Har du sett henne gå igenom rutan, Isabelle McAllister, 34? Hon utstrålar nyfiket busfrö. Hon formligen lyser av energi och upptäckarglädje där hon snickrar, inreder, pysslar, fixar och sprutar färgglada idéer i barnprogrammet ”Fixa rummet”.
Men bara strax bakom kulissen av det som är Isabelles yrkesverksamma jag står en delvis helt annan tjej.
Den tjejen är trött. Den tjejen kan inte laga mat, hon hinner inte träna och hon kan heller inte säga nej.
För på samma gång som agendan är tung och fullbokad går det alltid att klämma in någonting mer – för ”allt är ju så jäkla kul, ju”.
– Och så fort jag får fem minuter över så stoppar jag in någonting som jag tror att jag måste göra. Jag kan liksom inte sitta still. Jag viker till och med tvätt när jag sitter på toa, säger Isabelle.
Första gången vi träffas har hon precis avslutat en intensiv period av tv-inspelningar. Hemma har mannen Erik, 38, tagit hand om dottern Della, 4, och sonen Beppe, 1 – men Isabelle har ändå känslan av att hon, trots många jobbtimmar och många timmar på resa, styrt upp det mesta av det som har men hemmet att göra.
– Jag har helt prioriterat bort mig själv. När det gäller jobbet lyckas jag ofta bena ut vad som är viktigt, men aldrig när det gäller min egna behov. När jag hinner känna efter inser jag att jag är ständigt trött – utan att någon kan se det på mig.
Isabelle McAllister är långt ifrån ensam.
En brittisk studie från i somras visade att mer än två tredjedelar av alla småbarnsföräldrar känner detsamma. I de flesta fallen handlar det om sömnbrist. Det nya livet som förälder leder ofta också till att prioriteringarna förändras; barnen hamnar i fokus. Tiden för träning riskerar att ”försvinna” – och det leder i sin tur till ännu mer trötthet som i sin tur riskerar att leda till humörsvängningar och att man blir mer lättirriterad. Det ställer stora krav på relationen och vardagslivet som plötsligt kanske kräver lite mer planering än vad man varit van vid.
– För mig som är besatt av Coca-Cola och på en ständig O´boy- och ostmackediet blir det som ännu värre, jag får ju knappast någon kraft av det jag äter, ler Isabelle lite snett.
Isabelle är vegetarian, så kallad Stockholmsvegetarian. Hon äter fisk och ägg, men inte kött. Hon tänker att hon får sitt behov av proteiner tillgodosett om hon äter en sojakorv, men inser innerst inne att så inte är fallet. En kväll för ett par månader sedan när hon stod utanför korvmojen och hade tryckt i sig en ännu en halvfabrikatsfalafel kände hon att hon inte kan hålla på så här längre.
– Jag vill känna mig starkare och piggare. Jag måste hitta en fungerande vardag med familjen och få hjälp med att prioritera i mitt oregelbunda kaos.
Vid en snabb titt i backspegeln skymtar en extremt sportig tjej. Under uppväxten spelade hon basket på nära nog elitnivå, hon har tränat taekwondo, spelat hockey, ägnat sig åt gymnastik och tennis. Som om det inte vore nog har hon också dansat breakdance och skejtat i perioder. Redan som 15-åring började hon jobba extra på en reklambyrå, på gymnasiet körde hon så hårt med allt att hon i princip var utbränd när det var dags att ta studenten.
Då stack hon till sin mamma i Belgien, lärde sig flamländska, kom in på deras motsvarighet till Konstfack, startade ett företag och började designa lampor och styla hem. Hon rakade av sig håret och fick en egen tv-show och jobbade åt belgiska magasin och modetidningar.
– Tanken på att jag borde ha någon form av diagnos på grund av mitt energiöverskott har givetvis slagit mig. Många ser mig som ett slags Duracellkanin, vilket jag på sätt och vis är. Men faktum är att nu behöver jag stanna upp och fundera.
Isabelle kom tillbaka till Sverige som 25-åring. Några alternativ till att fortsätta på den inslagna vägen fanns inte – hon startade ett nytt bolag, sålde in idéer till flera produktionsbolag och sedan var hon i gång igen. När hon träffade sin man Erik var det som att springa in i en stor trygg och lugn famn. De bildade familj.
– Jag var övertygad om att jag skulle få förlossningsdepressioner eftersom jag lever så egofixerat. Men barnen har gett mig ytterligare en dimension i livet – men trots att de är viktigast har jag svårt att vara riktigt närvarande. Det faktum att jag är så kass på att laga mat gör också att jag får dåligt samvete och känner skuld. Jag har ingen riktigt bra mammaförebild, säger Isabelle – tjejen som aldrig skulle missa en jobbdeadline, men som lätt glömmer bort att Della, 4, kan behöver någonting att äta när det närmar sig kväll.
När vi ses andra gången har Isabelle varit föräldraledig i tre veckor.
– En enda dag har jag tagit det lugnt, varit hemma med Beppe och bara varit … Det känns tragiskt. Så motiverad att bryta mönster som jag är nu, det har jag aldrig varit.
Så nu börjar Isabelle McAllisters resa mot ett nytt liv. Häng med.