I dag, 45 år efter läkarnas dystra prognos är Mikael Andersson en vältränad trebarnsfar, egen företagare och jobbar som föreläsare och inspiratör.

Land och rike runt reser han, med bil, tåg och flyg, utan någon personlig assistent, och föreläser om tankens kraft och att det visst går att göra det omöjliga möjligt.

Om sin kamp mot omgivningens fördomar och för ett självständigt liv berättar Mikael i boken ”Armlös, benlös men inte hopplös” som kommer ut nu i september. En bok han skrivit för att visa på vikten av att ha inre drivkrafter, att göra aktiva val, sätta upp mål och ta eget ansvar för att de blir genomförda.

– Jag ville leva ett självständigt och värdigt liv, inte vara beroende av and-ras välvilja och godtycke. Det var mitt mål och jag släppte det aldrig.

Vad som orsakat Mikaels funktionshinder är inte klarlagt. Själv tror han att det beror på hormoslyr , ett växtbekämpningsmedel som användes under 50-och 60-talen och som hans mamma råkade exponeras för under graviditeten.

Ett liv på institution var vad man då tog för givet var det bästa för så svårt handikappade barn. Men Mikaels föräldrar kände annorlunda, de ville ha hem sin son. Och efter ett år på barnsjukhuset i Örebro fick han också komma hem. Visserligen tvingades han tillbringa många månader på Eugeniahemmet i Solna under uppväxtåren, för att han skulle lära sig använda ben- och armproteser.

Men Mikael menar att det är tack vare sin familj, som ständigt stöttat honom och sett till att han fått växa upp bland vanliga barn, som det gått så bra för honom. Och så tack vare Birgitta, gymnastikläraren som kom in i hans liv när självkänslan var i botten.

– Det var när jag var tio elva år. Plötsligt insåg jag hur oerhört annorlunda jag var. Sanningen kom i kapp mig och det gjorde ont. Jag hamnade i en livskris. Det blev för mycket för mig, livet och motståndet blev mig övermäktigt.

Mikael beskriver det som att han stod vid ett vägskäl.
– Antingen kunde jag fortsätta säga ”jag kan inte” i alla okända obehagliga situationer, utgå från att jag inte var värd något och sitta på åskådarplats och låta livet passera. Eller så kunde jag ta den andra vägen, som var mycket svårare men som ledde mycket längre i livet. Det var då, när det var som svartast som jag mötte Birgitta.Hon såg mina resurser. Du kan, sa hon. Gör saker på ditt eget sätt. Hon förändrade mitt liv, fick mig att våga testa, inte skämmas för att jag gör saker annorlunda.

Så Mikael övergav proteserna, som han aldrig tyckte hade fungerat, och började spela pingis och innebandy, tävla i simning och minigolf. På sitt eget sätt. Med racket eller klubba mellan hakan och axlarna. När han träffade Christina, sin blivande fru, var han med i handikapplandslaget för orientering.

Mål efter mål förverkligades. Han tog körkort, flyttade till egen lägenhet, bildade familj och skaffade sig jobb. Först som handikappidrottskonsulent, sen med bilanpassning för funktionshind-rade. Sedan sex år tillbaka jobbar han som föreläsare inom personlig utveckling.

Han är dessutom gift och har tre barn, som ska hämtas och lämnas och skjutsas till fotboll, hockey och handboll, dans, gymnastik och biokvällar. Det är läxläsning med barnen, föräldramöten och utvecklingssamtal.

Men att Mikael nu lever det liv han drömt om innebär inte att han tycker att han kommit över allt det som känts orättvist.
– Nej, men jag har insett att bitterhet inte hjälper och att ilska bara förstör. I stället har jag försökt omvandla den energi som finns i vreden till något kreativt och positivt.

När det var som svårast var det i musiken och träningen som Mikael hämtade kraft.
– Musiken och träningen räddade mig från att gå under. Det var mitt andningshål. Där kunde jag få lugn och ro och utrymme att bearbeta det som var svårt. I stället för att bli galen fullständigt kunde jag med hjälp av musik och idrott gå in i mitt mentala rum och drömma mig bort och må bra. I drömmarna var jag hockeyspelare i NHL, jag skapade en värld där jag hade kontroll, där jag var framgångsrik, beundrad och eftertraktad.

Träningen ledde också till bättre fysik och därmed till ökat självförtroende.
– Att kroppen förändrades och blev mer muskulös var viktigt. För första gången i livet var jag stolt över min kropp i stället för att behöva skämmas för den.

Fortfarande använder Mikael idrott och musik som en sorts inre meditation.
– Det är Springsteen i hörlurarna och så ett tufft träningspass på studsmattan. Jag har fortsatt att drömma, och jag har förstått att det är viktigt. För det är i drömmarnas värld som jag har funnit mina mål, jag har kunnat visualisera dem och tänka ut lösningar. När man väl har raserat den mentala barriären är det sen inte så svårt att lösa de praktiska problemen.
– Det är märkligt, men när man tränar hårt fysiskt frigörs mycket kraft och tankar. Stora delar av min bok har jag faktiskt tänkt ut på studsmattan.

Skriver på datorn gör Mikael med en enkel armprotes, med en hylsa och en lång pinne. Muspekaren är placerad på stolsdynan och han manövrerar den med vänster fot. Vänster och högerklick fixar han med tårna. Med boken hoppas han kunna ge ett annat perspektiv på vad som är möjligt.

– Det är klart att vissa delar i den är tunga och mörka, men budskapet jag kommer med är ljust, att vi alla har en enorm kraft inom oss. Jag tror verkligen på tankens kraft. Vågar man bara tänka annorlunda och ta språnget kan man nå enorma resultat. Sen hoppas jag också att de som läser boken ska kunna se världen genom mina ögon en stund.

Och nu när du har skrivit en bok, vad är ditt nästa mål?
– Att köra motorcykel. Tänk att köra mc till föreläsningarna, det har jag drömt om länge. Jag ser det framför mig, precis hur jag gör det, och nu är jag nära det målet. En trehjulig mc har jag tänkt mig. Jag måste bara lösa det rent tekniskt, men jag tror inte det ska vara några problem. Är det en 40-årskris jag lider av kanske? I så fall är det en glad kris.