Kristina Axén Olin: "Jag är lugnare och lyckligare nu"

"Jag skulle ner till Skåne på behandling i tjugoåtta dagar, och jag hade tänkt att jag skulle åka dit och delta i programmet men parallellt med det sköta en del arbete … Så jag kom utrustad med mobiltelefon, dator och bredband. Personalen skrattade åt mig”, säger Kristina och frustar befriande åt sin egen duktighet. Likt en lojal soldat i strid ville hon inte släppa garden.

”Nu skulle jag ägna mig åt mig själv och min egen problematik, och det innebar ingen dator, ingen mobil, ingen teve eller skönlitteratur under en månad. Efter en vecka fick man ringa från den stationära telefonen. Och jag hade abstinens på både alkohol och kontakter med omvärlden de första dagarna …”

På flera sätt påminner behandlingen på Nämndemansgården om en klostervistelse, där tillvaron förenklas, skalas av för att skapa ett fokus inåt, till den innersta kärnan där svaren väntar till frågeställningar som: Vem är jag? Hur vill jag leva mitt liv? Sådant vi frågar oss som tonåringar och som krokar tag igen och igen – i övergångar, i kriser och när livet inte blir som vi har tänkt oss.

”Det var en fantastisk månad. Jag fick möjlighet att lära känna mig själv lite bättre. En sådan tid är något som de flesta skulle må bra av, oavsett om man är missbrukare eller inte. Att stanna upp för ett tag och bara ägna sig åt sig själv.

Det var människor från alla samhällsklasser med allt från en kraftig beroendeproblematik till något som det gått att kamouflera ganska länge. Men det vi hade gemensamt var beteendet, att inte kunna dricka sunt. Ingen vill ha ett missbruk, men vi hade alla använt alkoholen och drogerna som medicin.”

Vilka var de viktigaste nycklarna i behandlingsarbetet?
”Att acceptera att man har ett problem och se att hjälpen finns. De tolv stegen är något som jag ofta använder mig av. Det är ett instrument som fungerar i all möjlig problemlösning, men man måste göra sin personliga tolkning av dem och byta ut ord så att de överensstämmer med ens egen tro.”

– – –

Våren innan, när Kristina avgick som borgarråd, invaderade paparazzis bokstavligen hennes mark. Gömde sig i buskarna för att zooma in en bild av en gråtande Kristina.

”Det pågick i tre dygn. Till dess har jag alltid haft ett bra förhållande till massmedia. Jag höll min presskonferens där jag ärligt berättade varför jag avgick, och jag trodde att de skulle respektera det. Jag hade gett vad jag kunde och hade hoppats att de skulle lämna mig i fred efter det.”

Beslutet var en följd av ett halvårs vånda. Hon ville så gärna visa att det går att vara ensamstående mamma och politiker, att vi har skapat ett samhälle där det är möjligt. ”Om inte annat för demokratins skull är det viktigt att ensamstående mammor är representerade i politiken och kan dela sina erfarenheter från vardagen.” Kristina ville vara den bästa ledare och den bästa chef man kan vara. Hennes mål var att sitta kvar i tolv år.

”Att vara borgarråd är det roligaste jobb jag någonsin haft. Det var svårt att säga nej till något som jag tyckte så mycket om. Det var ett tufft beslut, för jag var inte bara vald av Moderaterna utan också personkryssad av stockholmarna. Det kändes som ett svek när jag avgick, det var ju något jag hade åtagit mig.”

”Men det blev ett för högt pris att betala och ett för stort offer av den egna hälsan. Under den här tiden fick jag ytterligare en hjärtinfarkt. När jag väl fattade beslutet var det förenat med lättnad men också sorg – en sorg som följde med i flera veckor. Jag hade ju velat så mycket! Samtidigt var det så skönt att kunna byta ut dräkten mot jeans och vara hemma med barnen och baka bullar.”

Och stockholmarna förstod. Efter avhoppet fick hon tusentals brev och mejl från framför allt kvinnor i liknande situationer. Men där fanns även återkopplingen från lite äldre män som uttryckte sin uppskattning och en önskan om att de själva skulle ha sett vad Kristina såg, men tidigare i livet.

– – –

Vad har du lärt dig om dig själv?
”Jättemycket. Att inte bara ha fokus på andra utan även inkludera mig själv. Vi är alla människor med behov, och behoven kräver sin plats. Det fungerar inte att förtränga dem och känslorna. På Nämndemansgården lärde jag mig att skriva en känslodagbok. På ett bra sätt tvingar den till reflektion, att fundera över vad jag verkligen känner och hur jag har det just i dag.”

När jag frågar hur hon har förändrats säger Kristina att hon har blivit en lugnare och lyckligare person. Hon har mer tid att vara med barnen och är en mer närvarande mamma.

”Nu njuter jag av att sitta i soffan med dem och se en film utan att samtidigt ladda en tvättmaskin och ringa några telefonsamtal. I dag är jag helt nykter och tar knappt några huvudvärkstabletter. Min nykterhet har gjort mig uppmärksam på hur mycket vi dricker i vårt samhälle. Privat såväl som offentligt serveras det alltid vin. Där finns både rött och vitt vin men inget alkoholfritt alternativ. Det måste man be om.”

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut