Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Livsstil

En berättelse om jäv, pengar & vänskap: Advokaterna

De är rika, mäktiga och har fina kontakter. En av dem före­träder hovet och en annan är kompis med kungen. De är advokater och tillhör en av Sveriges snabbast växande yrkeskårer. Deras titel är skyddad i lag och yrket tillhör rättssamhällets fundament. Men vad händer när allt ställs på sin spets – när vänskap och pengar ligger i den ena vågskålen och etik och regelverk i den andra?

När Anne Ramberg kliver upp i talarstolen framför den kostymklädda publiken i Vinterträdgården applåderar alla. Hon bär en dräkt i gammalrosa, har korpsvart hår och hälsar alla välkomna. Hennes inledningsanförande handlar om advokatyrkets historia och kärna. Hon säger att uppgiften nu, liksom när Advokatsamfundet bildades år 1887, är att ”lojalt, redbart och nitiskt utföra de uppdrag som anförtrotts honom och iaktta god advokatsed.” Hon cite­rar den romerske talaren Cicero som sa ungefär samma sak för två tusen år sedan.

Under två oktoberdagar är Grand Hôtel fullt av advokater som äter små mintpastiller och dricker kaffe. De deltar i seminarier, minglar och håller bankett. Det är första gången Advokat­dagarna ser ut på det här sättet och händelsen beskrivs efteråt som en stor framgång.

Det här är en berättelse om tjusiga kontakter, lukrativa uppdrag och en yrkeskår i förändring. För en advokat är oberoende, integritet och tillit yrkets själva signum. Men i toppen av kåren känner alla varand­ra, till exempel är kungens advokat gift med ett justitieråd i Högsta domstolen. Och när pressen på och möjligheterna för advokaterna att tjäna pengar ökar sätts yrkesetiken lätt ur spel – till och med för kungens egen advokat.

Några månader före Advokatdagarna, under senvåren 2011, är enig­heten inom Advokatsamfundet inte lika stor. Då är Anne Ramberg i ordentligt blåsväder för första gången under sina hittills elva år som generalsekreterare. Det börjar med att hon är upprörd över medierapporteringen kring kungen, som Anne Ramberg känner sedan många år. Redan som tonåringar umgicks de i samma kretsar.

I kölvattnet av böckerna ”Den motvillige monarken” och ”Den svenske gudfadern”, rotar och spekulerar medierna kring statschefens leverne för några decennier sedan. Historien är numera välkänd: fotografier av kungen på sexklubb påstås vara till salu genom personer med kriminellt förflutet, bland annat en Mille Markovic. De bilder som så småningom kom fram visade sig vara manipulerade.

Anne Ramberg ger i sina uttalanden statschefen sitt förbehållslösa stöd, och i Sveriges Radio säger hon:

– Brottslingar kan höras under ed i domstol, men nej, det finns ingen anledning att tro att personer som har som huvudsaklig sysselsättning att ägna sig åt utpressning talar sanning.

I en debatt i SVT:s Aktuellt kallar hon rapporteringen om kungen för ”ondsint” och säger till Aftonbladets chefredaktör Jan Helin:

– Ni lever ju på Mille Markovic eller vad han nu heter, och den här andra gangstern nere i Jugoslavien.

Tidigare har hon kritiserat TV 4-programmet ”Kalla fakta” för dess granskning av drottningens släkts kopplingar till nazistpartiet, och hävdat att den varit direkt avsedd att angripa statsskicket.

Ramberg får omedelbart höra –av journalister och av advokater – att hon borde vara försiktig med vad hon säger – det kan uppfattas som att hon utnyttjar sin ställning för att skydda en kamrat.

Några advokater anser att det är problematiskt vad hon, i egenskap av företrädare för Sveriges advokater, har sagt om kriminella (en grupp som ju ofta har sin enda försvarare i hennes egen kår), och att hon har uttalat sig i en fråga där samfundet över huvud taget inte bör tycka något.

