I dag är pappor med från första stund, de har en självklar position under graviditeten, de har en viktig funktion under förlossningen och de är lika mycket bebisförälder som mamman när barnet fötts.
De senaste decennierna har pappan gått från diffus coach som sakta fått betydelse, till solklar förälder redan vid graviditetstestet. Men inom ett område har de fortfarande ingen plats. När ett missfall sker är det oftast enbart kvinnans känslor som kommer i fokus.
Vill någon höra hans berättelse?
En av dem som drabbats hårt av missfall är Mattias Fredriksson. Han har, som han säger själv, tre barn varav ett lever. Och ett till på gång i sambon Lindas mage. Innan deras dotter Maja föddes hade de fått sena missfall, två pojkar som föddes i vecka 24.
– Jag har aldrig känt mig som pappa till de döda pojkarna, men Linda kände sig som mamma. Jag vet inte vilket som är rätt, vi såg dem ju och de såg ut som små människor. Vi hade tänkt ut namnet Oskar till en av pojkarna, men när jag såg honom så liten och försvarslös kunde han ju inte heta det … Men det är konstigt att tänka sig att om det bara gått tolv veckor till hade det blivit en Oskar.
Det är väldigt ovanligt att drabbas av sena missfall som sker utan föraning eller förklaring. ”Risken är en på miljonen”, sa läkaren till Mattias och Linda. Men det hände dem inte en gång, utan två. Varför? Förblir en gåta utan svar.
Allt gick så smidigt från början. Knappt hade Mattias och Linda bestämt sig för att skaffa barn så var graviditeten ett faktum.
Lindas mage växte, inget verkade konstigt förrän vattnet plötsligt gick, tre månader för tidigt.
– Jag var ute och körde långtradare, men direkt när Linda ringde åkte jag till sjukhuset. I tre dagar låg Linda och kved, medan jag stod bredvid som ett fån. ”Har du ont?” frågade jag men när hon svarade ”ja” hade jag inget mer att säga. -Vad kunde jag göra? Jag kunde hämta vatten, men det kan ju vem som helst. Hon fick sprutor och mediciner, men för mig fanns ingenting. Jag önskar att jag hade kunnat ta över smärta till mig och sluppit fladdra omkring som ett bihang.
Till sist hade barnet dött och förlossningen fick sättas i gång. Mattias tröstade Linda, enda gången han själv grät var när han skulle berätta för sin egen mamma vad som hänt. Allra mest var han besviken, men som tröst hade han läkarens ord på att det var höjden av otur, och att de kunde försöka utan risk snart igen.
– Efter att ha varit hemma en vecka och tröstat Linda ville jag jobba. Jag ville inte gräva ner mig och tyckte att det var bättre att leva som vanligt. För Lindas skull gick jag med på samtal med en kurator, men tyckte inte att det gav mig något.
Nästa barn var snart på gång. Men i exakt samma vecka hände precis samma sak. Mattias och Linda var då hos hans föräldrar och fick åka till ett annat sjukhus.
– En gång klarade jag, men den här gången var jag bara arg och besviken. Jag blev otrevligt mot personalen för att jag var så helt maktlös. Jag tänkte på alla som missköter sig och ändå får barn hela tiden medan vi drabbades så här orättvist. En på miljonen kunde jag acceptera, men inte två!
Mattias var upprörd och ville ha fakta och svar, men det fanns inget. Det gjorde honom rasande! Han började tro att det var fel på honom, att hans spermier var konstiga eller att det var hans fel. Men lyckligtvis sa läkaren bestämt ifrån att han inte fick söka egna fel eller ta på sig skuld.
Denna gång tog det fyra dagar innan hoppet om att barnet ändå trots allt skulle klara sig var förbi. Plötsligt stack en liten fot ut, och nu började åter en förlossning av ett dött barn. En liten pojke.
Liksom med det tidigare barnet valde Mattias och Linda att låta pojkens aska spridas i en minneslund. De valde också denna gång att inte namnge sitt dödfödda barn.
– Nu var Linda den starkast och den som stöttade mig. Jag var grinfärdig hela tiden och blev inte människa på en vecka. Det går inte att beskriva för någon som inte varit med om det själv, det är som att förklara hur stort Amerika är för någon som aldrig varit där, det blir bara ord. Allt var bara hemskt.
Vid det första missfallet upplevde Mattias att personalen brydde sig väldigt mycket om honom. De gjorde vad de kunde för att underlätta, och de frågade och pratade med honom också. Andra gången kände han sig bara utanför.
– Min känsla var att de sa ”sätt dig där borta nånstans, för vi ska prata med Linda”. Många tänker nog att papporna reder sig, men riktigt så är det inte, tycker Mattias.
Smärtan efteråt förde dem närmare varandra, menar han. Men de har hanterat sorgen på olika sätt. Mattias ville återgå till normala rutiner så fort det bara var möjligt, och han har inte haft behov av att prata om det som hänt.
– Nej, inte på jobbet eller med kompisar. En del visste ju om vad som hänt och har frågat, men jag tar aldrig upp det själv. Att sitta med grabbarna på krogen och prata missfall är inget jag har lust.
Lyckligtvis vågade Mattias och Linda sig på ytterligare en graviditet. För tre år sedan föddes lilla Maja. Allt gick utmärkt, graviditeten förlöpte helt normalt. Nu är det dags igen, i februari väntas nästa lilla barn.
– Jag tror att det blir en pojke! Allt är som det ska och jag tror att det kommer att gå bra. Men det har så klart varit påfrestande att Linda varit gravid så mycket de senaste åren. Hon är verkligen fantastisk! Det jobbigaste har varit hennes oro, även om jag absolut förstår henne. För mig finns oron långt inne.
Man eller kvinna- har du någon erfarenhet av missfall? Berätta och diskutera i kommentarsfältet nedan.