Lyckoböckerna väller ut från förlagen denna höst, lyckoforskarna blir allt fler, och i veckan startade ”Lyckobloggen” som drivs av några forskare från Umeå universitet.
Lyckan har helt klart kommit på modet och förklaringarna till det är flera. Det tror Johan Norberg, idéhistoriker och nyliberal ideolog, vars egen bok i ämnet, ”Den eviga matchen om lyckan”, kommer ut nu i september.
– Det handlar om två samhällsförändringar. Dels att vi blivit rikare. När de klassiska överlevnadsproblemen lösts kan vi börja ställa oss frågan vad som är meningen med alltihop. Till det kommer individualiseringen. När kyrkan, religionerna, ja alla de stora ideologierna faller, så faller även de auktoriteter som kan tala om hur man ska leva ett gott liv. I dag är det något vi måste komma fram till själva.
Ett idéhistoriskt referat kallar han sin bok, som inte innehåller några tips om hur vi ska bära oss åt för att bli lyckligare. Nej, här är det lyckans idéhistoria som skildras – från de antika filosoferna fram till de moderna psykologerna. Vi får veta hur människor i olika tider har uppfattat lyckan och en del om den forskning om lycka som bedrivs i dag.
– Jag har velat göra lyckan respektabel. Bland många intellektuella finns en hånfull inställning till lyckovågen, det finns en tendens att man ska posera med sin olycka. Och i vissa kretsar anses det banalt att ägna sig åt lyckoforskning, Det tycker jag är en ohistorisk syn. Frågan om huruvida lyckan är möjlig och i så fall hur, har faktiskt alla de stora, västerländska tänkarna ägnat sig åt. Den är inte alls så banal och platt. Samma frågor som avhandlas i självhjälpsböckerna diskuterades av Aristoteles och Platon.
– Sen har jag också intresserat mig för ämnet av personliga skäl.
I sex år arbetade Johan Norberg i tankesmedjan Timbro. I dag är han knuten till den nyliberala tankesmedjan Cato Institute i Washington. Finanskrisen, globaliseringen och den svenska liberalismen är några av ämnena för hans tidigare böcker.
– När man håller på så mycket med ekonomi och politik, så ställer man sig till sist frågan: vad är poängen? Varför ska vi eftersträva ett samhälle med tillväxt, vad är vitsen?
Och då hamnar man i frågan om vilka förutsättningarna är för ett gott liv. En fråga som i hög grad sysselsatte västerlandets allra tidigaste lyckoforskare, Aristoteles. I motsats till l Sokrates och Platon poängterade han att ett liv i dygd och kontemplation inte alls med nödvändighet leder till lycka. Den lyckliga människan behöver också det som är bra för kroppen och ett visst mått av världslig framgång, menade han.
Historien om lyckan kan beskrivas, menar Johan Norberg, som en kamp mellan två läger. Den ena sidan anser att lyckan är central för människan och att hon är en hantverkare som smider sin egen lycka. Här räknar han in många av tänkarna under antiken, renässansen och upplysningen samt dagens positiva psykologer.
Det andra lägret anser inte att människan bör inrikta sig på sin egen lycka. De menar att det är en fåfäng eller förkastlig sysselsättning och att man måste stå ut med lidandet eller till och med välkomna det. Här återfinner han bland annat den tidiga kristendomen, som sa att lyckan kom efter döden till de utvalda som Guds gåva.
Fram till för tjugo år sedan var den psykologiska forskningen huvudsakligen inriktad på mental ohälsa. De senaste åren har den nya, positiva psykologin och hjärnforskningen gett oss allt större kunskap om vad som ger oss välbefinnande. Så har till exempel vår förmåga att förlåta människor, att gå vidare i stället för att älta gamla besvikelser, att uttrycka tacksamhet och göra något för andra visat sig vara de allra viktigaste vägarna till lycka.
Lycka verkar vara något vi producerar snarare än konsumerar, är Johan Norbergs slutsats. Eller annorlunda uttryckt: lyckan är inte en plats utan ett sätt att resa.
Enligt forskningsprojektet World Values Survey är de viktigaste faktorerna bakom ökad lycka ”global ekonomisk tillväxt, bred demokratisering, ökad tolerans för olikheter och en ökad känsla av frihet”. Den nederländska sociologen Ruut Veenhoven, som förestår ”Worlddatabase of happiness”, hävdar att ”ju mer individualiserat samhälle, desto gladare är invånarna” och ”förmodligen lever vi i dag längre, friskare och lyckligare än någonsin”.
Varför har vi då så förtvivlat svårt att känna denna glädje?
Johan Norberg menar att frågan är fel ställd. Egentligen är vi ganska nöjda med vårt liv, tror han, åtminstone de allra flesta av oss.
– Vi är nöjdare än vi tror, men vi verkar hela tiden upptagna av problem. Förmodligen har det en evolutionär förklaring. Det var inte de nöjda som överlevde, utan de som ständigt, oroligt och stressat, spanade mot horisonten.
Själv tycker Johan Norberg att han är en lycklig person. Men anledningen har ändrats, förklarar han.
– Förr sa jag alltid att jag var lyckligast när jag arbetade. Nu är jag lyckligast när jag får vara med min son.