Nu ilsknar Anne Ramberg till rejält över medierapporteringen. Hon skriver en ledare i tidskriften Advokaten om ”personförföljelse” och ”ovärdigt mediespektakel”. Som inbjuden soffgäst i ”Gomorron Sverige” i juni poängterar hon att hon har debatterat medier och tryckfrihet massor av gånger, och hon säger:

– Jäv har inte med det här att göra över huvud taget. Den uppmärksamhet jag har fått de senaste dagarna är närmast komisk.

Betoningen ligger på det sista ordet.

I P1 Morgon biter hon av frågorna kring det lämpliga i att just hon uttalar sig, med tanke på hon är vän med kungen:

– Jag är inte här för att diskutera mina vänskapsband med någon människa.

Ungefär samtidigt förbereder hennes sambo, som heter Claes Lundblad och som också är advokat, en stämning mot förlaget bakom ”Den svenske gudfadern”. Hans klient, Fredrik Ramberg, är Anne Rambergs ex-make, även han advokat och kompis med kungen. Han känner sig utpekad i boken. Någon stämningsansökan lämnas emellertid aldrig in.

I Nobelparken, där Strandvägen tar slut och Diplomatstaden börjar, vaggar änder och små barn. I februari är bryggorna i Djurgårdskanalen kala och Kungliga motorbåtsklubbens båtar uppdragna. KMK:s lilla espressobar är öppen och gör kaffe till promenerande miljonärer och trötta barnlediga.

Ett par hundra meter in längs kanalen ligger palatsliknande ambassader och ståtliga bostäder tätt. Ett av tegelhusen är från 1912, och tillhör sedan början av åttiotalet Sveriges advokatsamfund. På uppfarten står en grön Range Rover.

Anne Ramberg berättar att bekanta ibland vinkar till henne när de promenerar förbi under soliga dagar. Själv kan generalsekreteraren inte tänka sig att inte arbeta. Hon jobbar nästan jämt.

– Det är lätt. Jag brinner för frågorna. Jag har ett enormt intresse för samhällsfrågor, lagstiftning och rättstillämpning. Det är otroligt ­givande och roligt, säger hon.

Jag har varit i hennes traditionstyngda arbetsrum tidigare, i samband med en annan intervju för nio år sedan. Rummet är sig likt: innanför de ståtliga fönstren finns längst in en liten träbalustrad, bokhyllor med juridisk litteratur, några mind­re fönster med en rad vita orkidéer i krukor av grönt glas.

I rummet står ett välstädat skrivbord och ett runt bord för besökande. Där ställer assistenten Kät Berglund ned en kaffebricka och mandelskorpor, precis som sist. Men den svarta labradoren är död – Dixie som troget väntade på mattan på matte finns inte mer. Hon är djupt saknad.

När arbetsdagen är slut släntrar – eller kör, det är hennes bil som står parkerad utanför – Anne Ramberg hem till våningen på Ulrikagatan. Den delar hon med sin sambo, Claes Lundblad. Sonen Jakob, 28, är i nöjesbranschen och bor ett par portar bort. Hans mamma medger att hon fortfarande inte kan låta bli att curla honom.

Anne Ramberg – fast alla som känner henne säger Ankie – har gjort sin läxa som generalsekreterare. När hon tillträdde år 2000 var en av huvuduppgifterna att synliggöra samfundet. Det har hon gjort, och medierna ringer numera flitigt för att få kommentarer kring rätts­säkerhetsfrågor och lagförslag.

Hon har blivit ett känt ansikte på glammiga vimmelbilder, men framför allt profilerat sig som försvarare av yttrandefrihet och öppenhet, och har ofta varit kritisk till rop om tvångsmedel, övervakning och ut­ökade befogenheter för polisen. Rak i ryggen har hon försvarat integritetsskyddet och rättsstaten.

Alla jag talar med inför den här artikeln berömmer henne för detta.

