Gudrun gick ut offentligt på bästa sändningstid i Rapport och berättade om sitt alkoholproblem och skrev samtidigt in sig på Karolinska sjukhusets EWA- mottagning.
Efter ett återfall 1997 kontaktade hon en präst på Nämndemansgården och blev alltmer övertygad. Hon talade med flera personer som hon litade på och respekterade, och som fått hjälp med sitt eget missbruk på Nämndemansgården. Deras erfarenhet, som så tydligt markerade en skillnad, övertygade Gudrun, och hon skrev in sig för en månads behandling.
”Jag blev småchockad när jag kom dit. Allt prat om Gud störde mig och jag upplevde Nämndemansgården som en religiös sekt. Men jag bestämde mig för att ge behandlingen en chans. Jag blev väldigt berörd av de andra människornas berättelser och allt de delade i gruppen. Jag kunde se allt mindre skillnader mellan oss, och det slog mig att om det nu var så att de kunde sitta och säga att de var alkoholister, så kanske det var en sanning som också inkluderade mig.
På tredje dagen uttalade jag orden, sa att jag var alkoholist. Och det var något som jag till dess inte hade erkänt ens för mig själv. Det var ett steg som gjorde att försvaret krackelerade, och jag landade i insikten att alkoholism är en sjukdom med ett kemiskt beroende. Som socialarbetare hade jag alltid förklarat alkoholism med brister i välfärden och att missbruk är resultatet av brister på samhällsnivå.”
”Den sista tiden hade jag varit tvungen att ha alkohol i kroppen för att fungera normalt – det hade handlat om en ren medicinering. Det hade inte varit en fråga om ett rationellt val utan om en kemisk överlevnadsproblematik. När det blev tydligt för mig lades flera pusselbitar på plats.”
Med den insikten befriades Gudrun från en skuld i flera generationers led. Om alkoholen med tiden hade skapat ett kemiskt beroende hos henne och så många andra, betydde det att även hennes pappa varit beroende. Tidigare hade hon sörjt och förbannat att han valt bort henne, framför alkoholen. Det var ett val som hon aldrig hade förlikat sig med, att han hade satt flaskan framför henne, brodern och modern. Lämnat dem i förtid. Kunskapen verkade förlösande: hon kunde se på sin pappa med mildare ögon och försonas med honom.
”Jag förstod att lika lite som jag hade valt mellan mina barn och flaskan hade pappa gjort det. Han hade inte förmått göra annorlunda, och den förståelsen blev läkande i grunden. Jag kunde ta till mig hans kärlek och förstå att han hade älskat mig. Det bär jag med mig som ett smycke. Det gjorde också att jag kunde lyfta den enorma skulden i förhållande till mina egna barn.”
”Det som var svårast för mig under den här tiden var just den skuld som jag kände gentemot dem. Att de har fått ägna tid åt mig i stället för åt sig själva. Det var det absolut smärtsammaste när jag gick in i behandling. Jag kunde inte se hur jag skulle kunna återupprätta deras förtroende när jag hade svikit dem så många gånger.”
Det var mötena med människorna i gruppen, de anhöriga och mötet med henne själv som blev avgörande. I en behandlingssession där Gudrun och delar av gruppen mötte några av övriga gruppens anhöriga, var det en ung kille som berättade om sin mamma som hade supit rejält och kunde ha orsakat mycket mer skada än Gudrun någonsin varit i närheten av. Men trots det uttryckte han en genuin kärlek för sin mamma. Och Gudrun berättade i sin tur om sina skuldkänslor och hur mycket hon älskade sina barn.
”Vi hjälpte varandra. Hos mig föddes det ett hopp om att mina barn skulle kunna förlåta mig, och hos honom tändes ett motsvarande hopp om att hans mamma älskade honom. När jag kom till Nämndemansgården visste jag inte hur jag skulle klara ut min livssituation, jag tänkte: Detta kommer inte att gå. Men mötet med den unge mannen och tiden för reflektion blev en vändpunkt.
Det är få förunnat att på ett så medvetet sätt i vuxen ålder få möjlighet att aktivt ta ställning till livet. Vi föds in i det här livet vare sig vi vill eller inte, men nu funderade jag över mina motiv till att leva. Vad det är som driver mig och varför jag ska leva. Det handlade om liv eller död, och jag bestämde mig för att jag trots allt ville leva. Jag ville leva för kärleken till mina barn och för att kunna visa dem hur mycket jag känner för dem”, säger Gudrun, och hennes berättelse är så stark att det inte går att ta miste på kraften och allvaret i ett sådant beslut. Att det på ett sätt blev som en pånyttfödelse.
Och för att uppmärksamma övergångar och illustrera att någonting har hänt behöver vi ritualer. Vissa händelser och erfarenheter blir privata paradigmskiften, som oåterkalleligt markerar ett före och ett efter. Ett ögonblick av förhöjd närvaro när livet bränner till och någonting förändras i grunden.
Som ett led i behandlingen fick gruppen gestalta hur de lämnade en del av skulden. Var och en fick välja en sten som symboliserade en skuld som de var redo att släppa. Gudrun valde den absolut största stenen. ”Den insikten jag fick och det valet jag gjorde har berikat mig som människa och gett mig en väldigt bra plattform och en fördjupad trygghet i min identitet. Jag har valt livet, och det är stort. Det valet har jag med mig de dagar jag känner mig ömklig och tycker synd om mig själv. Jag känner mig inte utsatt längre och har inte behov av att fly. Jag lever med tillvarons skiftande känslor och är närvarande fullt ut. Och i det valet ingår att leva med det som är, även om det kan vara jobbigt ibland.”