Vart femte barn i Sverige växer upp med en förälder som missbrukar eller är psykiskt sjuk. Therése Eriksson, 22 år, är en av dem. Hennes uppväxt präglades av mammans alkoholmissbruk, manier och depressioner.
För fyra år sedan startade hon och en kompis föreningen Maskrosbarn för att genom stödgrupper kunna hjälpa andra ungdomar i samma situation. Nu har hon skrivit en bok om sina erfarenheter, bland annat för att andra ska veta att de inte är ensamma.
– Det är så lätt att tro att ingen annan i hela världen varit med om samma saker som man själv.
Med boken ville hon också visa att det går att överleva och må bra.
– Även om jag inte kunnat förändra min mamma, så har jag kunnat förändra mitt sätt att förhålla mig till det som hänt.
Boken, med titeln ”Vi har ju hemligheter i den här familjen”, handlar om rädsla och sömnlösa nätter, om hur det känns att inte veta vad man möter när man kommer hem från skolan, och att alltid bära en oro inom sig.
Den handlar om sjukvårdens och socialtjänstens brister, om vad det innebär att tvingas ta vuxenansvar alldeles för tidigt. Liksom om struliga tonår och problem med att hitta sin egen identitet när en annans ångest tar så mycket plats i familjen.
Men den handlar också om alla de människor som faktiskt såg och förstod. Som svenskläraren Ingrid i sjuan, som varenda morgon frågade hur Therése mådde, och som till sist tog henne i handen och följde henne till skolkuratorn.
Och kuratorerna Petra och Amin som blev extramammor, fasta punkter när allt annat gungade. Och bästa kompisen i gymnasiet, Denise Madsen, som Therése så småningom skulle starta föreningen Maskrosbarn tillsammans med – till en början som ett projektarbete under det sista gymnasieåret.
Framför allt är det en bok om att man har ett val, om att den man kan och måste ta ansvar för är sig själv. Och det är en bok om insikten att det faktiskt går att må bra, även om man har en nära anhörig som mår väldigt dåligt.
– Det handlar om att hitta den inre styrka man behöver för att släppa taget, säger Therése. Att inse att ens förälder är sjuk, att man inte kan göra något åt det och att det inte är ens eget ansvar.
När ungdomar hör av sig till föreningen Maskrosbarn handlar deras frågor alltid om familjen, berättar Therése. Hur de ska få pappa att dricka mindre eller brorsan att gå till skolan.
– De är så insyltade i familjens problem, deras liv kretsar kring hur de ska göra sina föräldrar friska. Aldrig talar de om sig själva, de har alltid bara funnits där för förälderns skull och hållit i handen, precis som jag. Därför försöker vi redan vid en första kontakt få dem att känna att det är de själva som är de viktiga personerna. Att de är bra, duktiga, värdefulla och fantastiska. Så att de så småningom kan säga: ”Nu väljer jag mig själv, framför mina föräldrar. Jag har rätt att må bra.”
Det är sin egen högstadie- och gymnasietid Therése skildrar i boken. Hon har tagit avstamp i sina dagboksanteckningar, som inte bara fanns i en bok i byrålådan. I flera år skrev hon dagbok på nätet, något hon ser på med blandade känslor i dag.
– Klart det var ett rop på hjälp, jag ville att någon skulle se. Men anteckningarna på internet var mycket mer utlämnande än de i min privata dagbok. Det är lätt att tro att man är anonym på nätet. Jag tror inte jag förstod hur många som kunde läsa vad jag skrev.
Det var när hon gick på mellanstadiet som Therése insåg att hennes mamma inte var som andra mammor. Många blev lurade av fasaden; villa och pengar fanns och en pappa som jobbade jämt. Men att klara skolan blev svårt när livet hemma var en bergochdalbana.
– Visst påverkade det min skolgång, jag var stökig och hade ständig prestationsångest.
Sedan Therése för fyra år sedan startade föreningen Maskrosbarn har hon fått flera priser för sitt arbete. Bland annat blev hon utnämnd till Årets förebild på galan Svenska hjältar i fjol. Det ledde dels till att hon blev inbjuden till riksdagen, dels till en ny lag, som ska ge barn till missbrukande eller psykiskt sjuka föräldrar stärkt rätt till stöd. Lagen har fått namnet lex Therese.