Men i hennes yrkeskår sysslar man numera mer med mång­miljontransaktioner än med mänskliga rättigheter, och det finns de som säger att advokater numera mer tillhör näringslivet än samhällslivet.

Hemma vid köksbordet pratar min man och jag om våra jobb: journalistens och advokatens. Och yrkeskårerna liknar varandra på många sätt.

Båda har uppdrag som kan beskrivas i stora ord om demokrati och rättssäkerhet. Såväl journalister som advokater har nyckelfunktioner i ett transparent samhälle. Inom båda kårerna finns en tradition av en identifikation med yrket som ett slags kall.

På samma vis finns inom båda yrkesgrupperna en lång tradition av självreglering. Journalisterna genom systemet med PO, PON och Granskningsnämnden, advokaterna genom en särskild disciplinnämnd. Båda grupperna månar om att det självsanerande systemet ska fungera – en klåfingrig lagstiftare betraktas som ett uruselt alternativ.

Under de vackra orden om pressfrihet, rättsstat och etisk självkontroll finns en gråspräcklig vardag. På redaktioner och advokatbyråer fattas dagligen mängder av beslut om publiceringar och stämningar, artiklar och klienter.

Antalet advokater har under det senaste decenniet ökat med över fyrtio procent – drygt 5 000 personer kan i dag använda titeln. Ökningen ligger nästan uteslutande hos de affärsjuridiska byråerna i storstäderna.

I takt med näringslivets internationalisering och ett ökande antal företagsöverlåtelser har jurister fått – och skapat sig – att göra.

I city sysselsätter en handfull byråer hundratals jurister som arbetar hårt med avtalsförhandlingar, bolagsaffärer och konkurser. Nyutexaminerade börjar som biträdande jurister och jobbar sedan så hårt de kan under några år, blir advokater och så småningom kanske delägare. Som delägare kan man komma upp i årsinkomster på flera miljoner.

I Stockholm trängs de dominerande och mest prestigefyllda byråerna på en liten yta som sträcker sig från Stureplan till Norrmalmstorg och bort mot Blasieholmen. Här syns välskräddade kostymer överallt – smala, välklippta män med en målmedveten blick som inte blinkar om lunchnotan landar på trehundra per skaft.

Verkligheten är en helt annan i landsorten, där många brottmålsadvokater och humanjurister – som sysslar med det som främst rör våra privatliv, som familjerätt, bouppteckningar, inte sällan sliter för att får det att gå runt och har långt till de höga inkomster deras yrkeskolleger på affärsbyråsidan drar in.

Affärsjuristerna är i majoritet bland advokaterna, men det är hos humanjuristerna som ursprunget till yrket finns.

Inom Sveriges advokatsamfund har spänningen mellan grupperna ibland varit mycket stor.

Advokatyrket är reglerat i rättegångsbalken och bara den som är medlem i samfundet (fast det kallas ledamot) har rätt att kalla sig advokat. Ursprungligen har det främst handlat om den enskildes rätt till ett oberoende försvar mot överheten, staten.

Den skyddade titeln är viktig, och ska fungera som garant för den enskilde att bli företrädd utan baktankar eller lojalitetskonflikter. Klientens bästa ska för advokaten enligt lagen alltid sättas först – detta är något som alla advokater jag talar med tar upp, och det gäller såväl affärsuppgörelser som familjeangelägenheter. Och även den som har begått bestialiska brott har rätt till en korrekt rättegång.

Detta är principer på vilka det demokratiska samhället vilar.

Den interna kritik Anne Ramberg fick i samband med kungadebatten framfördes i debattartiklar och i två skrivelser till samfundet, det första undertecknat av femton, det andra av tre advokater.

De ville att frågan om general­sekreterarens uttalanden och lämplighet skulle tas upp i styrelsen, och att deras brev skulle publiceras på samfundets hemsida. Men redan dagen innan styrelsemötet uttalade ordföranden sitt och styrelsens fulla förtroende för sin generalsekreterare. På begäran att brevet skulle lägga ut på nätet kom ett snabbt svar: ”det är inte aktuellt”.

