Att leta partner på gymmet kan löna sig. När hjärtat slår litet extra höjs hjärnans vakenhet för vad som är på gång och kraften ökar i känslorna.

Hjärtklappning eller hög puls på grund av fysisk ansträngning gör det dessutom lättare för oss att tycka om en annan person, speciellt om han eller hon säger snälla saker eller beter sig trevligt och omtänksamt mot oss. Inom psykologin kallas fenomenet för misattribution, eller källförväxlingsfel. Det innebär att man tillskriver någon något som han eller hon inte har, eller inte är inblandad i. Studier har visat att vi lätt blandar samman vad som orsakat vad.

Åke Pålshammar, neuropsykolog vid Uppsala universitet, ger ett exempel:

– Går du på en bred bro över ett bråddjup, så ökar din puls säkert med 5–10 slag per minut. Går du över samma bråddjup på en smal, vinglig hängbro ökar sannolikt pulsen med 20–30 slag per minut. Möter du då en trevlig person mitt på bron blir du mer förtjust i den personen om det är på den vingliga bron ni möts. Det beror på att du tillskriver den personen den extra kraftiga upplevelse du har, det vill säga din hjärtklappning som gjort dig uppvarvad och upphetsad.

– Samma sak inträffar om man går på bio och ser en spännande eller rolig film ihop med någon. Man blir mer förtjust i personen som är med, för att man felaktigt kopplar ihop sina reaktioner på filmen med personen.

Som universitetslektor med inriktning mot neuropsykologi vid institutionen för psykologi i Uppsala har Åke Pålshammar mest, konstaterar han själv, sysslat med negativa känslor – som rädslor, ångest och koncentrationssvårigheter. Nu har han börjat intressera sig också för positiva känslor, som till exempel vad som händer när vi blir kära. Ett ämne som det inte alls finns lika mycket forskat om.

– Kärlekens mysterium kanske man inte vill gå in och peta i. Men ska man förstå avigsidorna med kärlek, som att människor faktiskt har ihjäl varandra och förföljer varandra, då måste man också förstå de enormt starka känslor som kärleken är uttryck för.

Att det bakom kärlek finns både biologi och psykologi och att kärleken sitter i hjärnan, inte i hjärtat – det är alla ense om. Tack vare utvecklingen av magnetkameran har det, på senare år, kommit en hel del forskningsresultat om vad förälskelsen gör med oss.

– När man började kunna se in i den levande hjärnan öppnade sig ju en helt ny värld.

De första förälskade blickarna startar, har det visat sig, ett komplicerat samspel där bland annat de kemiska ämnena dopamin, oxytocin och vasopressin frisätts. Dessa signalämnen och hormoner gör att vi blir upphetsade. De höjer lusten och ger oss kraftiga känslor av njutning. Allt för att gynna artens fortlevnad. I kärlekskemin figurerar också noradrenalin, testosteron, serotonin, kväveoxid och fenyletylamin (ett ämne som kan extraheras ur kakao).

I en engelsk studie skannade forskarna hjärnorna hos sjutton personer, som fick titta på bilder av personer de var djupt förälskade i. Samtidigt som hjärtat slog snabbare och de fick mer svettiga fingrar aktiverades vissa strukturer i hjärnan, främst de regioner som styr njutning, belöning och motivation. Aktiviteten i andra delar av hjärnan, som pannloben som står för omdöme, hämmades.

– När nivåerna av dopamin ökar och lyckokänslorna rusar, loggar hjärnans förstånds- och kontrollområden ut. Det är inte meningen vi ska tänka under förälskelsen, den är en biologisk drivkraft för släktet att föröka sig, säger Åke Pålshammar.

Kärleken första fas är lusten. Det kan räcka med en blick eller en doft och så säger det plötsligt klick. Klicket skickar en signal, dopamin, till belöningsområden i hjärnan och till det autonoma nervsystemet, som gör oss upphetsade.

– Dopaminduschen vi får i belöningsområdet ger en euforisk, fantastisk känsla. Den gör att vi vill träffa den här personen mer, vilket förstås ökar möjligheterna till parning.

Dopamin kopplas också till fas två, den passionerade förälskelsen. Då vi rodnar, blir klumpiga och fumliga, hjärtat bankar och förmågan att tänka klart är borta.

– Förälskelsefasen är som ett drogberoende.

Men dopaminruset håller inte i sig i evighet. Har vi tur byts dopaminet ut mot hormonerna vasopressin och oxytocin. Och förälskelsen går, efter 6–8 månader (i vissa fall 1–2 år) in i fas tre, som präglas av tillgivenhet, närhet och samhörighet.

– Man lugnar ner sig, börjar kunna se avigsidor hos den andra personen, som man tidigare var blind för. Vill det sig väl kan fas tre vara livet ut.

Nu handlar kärlek inte bara om kemi. Sociala och kulturella aspekter spelar också in. Vad styr egentligen vårt val av partner?

Bland annat våra tidigare erfarenheter. Vi har samlat på oss minnen och kunskaper som gör att vi reagerar på just den här personen, säger Jan Marcusson, professor och överläkare på minnesmottagningen vid Universitetssjukhuset i Linköping.

– Vi har alla ett mönster av erfarenheter som lär oss vad som är positivt och negativt, och som vi har en tendens att upprepa. Det lagras hos oss på olika nivåer i hjärnan, och ger oss flashbacks, som vi inte är medvetna om, när vi dras till vissa och skräms bort av andra.

– I parningssituationer spelar de icke-verbala signalerna stor roll. Lukt kanske inte har så stor betydelse för människan längre, men kroppshållning och ansiktsuttryck är vi extremt duktiga på att läsa av.

Anknytning är det begrepp som forskarVärlden använder när de ska beskriva förälskelse och kärlek.

– Förälskelsen kan jämföras med den första anknytningen, den som sker mellan mor och barn. Det är samma del av hjärnan som engageras. Belöningssystemen aktiveras, och logik, förnuft och omdöme sätts ur spel. Den här första anknytningen kan upprepas några gånger i livet, och det är nödvändigt av evolutionsmässiga skäl. En period av anknytning krävs för att barnen ska kunna klara sig.

– Den första anknytningen har visat sig vara enormt viktig för självkänslan hos en individ – att man känner sig vara värd något för den man är, inte för det man presterar. Den här självkänslan tankar vi sedan över i möten med andra under hela livet. Kärlek till andra kräver kärlek till sig själv. Att inte bli accepterad, att mobbas ut ur sin grupp, det är motpolen till kärlek. Och denna kärlekens frånvaro upplever vi som vårt allra största hot.