P å håll ser hon ut precis som hon brukar. Ljuslockig page och med ett bestämt men ­gladlynt drag runt munnen. Men när jag ­kommer närmare ser jag skillnaden. För Moa Herngren är tio kilo smalare sedan senast. Ja, hon tappar faktiskt nästan brallorna.

– Jag har fått slänga flera par byxor. Det går helt enkelt inte att använda dem längre, säger Moa med ett blygt skratt efter att vi hälsat.

Hon är precis hemkommen från Paris där hon shoppat loss på nya kläder och det i, till hennes egen stora förvåning, tre (!) storlekar mindre än förut.

Vi har stämt träff för att höra hur det gick med den nya livsstilen, den som ni läsare har kunnat följa här i DN Söndags kom-i form-blogg och i pappers­tidningen i januari i år.

Det är tidig vardagsmorgon med ­buller och rusningstrafik så vi ­slinker in på ett kafé för att få lugn och ro. Moa ­beställer en slät kopp te. Hon är mätt efter en ­ordentlig frukost på havre­grynsgröt, och söt­sakerna lockar inte längre.

Hur har du gjort för att lyckas?

– Det låter kanske konstigt men det är faktiskt så att jag inte kan förstå hur jag inte orkade träna. För det ger så många vinster, säger Moa, som nu på allvar har börjat tro på att hennes livsstilsbyte ska bestå.

Men när hon ser tillbaka på ­månaden med eviga kontroller av kroppen, matförbud och massor med träning, bland annat med stenhårda Nordic military training, och därtill ett själv­utlämnande ­skrivande om det egna jaget, rynkar hon på ­näsan.

– Jag kommer aldrig att glömma det första militärträningspasset, för jag trodde faktiskt att jag skulle dö. Jag var så nära att spy och jag lovade mig själv att aldrig göra det igen!

Den skräckblandade belöningen kom dock till slut. Fast fem timmar ­senare, på kvällen. Moa kände sig ­nästan hög, en känsla som höll i sig flera dagar och på natten efter kunde hon inte sova – så stark var adrenalinkicken. Det var också den som fick Moa att återvända till den extremt krävande fysiska ut­maningen med nya överrasknings­moment varje gång.

– Jag ville ändå få veta hur det skulle kännas en andra gång och då var jag tvungen att att anta utmaningen.

Plötsligt var Moa i gång. Efter tionde gången var hon biten. Och hon konstaterar, fortfarande en smula överraskad, att den mentala biten är det som har gett mest.

– Både privata och arbetsrelaterade motgångar är numera lättare att ta och det är enklare att orka och fokusera.

För liksom de flesta i dagens sam­hälle har Moa ett stillasittande jobb och är utöver det ensamstående med barn och dessutom frilansande. Ett liv hon valt, men som samtidigt kräver att man klarar stress och inte blir sjuk.

– Det var som om träningen blev en ventil för min inre oro. Den frustration som jag förut gått och burit på får jag nu utlopp för när jag tränar. Det säger sig självt att jag mår bättre!

Och det, tror Moa, är anledningen till varför så många ger sig ut i joggingspåret gång på gång eller pressar in träningen i ett hårt späckat vardagsschema: det är en sådan effektiv ångest­reducering. Fast alla väljer inte den ­tuffaste militärträningen där man bär kolleger på ryggen uppför en slalombacke eller vadar i en å full med dy.

– Men just de här utmaningarna har gjort att jag nu fått lära känna nya sidor av mig själv och komma över sådant jag förut varit rädd för.

Moa berättar hur hon fick kravla i ett rör fullt med vatten och lera, och hur hon klarade det, trots tidigare cellskräck. Och att hon nu faktiskt ­tränar med andra – och tycker att gemen­skapen är det roligaste – hon som alltid varit en ensamvarg.

Maten då?

– Det var betydligt svårare. För vad man än kallar dieten så går det ju ut på det gamla vanliga: att inte äta fett och kolhydrater och dra ned på portionerna. Inga lantchips, inget godis, inga härliga såser eller alkohol.

– Jag led, för det var så aptråkigt! Men där var det en stor fördel att vara så offentlig. Det blev för jobbigt att misslyckas inför alla läsare.

När det blev för svårt fixade hon sig en tillåten tröstefterrätt bestående av yoghurt, nötter och honung.

Och även när det gällde maten kom Moa till en vändpunkt. Väl över på andra sidan försvann både sötsakssuget och lusten till de stora portionerna. Det var kroppen själv som sa ifrån, det blev inte svårt att låta bli. Hon slapp vara hungrig, åtminstone för det mesta. Det gäller fortfarande. Känner hon ­hunger så äter hon.

– Nu äter jag förstås mer kol­hydrater än då, men kostförändringen har stått sig. Jag tänker annor­lunda och tar lite ris, pasta eller potatis.

Men sonen, just fyllda tretton, klagar. Han vill ha ”vanlig” mat och tycker att ­mamma är konstig. Den nya kosten går dock lätt att kombinera med den gamla. Det är egentligen bara att komplettera med en kastrull ris och en god sås.

För Moa har bestämt sig. Hon ska inte tillbaka till sitt tidigare leverne.

– Fast det är klart att jag dricker ett glas vin och unnar mig en entre­cote och feta, goda ostar, bara inte så mycket och så ofta. För det gäller att inte fuska för mycket, då sätter suget in.

Det fick Moa erfara på Frankrike­resan. Efter ett antal baguetter till lunch – det blir för tråkigt att ­alltid springa och leta efter en ­sallad ­ensam – så smög sig tanken på läsk och söt­saker allt närmre. Och då är det lätt att falla dit igen.

– Tur att jag hade träningen att komma hem till!

För den som vill lägga om sitt liv på ett så radikalt sätt som Moa, så manar hon till dock till tålamod.

– Det kan jag tala om så här ­efteråt, att en månad var egentligen för lite. Minst tre månader behövs för att komma in i nya ­tränings- och kostvanor. Ja, det var som om ­kroppen kom i fatt långt senare och då blev det förstås en sporre att fortsätta, säger Moa glatt och reser sig upp och drar brallorna på plats. Igen. De har åkt ned.

– Ändå är figuren det minst viktiga. Att jag mår så mycket bättre är nummer ett, även om kläd­kontot dubblats sedan februari. Nu köper jag ju inte kläder för att skyla ­magen, utan för att jag ­gillar dem!

 Isabella Iverus är frilansreporter. Thomas Karlsson är frilansfotograf.