Det är sjutton år sedan nu, men Anna Lithander minns precis hur det kändes när hon för första gången i livet drabbades av panikångest.
– Jag var skräckslagen, trodde på fullt allvar att jag hade blivit galen. Det var så fruktansvärt att jag trodde mitt liv var slut, att jag skulle dö.
Den första panikattacken kom, säger hon, som en blixt från en klar himmel.
– Den drämde till mig mitt i livet, allt blev upp och ner.
Den första gången befann hon sig i en korridor på universitetet i Stockholm. Snart kom de plötsliga, skräckfyllda attackerna tillbaka. Hon kunde få dem på jobbet, i tunnelbanan, framför datorn, i affären, under middagar och på möten.
Nu har hon skrivit en bok om panikångest, en sjukdom som klassas som en folksjukdom men som det ändå inte talas särskilt mycket om.
I Annas fall utlöstes den första attacken, tror hon, av en stressig tillvaro i en ny miljö med nya krav och relationer. Så börjar det för många fler. Oftast föregås den första attacken av något stressande – en sjukdom, en konflikt, ett nytt jobb. Hälften av alla som lider av panikångest drabbas innan de fyllt 24 år. Nästa paniktopp kommer mellan 45 och 55. Då är det annat som spökar, det kan handla om en skilsmässa, att man förlorat en närstående, att barnen flyttar eller förändringar på jobbet.
Vad som utlöser attackerna skiftar, men ofta handlar det om situationer som inger en känsla av att vara fångad eller instängd och att det är svårt att få hjälp. Som hissar, teatrar, bilkörning, flygresor. Den ständiga rädslan för nya attacker inskränker livet. Skräcken sprider sig dessutom och har en tendens att förstärkas för varje attack.
– Ingen ser den ständiga rädsla vi släpar på, säger Anna. Och många skäms för att tala om den.
En panikattack kan beskrivas som ett falsklarm. Utan synbar orsak drar kroppen i gång sina försvarsmekanismer, det urgamla kamp-flykt-systemet, och reagerar med hjärtklappning och yrsel, tunnelseende och en känsla av att tappa kontrollen. Från noll till full panik på bara ett par minuter. Stress är en en typ av utlösare, som lätt aktiverar kamp-flykt-systemet. Man behöver inte känna sig speciellt stressad just i den stund attacken slår till, det kan handla om stress som ligger lagrad i kroppen.
Vad som ligger bakom panikångesten kan variera, i dag ser man den som ett samspel mellan vårt genetiska arv och våra erfarenheter.
De som drabbas är ofta socialt fungerande och högpresterande, men samtidigt känsliga, har svårt att säga nej och ställer höga krav på sig själva. De är rädda för att göra fel och inte duga, bär på självtvivel och oroar sig mycket.
Kvinnor drabbas oftare än män, varför är det ingen som riktigt vet.
Att avdramatisera panikångesten är viktigt, menar Anna Lithander, eftersom det är en sjukdom som faktiskt är både ofarlig och behandlingsbar.
Dock är det bara en av fyra som drabbas av panikattacker som söker hjälp. Att tre fjärdedelar förblir obehandlade kostar, enligt vissa beräkningar, cirka 15 miljarder kronor varje år, främst i form av produktionsbortfall till följd av sjukskrivning och nedsatt effektivitet på jobbet.
– Berätta för din omgivning vad du lider av. Berättar man om sin ångest blir det inte så jobbigt, trollen spricker i solen. Och gå till vårdcentralen, det går att få hjälp, manar Anna.
Själv har Anna provat olika metoder för att bli av med sin panikångest. Alla har hjälpt, till viss del, men helt fri från attackerna är hon inte.
– Vissa perioder slår de till, igen och igen, särskilt om jag är stressad eller deppig. Men jag har lärt mig utmana mina rädslor, så att attackerna inte tar makten över livet. I fjol fick jag för första gången en panikattack när jag flög, men som tur var skulle jag flyga igen snart efter. Det var viktigt att snabbt komma upp i luften på nytt, så att inte flygresor skulle bli en ny rädsla.
Under själva attackerna har hon god hjälp av att fokusera på andningen.
– I dag kan jag faktiskt tänka på attackerna som en sorts välvilliga stoppsignaler. De får mig att stanna upp och tänka efter. Jag har blivit snällare mot mig själv, rusar inte på så mycket utan försöker ge mig själv utrymme.
Med hjälp av antidepressiva preparat kan paniken stävjas och i bästa fall försvinna. Vanlig psykoterapi kan lindra, ge självkännedom och stärka självförtroendet. Men det är inte självklart att psykodynamisk terapi hjälper för att hantera attackerna när de inträffar.
Annas medförfattare Per Carlbring, psykoterapeut och professor i klinisk psykologi vid Umeå universitet, är en av Sveriges ledande experter på området. Han har i flera studier visat att kbt, kognitiv beteendeterapi, fungerar effektivt mot panikattacker. Enligt honom uppger i snitt nio av tio med panikångest att de fått hjälp av kbt-terapi, där grundtanken är att exponera sig för det man fruktar mest. På så sätt ska kroppen lära sig att inte överreagera på inbillade faror. Genom att utmana och förändra invanda tankemönster och sätt att agera på kan man, menar han, få panikångestens kraft att upphöra.