– För mig är det som hände ett tecken på något mycket större, och ett uttryck för hur illa rustade vi är på att hantera liknande situationer, säger Lotta Insulander-Lindh, en av de advokater som skrev det andra brevet.

– Locket på – när man hade velat ha en debatt om vad generalsekreteraren egentligen säger i samfundets namn.

När Lotta Insulander-Lindh antogs till samfundet för trettio år sedan blev hon advokat nummer 2 000. Hon minns hur glad hon blev över advokattiteln. Hur fint det kändes, liksom högtidligt.

Hennes väl inarbetade byrå ligger vägg i vägg med Östermalmshallen. Byrån är inriktad på familje­rätt och brottmål och har i dag tre delägare. I Lotta Insulander-Lindhs ombonade rum finns en kakelugn, fotografier på barnbarnen och en sliten rottingstol med hög rygg. Den har hon haft ända sedan hon blev advokat.

– Samfundet är på många sätt gammaldags. Vi skulle behöva ett samfund i tiden. Ankie lyfter viktiga frågor, men internt är det lågt i tak och vad som hände i somras är ett utmärkt exempel på det. Vad är man rädd för? I stället uttrycker sig Ankie på ett näpsande och raljerande sätt. Det är inte okej att häckla ledamöter.

Lotta Insulander-Lindh, som själv har varit ordförande för samfundets Stockholmsavdelning, är mycket kritisk till att det sekretessbelägger styrelseprotokoll och annan information som berör medlemmarna – fram till för några år sedan även generalsekreterarens månadslön (som ligger på över 200 000 kronor). Hon anser att ett modernare samfund kräver ett nytt ledarskap.

Bland de advokater jag talar med finns också de som tycker att Rambergs uttalanden om kungen inte var en så stor sak, och som kallar debatten storm i ett vattenglas.

Peter Danowsky, välkänd advokat med inriktning på tvistlösning, konstaterar:

– Ju mer synlig och profilerad Anne Ramberg har blivit, desto mindre utrymme att uttala sig har andra advokater fått. Jag hade föredragit flera aktiva advokater, och en mindre synlig generalsekreterare.

Bristen på advokater i samhällsdebatten tas upp av flera, även av generalsekreteraren själv. Flera av de advokater jag talar med inför den här artikeln vill också vara anonyma.

En som inte har något emot att prata heter Fredrik von Baumgarten. Han är advokat med en lysande karriär bakom sig. Han har varit delägare på Vinge, en av de största, mest prestigefyllda byråerna, men också gjort några år på finans­departementet.

För fyra år sedan lämnade han Vinge för att starta ett Stockholmskontor till den finländska advokatfirman Hannes Snellman. I dag finns runt 65 jurister på kontoret.

Från ett av sammanträdesrummen på Hannes Snellmans kontor har man en unik vy över Hamngatan upp mot Sergels torg. Huset är ritat av Anders Tengbom, k-märkt och topprenoverat. Här finns rundade femtiotalspaneler, designerfåtöljer i vitt skinn, stramt renlinjig armatur och stora mattor. I hyllorna står förarbeten och lagböcker, men på ett soffbord i korridoren ligger ett nummer av Vanity Fair. Det hänger konst överallt, och i den stora ljusgården sitter en 150 kvadratmeter gigantisk (och ljuddämpande) matta av konstnären Ulf Rollof.

Liksom det mesta av den samtida konsten på väggarna är den dittagen av Fredrik von Baumgarten.

När han förra veckan privat köpte en målning på konstmässan Market var det emellertid ett verk av det mer kontemplativa slaget, säger han.

Fredrik von Baumgarten är lång och gänglig. Han ursäktar sig för att han för ovanlighetens skull är slipslös. Ibland får Fredrik von Baumgarten något matt i sin isblå, fasta blick, trots leendet. Han nämner att han ligger i skilsmässa.