I dag reser Therése landet runt och föreläser i skolor och föreningar, för socialarbetare och sjukvårdspersonal. Hon har läst pedagogik samtidigt som hon jobbat på fritids, som lärarvikarie och med barnteater. I dag får Maskrosbarn bidrag från Socialstyrelsen, och projektarbetet från gymnasiet har blivit ett heltidsjobb.
Therése och föreningen Maskrosbarn delar kontor med Tjejzonen, en ideell förening för unga kvinnor, och det är här, i en källarlokal på Kungsholmen vi träffas, när boken just kommit ut.
Bredvid datorn ligger nikotintuggummit. Therése, som i sin bok beskriver hur cigarretterna blev hennes livboj när allt var som värst, slutade röka för två år sedan.
– Det var en riktig livskris, jag satt i duschen och grät en hel vecka. Jag hade lagt så mycket av min trygghet i cigarretterna. Men nu känns det jättebra.
Också drickandet har hon dragit ner på.
– Jag använde mycket alkohol till att döva känslorna med när jag var yngre, och jag inser att jag har en förhöjd risk att få alkoholproblem.
Tillsammans med Tjejzonen har Therése nu dragit i gång projektet ”Storasyster på nätet”, där ungdomar ska kunna föra ”en till en-samtal” på nätet med volontärer, som just nu utbildas. Nästa år hoppas hon kunna få i gång grupper av ungdomar, som ska kunna chatta på nätet, med hjälp av ledare.
– Ungdomar trivs på internet, det är ett otroligt bra forum att möta dem i.
I somras ordnade hon ett läger i tio dagar på Barnens ö, för 21 ungdomar mellan 14 och 17 år, från hela landet. Ingen behövde betala något, pengarna hade Therése samlat ihop genom sina föreläsningsarvoden.
– Det var det bästa jag gjort i hela mitt liv, och samtidigt det svåraste. Det är ju en enorm utmaning att samla så många ungdomar som mår dåligt och se till att de inte drar ner varann utan att spiralen går åt rätt håll. Vi var nio ledare, och det gick fantastiskt bra.
Nästa mål är redan utstakat:
– Jag skulle vilja köpa eller hyra en gård någonstans, där man kunde ha läger hela sommaren och alla lov. Loven är ofta ett helvete för de här ungdomarna, då händer mycket destruktivt, när inte skolan finns som ram. På ett läger behöver de inte ta ansvar för sin familj, utan de får bara vara barn, och kan samtidigt hitta motivation och kraft.
Therése är inte den första som skrivit om sin tunga uppväxt och om bristen på stöd till barn i utsatta familjer. Men hon tror att just för att hon är ung, kommer många ungdomar att kunna känna igen sig.
– Många som har skrivit liknande böcker har väntat tjugo trettio år, tills deras föräldrar är döda. Deras upplevelser har kunnat viftas bort med att ”det där hände på 50- eller 60-talet, så är det inte alls i dag”. Därför ville jag inte vänta. Det som hände mig hände för bara några få år sedan. Och det har inte blivit bättre, det är fortfarande mycket svårt för ungdomar att få stöd och hjälp. En annan skillnad är just att mina föräldrar lever.
Och hur har de reagerat på din bok?
– Pappa står bakom mig till tusen procent, han har sagt att ”du äger rätten till din historia” och han är glad över att jag kan göra något konstruktivt av det som hänt. Med mamma var det förstås mer komplicerat, och det är klart jag var orolig över hur hon skulle hantera att jag berättade om vår familjehemlighet. Vi satte oss en hel dag med manuset, jag läste det högt för henne. Och i dag är hennes inställning att ”om du kan hjälpa någon enda genom att visa vad du har gjort för att må bra så är det större och viktigare än om jag mår dåligt när jag läser det”.
Theréses föräldrar lever skilda åt i dag, men är inte skilda formellt.
– Jag tycker att jag har goda relationer med både mamma och pappa. Vi är mycket tillsammans och jag pratar med dem nästan varje dag.