Du kan inte fatta några beslut för att du inte vet vad du vill. Och du vet inte vad du vill för att du inte vet vem du är. Eftersom du får lov att vara vem du vill.
Låter det rörigt?
Välkommen till det som på amerikanska kallas quarterlife crisis och som på svenska blir ungefär 20 plus-krisen. En kris som just drabbar personer i 25- till 30-årsåldern. Personer som inte sällan är välutbildade, har arbetat i ett par år och är måna om sin frihet men oförmögna att fatta beslut om jobb, relationer och framtid.
Äldre människor som vuxit upp under andra förhållanden kan säkert uppfatta 20 plus-krisen som ett lyxproblem bland unga med relativt sett god materiell standard, men var tid har sina problem. Valfrihet och oändliga möjligheter kan skapa både besluts- och prestationsångest.
Typiska symtom är just obeslutsamhet och ett allmänt missnöje med situationen. En längtan efter att göra något annat – men frågan är vad? Det är svårt att sätta fingret på 20 plus-krisens kärna som omringas mer av ångest än action.
Dan Wergelius, 29, har upplevt 20 plus-krisen i två omgångar, först som 23-åring och sedan som 26-åring.
– Jag kände att jag lallade bort mina ”twenty something”-år. Jag började känna att folk i min närhet på riktigt hade börjat det där programmet eller fått det där jobbet. Själv var jag ute tre, fyra dagar i veckan och kände att jag sköt livet framför mig.
Dan är född i en akademisk familj i Uppsala, en bakgrund som han revolterade mot genom att direkt efter gymnasiet ge sig in i den lite glättiga reklambranschen. Det blev några år på byrå och under sena nätter i Stockholmsbaren Riche kunde Dan känna att det var ett vinnande koncept att ”jobba inom reklam”.
Efter en tid kom ändå insikten att reklam nog inte var Dans grej, i stället skulle han ägna sig åt konst. I efterhand tror han att det splittrande sicksackandet mellan olika val handlade om ett reflexmässigt flyktbeteende bort från det han egentligen visste att han både ville och borde ta itu med.
– Jag insåg att jag inte var i nuet eller var till freds där jag befann mig utan hela tiden sprang efter någonting eller ifrån något annat. Vändningen kom när jag var ungefär 26 år. Jag satte mig ned och funderade över vad jag hade och vad jag behövde. Jag slutade springa och bara ställde mig där jag var, berättar Dan Wergelius.
Efter år av språk- och konststudier, utlandsjobb i Paris och arbeten i Stockholm och Uppsala insåg han till slut vad som verkligen var viktigt för honom. Det var varken att erövra världen inom sitt område eller att förverkliga sig själv utomlands. Däremot att kunna leva på ett arbete han tyckte var roligt och att så småningom bilda familj.
– Jag och många med mig kommer från en generation i början av 80-talet där man trodde att allt var möjligt, men att man inte behöver skynda sig. Jag inser att om jag hade gjort saker annorlunda hade jag kommit dit jag är nu snabbare – men å andra sidan kanske jag inte hade kommit dit alls, säger Dan Wergelius.
För Elin, 26, som vill vara anonym, tog livet många omvägar innan hon nådde fram till sin nuvarande position. Tanken var att den ansedda modeutbildningen i London snabbt skulle ge henne ett prestigefullt toppjobb i världsstaden. Men den studielånsfinansierade topputbildningen gav inte den utdelning som Elin så innerligt hade arbetat för. Examensdagen kolliderade med ekonomikrisen i landet och Elin tvingades flytta hem till sin mamma i Stockholm.
Meriterna från London imponerade inte på mode- och PR-världen i Stockholm och i väntan på en anställning tog Elin den ena okvalificerade och obetalda praktiken efter den andra. Till slut landade hon ett betalt jobb som PR-ansvarig för en svensk modefirma – men glädjen blev kortvarig.
– Vilken typ av företag jag än gick till kändes det inte rätt, det kändes som att de inte förstod mig och att det inte var det här jag ville. Jag fick ångest och nästan panik av att fortsätta på det sättet.
Ett halvår dessförinnan nådde hon sin botten. Levde på Arbetsförmedlingens aktivitetsstöd på ett par tusenlappar i månaden, bodde och betalade hyra hos sin kusin, saknade ofta pengar till mat och tjänstgjorde som obetald praktikant sin masterexamen till trots.
När det var som värst ifrågasatte Elin inte bara sin förmåga utan hela sin person.
– Det var uppenbarligen inte min studiebakgrund som var felet. Jag undrade vad felet var. Är det jag som person? Är det för att jag är utländsk? Jag var förtvivlad, förvirrad och arg, säger Elin.
Den slitsamma vägen till arbete hade fått Elin att tvivla på sig själv och sin förmåga. Enligt psykologen och psykoterapeuten Christina Hermanrud riskerar högpresterande personer att dras längre in i krisen.
– Lever du för att vara aktiv och duktig och har en låg självkänsla men högt självförtroende och drabbas, då blir det jobbigt. Då tänker du ”nu är det något stort fel på mig” i stället för att tänka ”nu är det något jag behöver fundera över”, säger hon.
Medan medelålderskrisen är en ”Var det här allt?”-kris, så är 20 plus-krisen en slags ”Vad ska det bli av mig”-kris. De ändlösa frågorna som snurrar i huvudet är av typen: ”Hur kommer mitt liv att se ut? Jag har ingen aning, jag har ingen karta, ingen vision.”
Det hela handlar om, berättar Christina Hermanrud, att det finns något i livet som man behöver befatta sig med – något som ska tas på allvar och inte kan medicineras bort utan måste konfronteras och som man måste ta sig igenom.
För både Dan och Elin föll bitarna till slut på plats. Dan valde den akademiska väg han från början fruktade och studerar nu medievetenskap med målet att med tiden knipa en doktorandplats. Elin sa upp sig och startade eget modeföretag. Intäkterna är ännu nästan obefintliga – hon lever fortfarande på Arbetsförmedlingens aktivitetsstöd och på sparad lön – men företaget håller på att göra sig ett namn i både Stockholm och London.
Kriser kan i början vara handlingsförlamande men ger i slutändan ofta en förlösande effekt. Christina Hermanrud påpekar att det inte är farligt att må dåligt och liknar krisen vid den klassiska skräcken för att öppna garderobsdörren nattetid:
– Om man är livrädd för det hemska i garderoben och sedan öppnar den så brukar det inte var så farligt. Det är rädslan som är värst, säger hon.