Ibland reser han sig upp, vankar runt, ställer sig vid fönstret och tittar ut med händerna i byxfickorna. Runt handleden skymtar en guldklocka.

– Jag har haft mina duster med Anne Ramberg! säger han och skrattar.

Ja, Fredrik von Baumgarten stod på barrikaderna för några år sedan, när Advokatsamfundets etiska regler skulle skrivas om.

Han tillhörde då en grupp som ville luckra upp jävsreglerna och göra det lättare för affärsjuristerna att ta fler uppdrag, för fler klienter (och därmed tjäna mer pengar). Om generalsekreteraren säger han:

– Hon är en mycket skicklig ledare med en högt utvecklad debatteknik, och det är klart att hon tystar ned folk. Jag råkade ut för det själv då för några år sedan, hon låtsades ha glömt mitt namn och kallade mig ”Rosenbaum”.

När jag säger att det låter som en typ av härskarteknik håller han med mig:

– Javisst, och det fungerade: hon fick mig ur balans och jag kände mig rätt dum. Men jag hade gått åt henne hårt också, och jag tycker att jag borde ha klarat av det. Så lågt i tak inom samfundet är det inte.

Fast i sak är han inte säker på att ett sammanhållet samfund är det bästa. En tanke han har försökt få gehör för är att bryta ut de stora affärsjuridiska byråerna och börja om, kanske skapa ett nordiskt samfund, med andra regler. Det skulle visserligen innebära att de blev mer som andra konsulter, men konkurrensen om att sälja juridiska tjänster är stor.

Fast han ser nackdelarna också, som att diskussionen om demokrati och rättssamhälle bara förs av humanjurister med betydligt sämre resurser.

Ett skäl till att mildra det etiska regelverket är att dagens regler redan tänjs så långt resåren håller. Man bryter mot i stort sett alla regler för att slippa avböja inkomstbringande uppdrag, påstår Fredrik von Baumgarten, och säger:

– Det skulle stoppa hyckleriet.

Och då börjar vi närma oss pudelns kärna.

Frågan om intressekonflikter tillhör advokatens vardag. Sverige är ett litet land och bekanta dyker ofta upp, som inom alla yrkeskårer. Men här handlar det om själva rättsstaten: därför är också frågorna strikt reglerade. Alla advokater har en grundläggande utbildning i etik. Fast det hjälps inte alltid.

Ett fall som har varit omskrivet i affärspressen kan fungera som illustration till det som Fredrik von Baumgarten beskriver – hur dyrbara klienter lätt lockar till övertramp.

I centrum av historien återfinns två ansedda advokater, som båda står generalsekreterare Ramberg nära, och ett lukrativt klientuppdrag. Där finns också en känd finansman och en liten trave anmälningar till Advokatsamfundets disciplinnämnd.

Axel Calissendorff har lång erfarenhet av affärsjuridik. Sedan 2009 är han kungafamiljens och hovets egen advokat, så kallad hovauditör.

Under åren 2001–2004 var Calissendorff ordförande i Advokatsamfundet, sedan dess inom dess valberedning.

Axel Calissendorff är senior partner på advokatbyrån Roschier, vars Stockholmskontor han varit med om att bygga upp. En annan av del­ägarna där är Claes Lundblad, Anne Rambergs sambo. De båda advokaterna har känt varandra länge, både som kolleger vid Roschier och tidigare Mannheimer Swartling, och genom samfundet där de har varit aktiva. Claes Lundblad bland annat som sträng examinator för blivande advokater.

I september 2010 får Axel Calissendorff ett telefonsamtal av finansmannen Sven Hagströmer. Hagströmer är delägare i investmentbolaget Öresund, som han är orolig för. Öresund är i sin tur delägare i HQ, där en av svenskt näringslivs största skandaler just har rullats upp, med miljardförluster. En förundersökning har inletts, bolagets tillstånd att bedriva bankverksamhet är indraget.

