– Hej Pussis, är du kissnödig gubben?
Sanktbernhardshunden Napoleon når riksdagsman Federley till magen och ser ut att kunna välta honom i sin iver. Tillsammans tråcklar de sig förbi husvagnen och föräldrarnas vinröda Pontiac årsmodell 1960, ut i det villakvarter vid Runnabäcken i Kungsör dit Fredrick Federley flyttade med sina föräldrar och sina två småsystrar när han skulle fylla tio år.
– Det fanns massor av nejonögon i bäcken, som vi kunde plocka, berättar Fredrick nostalgiskt och manar på den bjässe han har ”delad vårdnad” om.
Djur och natur. Det var vad som gällde när han växte upp. Hundar, katter, fåglar, fiskar och kaniner. I mellanstadiet hamnade han hos två miljöengagerade lärare, Anna-Lisa Hedman och Britt Bogårdh på Karlaskolan. Där kom den gnista som så småningom tände politikern Fredrick Federley.
– Det var projekt hela tiden. Vi samlade in pengar varje vecka till Rädda Barnen, vi köpte regnskog, vi satte upp teater och musikaler. Ett år sjöng vi på Stockholm Water Price. En tjej vann en resa till ett vattenprojekt i Indien.
– Britt Bogårdh träffar jag under Prideparaden varje år. Hon brukar stå vid sidan och dela ut vattenflaskor, berättar han.
Fredrick och hans kompisar startade en miljöförening med det ödesmättade namnet Vilken framtid?. De ryckte ut där det behövdes, som till Konsum i Kungsör där alla bra miljöval lanserades med neonfärgade skyltar.
– Jag skulle bli veterinär. Så var det. Den drömmen höll i sig ända till slutet av högstadiet, när jag insåg hur hopplös jag var i matte.
Fredrick och Napoleon möter två Kungsörsflickor i mellanstadieåldern, som tar några respektfulla steg åt sidan.
– Det där ÄR den största hunden som finns, viskar de till varandra.
I nästa buske vill Napoleon stanna och lukta. Länge.
– Alla tror att det är hemskt att växa upp på en liten ort, men det har det absolut inte varit för mig, säger Fredrick.
– Det var fantastiskt, varmt och tryggt. Vi cyklade i väg och badade på somrarna, umgicks i flock. Jag hade alltid en hel hord hemma hos mig, som en fritidsgård. De var nästan lika bra kompisar med mina föräldrar som de var med mig.
– Det är väl så att livet inte blir bättre än man gör det. Och jag har alltid varit en sån som gör saker.
Fredrick har lånat mamma Birgittas blå Volvo och vi kör upp ”på byn” i Kungsör. ”Kungsörs-sonen”, som han kallas i lokaltidningen, vill visa oss Kungsudden vid Mälaren, där Gustav Vasa byggde en kungsgård på 1500-talet. Han vill visa gropen vid Kungsörstorp, där ”man skulle ha byggt Kungliga Slottet, egentligen” och påminna om att ”Kungsör är den enda plats vid sidan av Stockholm som Sverige regerats från mer än ett år”.
Kungsör var som ett dåtidens Solliden för Sveriges regenter.
Hans favorit bland privata landmärken ligger på andra sidan Arbogaån. Logen kallades den röda trälängan på Fredricks tid. Då var Fredrick Federley navet som gymnasiefestandet i Kungsörs-trakten snurrade kring. Hans Logenfester kunde dra 300–400 personer. Femtio spänn per skalle och inhyrd discjockey. Han fortsatte i samma stil på universitet i Örebro. Fredrick som Dracula, Fredrick i zebrabyxor, Fredrick i cowboybyxor, Fredrick rullad i gladpack.
– Det var ofta så. Jag fick ta tag i saker om det skulle hända något. Sen var det alltid många som hakade på. Man skulle göra saker. Så var det.
Det går en röd tråd från Kungsörs egen Bindefeld till upptågspolitikern Fredrick Federley, han som startar en arbetsmarknadspolitisk salladsrestaurang – eller klär sig i fjädrar och designar en drömbar på temat ”Narnia”.
Vi tittar in i den renoverade Logen, som i dag rymmer Roberts auktioner. Det betyder fåtöljer, skänkar och danska porslinsserviser. Räddningstjänsten i Kungsör tillåter inte fler än 175 personer i lokalen, läser vi på en skylt.
– Här har man vaknat upp många gånger i sovsäck, på ett golv klibbigt av öl. Städat hela dagen, plockat fimpar och kört sopsäckar, säger Fredrick.
Man engagerar sig. Man gör saker. Det var och är Fredrick Federleys livshållning, en inställning han tycker att han ärvt av pappa Roland och mamma Birgitta.
– De har alltid varit förenings- och projektmänniskor. Sånt var inte jobbigt hemma, utan en del av livet. Mina föräldrar öppnade perspektivet på ett bra sätt tycker jag, att livet inte bara handlar om en själv.
Politik kändes självklart, men vilket parti? Inför valet 1994 försökte sextonårige Fredrick Federley hitta rätt. Han var inte röd och inte kristdemokrat, det visste han. Men sen då?
