mig och Fredrik Reinfeldt i går har 20 000 träffar på Youtube?
Han drar ett andetag och börjar prata om det nederländska Vänsterpartiet SP.
– De har vuxit från nästan ingenting till att bli Hollands näst största parti, och det i ett land utan vänstertraditioner. Deras idéer bygger på folklighet och deras språkbruk är helt odogmatiskt. De har inte ens en röd stjärna som symbol, de har en tomat, myser han.
Vi är framme i Umeå. Jonas Sjöstedt spurtar raskt i väg i sina lågskor genom stadens snötäckta gator. Han tänker på politiken och nynnar lite där han går.
– Jag har alltid tyckt att det är roligare att vara vuxen än att vara barn, säger han.