Under sina många år som affärsman har Sven Hagströmer haft mycket lite kontakt med jurister, men sedan HQ-kraschen har det varit mer av den varan. Han har hört talas om Calissendorff och fått honom rekommenderad. Nu behöver Hagströmer goda råd.

Advokaten och hans klient ses två gånger och hörs av några gånger på telefon. Calissendorff läser också på lite grand, och för de knappt tio timmar han ägnar ärendet fakturerar han Sven Hagströmer 60 000 kronor.

Ungefär samtidigt blir Calissendorffs kollega Claes Lundblad kontaktad av det hårt sargade bolaget HQ, som undrar om han vill åta sig ett uppdrag för dem. Det handlar om att kräva tillbaka stora belopp från tidigare styrelseledamöter och HQ:s gamla revisionsbyrå KPMG.

Claes Lundblad tackar ja – trots att hans byråkollega på Roschier, Axel Calissendorff, inte bara har bistått Sven Hagströmer, utan också är skiljeman i en tvist där KPMG är en av parterna. Och Lundblad tackar ja trots att han får kännedom om detta när han genom ett rutinmässigt mejl kollar om någon på byrån är jävig.

När KPMG inser hur det ligger till reagerar man på firman – och anmäler de bägge advokaterna till Advokatsamfundets disciplinnämnd. Man kan inte sitta på två stolar samtidigt.

Det tycker inte Sven Hagströmer heller. När han blir medveten om att Roschier har antagit HQ som klient blir han paff och förbannad. HQ:s anspråk på ersättning kan röra även Öresund.

Hagströmer anmäler Axel Calissendorff till disciplinnämnden.

– Man har alltid talat om familjen Calissendorff med aktning. Jag förstår inte hur han som har varit ordförande i samfundet kunde göra så. Är det pengarna? säger Sven Hagströmer när jag når honom på telefon.

Han är fortfarande upprörd och ledsen, även om han i dag har fått en ursäkt och pengarna tillbaka.

– Det är en gåta att en ansedd advokat kan bete sig så.

Advokatkårens etiska regler sammanfattas i skriften ”Vägledande regler för god advokatsed”. Den som bryter mot dem kan få en erinran eller varning av samfundets disciplinnämnd. Den som grovt åsidosätter yrkesmoralen kan uteslutas och mista sin titel.

De etiska reglerna hör till yrkets kärna. Det rabalder som uppstod när de skulle ses över för några år sedan, och där Fredrik von Baumgarten var en frontfigur, kom i sak att kretsa kring en detalj men visade frågans sprängkraft. Man tjänar emellertid mycket pengar på ­företag. Baumgartens grupp menade att det var dags att modernisera och anpassa regelverket till omvärlden.

Men reglerna ändrades inte. Trovärdigheten för advokatens integritet ansågs för viktig.

I oktober 2011 tilldelar disciplinnämnden Claes Lundblad och Axel Calissendorff varsin erinran, det mildaste straffet för att, som det heter, ha åsidosatt god advokatsed. Lundblad måste avsäga sig delar av uppdraget för HQ.

Fast KPMG nöjer sig inte. Dels menar dess företrädare att nämnden trots allt inte varit korrekt sammansatt när beslutet fattades och därför måste göras om (flera av ledamöterna känner ju de anmälda och att få en oberoende nämnd var inte helt enkelt); dels att Claes Lundblad måste avsäga sig HQ helt och hållet.

I dessa nya anmälningar har disciplinnämnden ännu inte fattat några beslut.

Spillrorna av HQ har fram till i dag lagt en bra bit över tjugo miljoner på sina advokater. En god affär för Roschier, således.

Men trasslet slutar inte riktigt där heller: Svea hovrätt upphäver skilje­domen mellan KPMG och dess motpart, med hänvisning till att Axel Calissendorff har varit jävig. Hovrättsdomen överklagas till Högsta domstolen, men överklagandet dras efter en tid tillbaka. Det kanske är lika bra – bland justitieråden finns idel forna kolleger och gamla kamrater till den förre samfundsordföranden.

