Det var en gång en mamma. Hon hade en son och två döttrar som hon älskade över allt annat på jorden. Livet var gott och hon trodde att det var så det skulle vara. Men en dag hände något som slog sönder hela hennes tillvaro. Ett av barnen dog.
Orden är hämtade från inledningen av Eva Hellstens bok ”Du finns i mina andetag”.
Hon fick uppleva varje förälders yttersta mardröm när hennes son Jonas omkom i en lavinolycka i Val d’Isère, våren 2006, bara 19 år gammal.
Eva minns den dagen väl. De hade pratat tidigare på morgonen, Jonas och hon. Eva hade varnat för lavinfaran hon hört om på morgonnyheterna.
Jonas var en van snowboardåkare, modig men samtidigt varsam och alltid utrustad med hjälm, lavinsändare och spade. Han stod redan i liftkön när han svarade i telefon. Det var den finaste skiddagen på hela säsongen och Jonas var ivrig att ge sig ut i backarna, berättar Eva.
Senare samma eftermiddag fick hon ett samtal från Val D’Isère. Men det kom inte från Jonas, utan från hans vän.
Olyckan skar itu Eva Hellstens liv. Det kommer alltid att finnas ett före och ett efter, förklarar hon, en del 1 och en del 2.
– Det är faktiskt väldigt svårt att komma ihåg vem jag var innan. Olyckan förändrade hela tillvaron.
”Jag lärde känna mörkret och insåg hur stort det var”, skriver Eva Hellsten i boken.
Plötsligt kände hon något hon aldrig tidigare känt. Hon var räddare för livet än för döden. Hon vaknade till dagar hon inte ville leva.
– Det värsta är aldrigheten. Maktlösheten. Jag får honom aldrig tillbaka och det gör så ont, berättar hon.
Bara att se ungdomar i Jonas ålder äta glass i vårsolen var efter olyckan något fruktansvärt.
– Jag tänkte att ”ni tar det här för givet, min son lever inte”. Jag var ledsen, arg och avundsjuk. Jag frågade hela tiden varför. Varför måste vi vara med om det här?
Familjen tog en dag i taget. Den första tiden sov de allihop i samma dubbelsäng och döttrarna bar ofta Jonas kläder. Evas man bär ännu Jonas klocka – en studentpresent – varje dag.
På ett sätt var det som om familjen lade band på sig själv. Man skyddade varandra och bråkade inte längre om småsaker. Men samtidigt var inget förbjudet att tala om. Just öppenheten – de har pratat ”enormt mycket” med varandra – var det som räddade familjen, tror Eva.
Något hon ofta tänker på, än i dag, är vad hon och Jonas skulle göra om de fick ännu en dag tillsammans.
– Jag skulle vilja ha honom här vid köksbordet, bara få prata med honom. Det är det vardagliga man saknar. Jag kan längta oerhört mycket efter att få krama honom, att få ta i honom och undrar hur han skulle se ut i dag. Vad skulle han sysslat med? Skulle han haft någon flickvän?
Med tiden bröt ljusstrålar igenom det mörker som sedan olyckan omgärdat Evas liv.
– Jag har lärt mig att ta vara på lyckan i det lilla. Det är ofta där den finns. Smärtan gör en vis och ger ett annat perspektiv, säger Eva. Redan nere i Val d’Isère, dit familjen åkte några dagar efter Jonas död, infann sig ett slags hopp. Det hade varit lätt att hata byn där Jonas liv tog slut. Men upplevelserna talade sitt tydliga språk.
Snöstormen hade gröpt en skål utanför ingången till den lilla stenkyrkan dit familjen gått för att tända ljus för Jonas. I skålen satt en stor rödorange fjäril och väntade på dem. De tog med den in i kyrkan och lät den sedan vandra från hand till hand.
Det låter overkligt, nästan påhittat. Men händelsen har gett styrka och fjärilen fångades av familjens digitalkamera. Sedan dess har de, fjärilarna, dykt upp när familjen behövt dem som mest och när de minst anat det.
En rödorange fjäril pryder också bokomslaget till ”Du finns i mina andetag”. Efter Jonas död läste Eva Hellsten massor. Det mesta handlade om existentiella frågor, men hon saknade en viss typ av litteratur.
– Jag letade efter det självupplevda. Jag behövde läsa om människor som upplevt det jag upplevde och som överlevt, jag trodde inte det var möjligt.
Boken blev en viktig del i sorgebearbetandet. Det går egentligen inte att sätta ord på det man känner men för att skriva måste man tänka, förklarar Eva.
Tonen i boken blir ljusare och sidorna fylls med hopp i takt med att bladen vänds. Men tiden läker inte alla sår.
– Nej, det gör den inte. Tiden lär dig att leva med dem. Det är en helt annan sak.
Det är hoppet Eva Hellsten vill förmedla i boken. Att lära sig älska det kantstötta liv som blir ens eget efter att man gått igenom en kris.
– När man drabbas tror man att man alltid ska vara en sorgens människa. Nu vet jag att det inte är så. Det kan faktiskt bli ett rikt liv igen, fast på ett annat sätt. Jag vill sprida hopp, säger hon.
Vid flera tillfällen under skrivandet upplevde Eva Hellsten att de var två om att skriva boken. Jonas var närvarande, tror Eva. Hon såg ord som hon inte kan minnas att hon tänkt, fylla laptopskärmen där hon satt och skrev vid vardagsrumsbordet.
Glömma Jonas kommer Eva aldrig att göra.
– Jonas kan aldrig reduceras till ett minne. Kärleken bryr sig inte om döden, Jonas är med mig i allt jag gör.