– Moderaterna hade inte ett ord miljöpolitik. Folkpartiet pratade bara skola. Miljöpartiet tittade jag förstås på, men de hade ingen socialpolitik tyckte jag. Det funkar inte när man är uppväxt i världens mest sociala familj. Det blev Centern.
Och snart hade ”doern” Fredrick Federley givetvis startat ett Centerns ungdomsförbund (CUF) i lilla Kungsör. Som tjugoåring tog han plats i kommunfullmäktige och fyra år senare valdes han till riksordförande i CUF. Efter valet 2006 blev det riksdagen.
Vad menar du med världens mest sociala familj?
– Mamma jobbar med förståndshandikappade, som ofta var hemma hos oss. Jag var ganska gammal innan jag förstod att de inte var som alla andra. Vi hade syrianska flyktingbarn, som kom till oss på dagarna för miljöombyte på somrarna. Jag har haft fostersystrar, och det hände att polisen ringde mitt i natten om akutboenden för omhändertagna barn.
Vi hoppar in i bilen och kör bort till Kungsörs kommuns dagverksamhet för förståndshandikappade, där Fredrick jobbat till och från i sex år, under och efter gymnasieåren.
Han måste hälsa på Sture Zetterberg under sitt återbesök, har han bestämt.
Sture fyller 65 år i höst och har Downs syndrom. Han har just börjat med ett nytt broderi, men reser sig och möter Fredrick på tröskeln.
– Fredrick! säger Sture och skiner upp ordentligt.
– Hej Sture, vad jobbar du med då?
Broderiet föreställer ett förälskat par. Sture pekar på flickan och förklarar att det är Ida, Fredricks lillasyster.
– Och det där är Fredrick, säger Sture och pekar på pojken.
Mistlarna hänger i klasar i lindarna vid den numera övergivna Karlaskolan, där Fredrick Federleys samhällsengagemang föddes. Misteln är Västmanlands landskapsblomma, en vacker lövträdsparasit.
– Men det är egentligen bara här i Kungsör den finns på allvar, säger Fredrick.
Vi har pratat bruksmentalitet, jantelagar och att inte sticka ut. Men de begränsningarna kände aldrig Fredrick när han växte upp. Han beskriver Kungsör som fritt och öppet, som mer av halvborgerlig småföretagarort än andra knallrött kollektivistiska bruksorter i Bergslagen. Det var inte därför det dröjde till 2001 innan han kom ut som homosexuell.
– För att veta vem och vad man är måste man veta att det finns. I Kungsör fanns det inte då, helt enkelt. Och det var först när jag började läsa statskunskap i Örebro som jag insåg att jag var homosexuell. Jag hade bara flickvänner före det.
– Det var ganska odramatiskt när jag kom ut. Jag märkte inte av några homofoba tendenser bland mina kompisar här hemma.
Han parkerar framför kommunhuset mitt i byn. Mamma Birgitta är chef för dagverksamheten numera och han hittar henne vid datorn på rummet.
– Tja! Vad mörkt du har!
Hos Sture har vårdarna klagat över hur hårt besparingarna slår. Inga vikarier, inga övertider. Birgitta säger att hon känner sig uppgiven. Sociala sektorn i Kungsör ska spara över 9 miljoner fram till 2010. Varslen slår hårt i den så kallade KAK-regionen Köping-Arboga-Kungsör.
Det handlar inte om verksamheter längre, det handlar om förvaring, klagar hon för Fredrick innan de går över gatan för en trefika.
Kungsörs konditori tillhör Sveriges kaféklassiker. De säljer fyrkantiga sockriga Kungsörsmunkar och bryggkaffe för sexton kronor koppen. Mamma Birgitta och Fredrick Federley sätter sig i soffan bredvid den trasiga jukeboxen.
De hade en ordentlig kris i sin relation för några år sedan. Den kom när Fredrick släppte bomben, när han ringde hem en dag och informerade om att de blev fyra till middag och att den fjärde var hans pojkvän.
Birgitta storgrät och slängde på luren, överväldigad av känslor hon inte visste att hon hade.
– Jag kunde inte prata med Fredrick på en månad. Jag hade väl en massa starka omedvetna homofobier, har hon berättat många gånger.
– Jag blev väldigt förvånad först, men morsan kände ingen bög, hon visste inte vad en bög var. Och det gick ganska fort över. Hon är en väldigt ”openminded” person, säger Fredrick.
Lillasyster Ida bromsar in cykeln utanför konditoriet och slår sig så småningom ned vid bordet. De skämtar om musik, att Fredrick och Ida gillar gamla schlager medan mamma Birgitta föredrar hårdrock när hon kör sin Pontiac till mellansvenska bilträffar.
Birgitta berättar om sittpuffarna i silver och guld, som hon hittat på en möbel-outlet i Hallstahammar för hundra kronor. Fredrick fick två och nu har hans kompisar beställt totalt nitton stycken – i rött, guld och silver. De fyller ett helt rum i Kungsörsvillan och ska fraktas till Fredricks lägenhet i Hammarby sjöstad senare i veckan.
– Jag ska ha röda puffar och guldpuffar på balkongen, berättar Fredrick.
– Till ett rosa träd? Det blir ju en hottentottbalkong, säger Ida skeptiskt.
– En bögbalkong! fastslår mamma Birgitta med ett stort och varmt leende.