Nervositeten börjar redan på tåget. Vi ska träffa den Kalifornien­baserade hundgurun Cesar Millan på hundmässan i Göteborg. Tänk om han sätter ett sådant där stackel med inåtvända taggar på vår sammetshund. Eller drar åt strypkopplet precis bakom öronen så att nacknerverna skadas.

Kodak far som en dammsugare i koppel. Framåt, bakåt, åt sidorna; med nosen mot underlaget suger han i sig allt ätbart. Särskilt svarta, slemmiga bananskal. Pressar envist ihop käftarna medan jag försöker dra ut de hala slamsorna i gliporna mellan hans huggtänder.

Nu ska vi få hjälp. Cesar ska lära världens snällaste hund (så snäll att han låter lillebror i familjen värma fötterna i munnen på honom) att även bli världens lydigaste hund. Eller? Nej. Cesar Millan tränar inte hundar. Han tränar deras ägare.

Hundarna rehabiliterar han från den ogynnsamma miljön i ett hem utan tydlig mänsklig flockledare.

Han tar sig an uppgiften omgående. Ställer en pajtallrik till vänster på golvet och en påse med ostfrallor till höger. En meter emellan. Höjda ögonbryn:

– Kan du kontrollera din hund så att han inte tar något?

Ja, det kan jag. Stramt koppel. Lång labradorhals mot tallriken, ännu längre mot påsen, men jag rycker tillbaka och håller emot.

– Kodak, nej. Nej. NEJ!

Det gick ju bra.

Cesar tittar på mig.

– Kallar du det att kontrollera?

– Ja. Nej. Njo. Han tog ju inget.

– Du kontrollerar honom med kopplet, inte med sinnet.

Hundtränaren från Kalifornien tar över. Och, jo, han flyttar fram kopplet bakom öronen. Börjar promenaden mellan maten. Kodak är snabb, men Cesar är snabbare. Första ansatsen med nosen mot påsen och Cesars vänstra underben korsas bakom det högra. Tåspetsen nuddar Kodak i ljumsken, hunden hejdar sig förvånat, tränaren knäpper med fingrarna ovanför hans huvud och stöter ut luft i sitt från tv så välkända ”tsch”-ljud.

Det tar honom 30 sekunder att bemästra en hund som vi inte har fått lydig på tre år. Kodak tittar oavlåtligt upp i Cesars ansikte medan de går fram och tillbaka mellan tallriken och påsen. Kopplet hänger slakt. Det har inte spänts mellan dem en enda gång.

Vår tur. I tur och ordning tar lillhussarna Leon, 10, och Noel, 8, sin hungriga hund på prövopromenad. Klart att Kodak försöker, men Cesar är där direkt. Spärrar ut fingrarna i ett fast grepp på Kodaks bringa. Handen blir ”en mun som biter”, och Kodak förstår direkt. Inte läge att tugga i sig något nu.

Nästa ansats till olydnad möter Cesar bara med ett: ”Tsch”. Kodak hukar och lommar kuvad förbi maten i lill­hussarnas spår. Cesar justerar pojkarnas kroppshållning: raka axlar, upp med hakan.

– Fysiken och psyket speglar varand­ra, säger han. Räta axlar signalerar ledarskap.

När Cesar sätter sig i en fåtölj och låter maten stå kvar på golvet rör Kodak den inte. Han tittar på Cesar.

– Hunden tänker inte på mat längre. Han tänker på mig. Nu är jag ”den psykologiska maten” i hans huvud, säger Cesar.

Vi ökar utmaningen. Tar ostfrallorna ur påsen och äter dem precis framför den vibrerande hundnosen. Kodak öppnar munnen. Leon och Noel petar till honom med handen och tsch-ar.

– Nice! säger Cesar.

Så är det mattes tur. Flockens alfa­hona. Här gäller det att visa pondus. Jag kör fram bysten som Cesar instruerar. Kodak kör fram huvudet. Min arm med smörgåsen åker automatiskt bak. Cesar visar igen: smörgåsen kvar under nosen, bröstet framskjutet, lugn närvaro i nuet, självförtroende. Kodak backar baklänges från frallan. Mattes tur att repetera.

– Jag tränar människor, inte hundar, påminner Cesar. Titta på hunden, han kan redan det här. Det är aldrig hunden det handlar om, det är alltid människan bakom.

Som Cesar ser det lär han oss urbaniserade, tillkrånglade människor djurens enkla lag. Den bygger enligt honom bara på dominans och underkastelse. Det betyder dock inte att man ska bruka våld.

– Jag använder ingen fysisk styrka, jag rör hunden med min energi, säger han.

– Om man inte har den där dynamiska energin, då? undrar jag.

Cesar tittar stint på mig:

– Du berövar dig själv makt och inflytande när du betvivlar din egen förmåga på det viset, svarar han. Alla har energi, bara vi är närvarande och tror på oss själva.

Vid det här laget skulle Kodak hellre äta upp sin svans än smörgåsen. Han har insett att Cesar är en människohund som talar hundspråk och därför måste lydas.

När ”El Perrero”, hund­prataren, sätter sig på huk slickar Kodak honom hysteriskt underdånigt i ansiktet på samma sätt som han gör med favoritgrannhunden, en äldre hane som satte honom på plats redan som valp.

Så är träningssejouren över. Reporter Mats Carlbom tar vid för en intervju, och trots att Cesar sitter kvar i rummet vet Kodak att han inte längre lyder under hans dominans. Han norpar diskret ett smuligt muffinspapper från soff­bordet. När det går bra hugger han frankt frallan ur Noels hand.

På vägen hem tillskansar han sig ett bananskal. Ser ni det framför er? Hur jag slänger vänsterbenet i kors bakom högerbenet, petar till Kodak i ljumsken, knäpper med fingrarna och tsch-ar?

Fel. Så lätt lär man inte en gammal matte sitta. Jag gör precis det som Cesar anklagar hundägare världen över för att göra: Jag förmänskligar min jycke och komplicerar hans liv.

– Matte har ju sagt att bananskal är jättehårt besprutade, förebrår jag resignerat.

Kodak sväljer lugnt. På tåget hem sover han utmattad av all ovan lydnad, ihoprullad som en kanelbulle med nosen inborrad i svanstippen, tills mamman bredvid oss plötsligt hyschar argt på sin högljudda dotter.

– Tsch!

Kodak vaknar med ett ryck, checkar hastigt av vilka som befinner sig i hans omgivning, och somnar om. Jag är säker på att han drömmer om Ceasar.