En av dem är dessutom mer än en kamrat; hon heter Kerstin och är Axels hustru.

Roschiers kontor upptar tre våningar i huset på Blasieholmsgatan, precis bakom Grand Hôtel. Allt ser nytt ut. Det mesta går i vitt och svart med en och annan orange accent. Byrån sysselsätter ett sjuttiotal jurister, omsatte i fjol över 180 miljoner kronor och har en egen cateringavdelning.

På receptionsdisken kan man ta en ask mintpastiller ur en skål.

Axel Calissendorff har röd slips. Han är medellång, har bruna, vänliga ögon och lyssnar, funderar och svarar välformulerat och genomtänkt när jag ställer frågor om advokatkårens framtid.

Han berömmer Anne Rambergs arbete, men säger att det är ett bekymmer att så få kvinnor blir del­ägare på de stora byråerna. Han betonar advokatrollens kärna. Klientlojalitet, oberoende, integritet. På så sätt låter han precis som hon.

– Att hålla ihop är något av en huvuduppgift för samfundet, och att behålla en advokatkår med gemensam titel och gemensamma regler. Legitimiteten i yrket går tillbaka till den traditionella advokatrollen och humanjuridiken, som bygger på relationen mellan advokat och individ.

Om jävshistorien och disciplinnämndens prick vill Axel Calissendorff helst inte prata. När jag ändå frågar om den får han något sorgset över sig. Han lutar sig fram, lägger upp armbågarna på bordet och ­säger:

– Det har självklart varit en stor påfrestning.

Han är tyst en stund. Upprepar:

– Det är klart att man inte kan vara opåverkad.

Och han säger att det är ett ovanligt fall. Han viker undan med blicken, tar en dumlekola ur den lilla Alvar Aalto-skålen på bordet. I ett mejl några dagar senare skriver han att han är besviken både över vad som hände och över att jag frågade om det.

Axel Calissendorff är inte längre chef över Roschiers Stockholmskontor. Han har arbetat mycket i sitt liv och har börjat trappa ned. Han har många intressen, berättar han, han seglar och springer, åker skidor, går på opera och läser. Och hans hustru Kerstin har många övertidstimmar på Högsta domstolen, så det skulle bli rätt ensamt att inte jobba.

I Axel Calissendorffs arbetsrum står en golvlampa i form av ett matt glasklot på en stativ. Klotet är prytt med en lång fjäderbonad.

– Vi hade indiantema på ett after work. Jag fick den där.

Jävshistorien på Roschier har varit en branchsnackis. Alla känner till den och den har gett upphov till ett begrepp: att ”göra en Calissendorff”.

När jag frågar skakar de flesta förbryllat på sina huvuden: hur kunde de? Var det pengarna?

– Och man undrar varför de bara fick en erinran. De borde ha blivit varnade, säger flera.

Ett par kvarter från Roschiers kontor reser sig Fredrik von Baumgarten och går fram till fönstret igen. Han älskar den där utsikten.

– I ett ärende som det kring HQ och Roschier har KPMG förstås intresse av att det kommer grus i maskineriet. Då blir en jävsfråga mumma. Det vore en enorm prestige­förlust för alla advokater att behöva lämna ifrån sig en klient som HQ. Men den typ av situation som inträffade på Roschier uppkommer hela tiden, även om det fallet var speciellt: det handlade om mycket pengar och om personer som har haft extremt hög svansföring inom etikutbildningen. Allt ställdes på sin spets.

Han ler och vänder sig mot mig:

– Båda dessa advokater har satt sig på höga hästar och gjort sig till advokatetikens riddare. Det är klart att det finns en viss skadeglädje därute, och de som tycker att det är på tiden att de här skenheliga herrarna får på nöten.

Fast i själva sakfrågan har von Baumgarten inte lika lätt att svara – HQ-uppdraget var svårt att säga nej till. Han nickar sakta och nej, helt självklart är det inte.

– Men i Hagströmerfallet måste måttstocken vara hur Sven Hagströmer såg på saken. Och han blev upprörd. Alltså gjorde Calissendorff fel.

I likhet med Axel Calissendorff befinner sig Fredrik von Baumgarten i en förändringsfas, och arbetar mindre nu. Han hoppas bo kvar i Djursholm tills barnen är stora och berättar att han har börjat med bikram yoga, en fysisk typ av yoga som utförs i fyrtio graders värme.

I Diplomatstaden tar Anne Ramberg en mandelskorpa.

– Klient betyder skyddsling. Advokatverksamhet är inte vilken business som helst. Det är ett yrke. En av våra största utmaningar är att värna yrkets kärnvärden: oberoende, lojalitet, tystnadsplikt. Därför har vi stränga regler om intressekonflikter. Men allt är inte ”jäv!”

– I en liten stad med en advokat och en tingsrätt kommer folk att mötas. Det måste vara hanterbart. Det är viktigt att hålla på de riktiga, viktiga principerna, men i övrigt arbeta för transparens och öppenhet: att man ser och talar om hur det ligger till.

Hon säger att hon och Claes pratar mycket som samhällsfrågor hemma, mycket jobb, mycket medier. Hon tycker att jämförelsen mellan yrkeskårerna är intressant, och vi talar en stund om det. Om hon inte hade blivit jurist hade hon nog blivit samhällsreporter, tror hon, och berättar om vilken oerhört inspirerande svensklärare hon hade i Statens normalskola: poeten Rut Hillarp.

Hon själv vill egentligen inte kommentera vare sig kungadebatten (som hon tycker är passé) eller Roschierhärvan (som hon skakar på huvudet åt), men när jag frågar om medieuppmärksamheten i somras funderar hon för första gången en stund innan hon svarar:

– Jag sa det jag sa trots min vänskap med kungafamiljen. Mediernas blodtörst gagnar varken det fria ordet eller självregleringen. Enskilda personers integritet får inte offras på tryckfrihetens altare.

Efter den salvan gör hon en kort paus.

– Men jag är förvånad vilken sprängkraft som låg i det där. Man undrar om publiciteten kring min person motsvarades av intresset.

Jag frågar om hon blev ledsen medan det pågick, men det dementerar hon bestämt:

– Inte alls. Man ska nog inte ta något personligt om man har ett sådant här jobb, och jag förhöll mig professionellt till det som hände. Men det var bisarrt.

Ovan spiselkransen i hennes rum sitter en inramad bild på när hon tar i hand med kungen och tar emot hans medalj av tolfte storleken. Båda ler.

Samma kväll som jag träffar Anne Ramberg går jag på galapremiär. Den stora salongen på biografen Saga är fullsatt inför premiärvisningen av ”Järnladyn”. I biosalongen ser jag generalsekreteraren och hennes sambo. Hon bär en ljus designerkappa och ser glad ut.

Allt fler advokater:

Advokat är den som är ledamot i Sveriges advokatsamfund. För det krävs avlagd jur kand-examen, tre års arbete på advokatbyrå samt sedan 2004 en särskild advokatexamen, i form av bl a kurser i etik och särskilda prov. Alla ledamöter måste ägna minst 18 timmar årligen åt utbildning.

Samfundet har i dag 5 082 leda­möter, en ökning med ca 40 procent sedan år 2000. Förra året anmäldes 497 advokater till Advokatsamfundets disciplinnämnd. 136 av dessa ärenden föranledde påföljd. Claes Zettermarck är ordförande, Anne Ramberg generalsekreterare. Hon är samtidigt ledamot i bl a domar­nämnden, Rikspolisstyrelsens etiska råd, Ekobrottsmyndighetens insynsråd, Europadomstolen, Säpos referensgrupp, styrelsen för Stockholms universitet samt ett flertal utredningar.