Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Livsstil

Hipstern – en ironisk rebell utan agenda

Foto: St. Martin’s Press
De har spritt sig från New York till Europa. De klär sig i neonfärgade kläder och hornbågade glas­ögon. De kallas hipsters. Men vilka är de? DN:s Matilde Sköld har frågat författaren Joe Mande.

”Hipsters.” Norman Mailer använde begreppet om vita män som dansade till svart jazz på 1940-talet. Jack Kerouac kallade fritänkande själar inom 1950-talets beatgeneration för hipsters. Och på Wikipedia beskriver man 1940-talets hipsters som typer med ”avslappnad attityd, sarkastisk humor, självpålagd fattigdom och avslappnade sexuella koder”. Vilket passar väl in även på vår nutida hipster.

Den kvinnliga 2000-talshipstern är blek ochsmal med långt ostajlat hår eller kort pojkfrisyr. Den manlige hipstern är lika blek och smal med färgglada tajts. Tänk ”Flashdance”, horn­bågade glasögon, Lars Orup och ironiska mustascher, tänk Hitler alternativt Poirot. Eller tänk brunbrända och uppumpade guidos och deras devis GTL – Gym, Tan and Laundry (se MTV: s dokussåpa ”Jersey shore”) och vrid det 180 grader.

Jämfört med andra subkulturer innehåller hipsterkulturen ovanligt låga halter av testosteron och aggressivitet – för dem som är måna om att kunna skilja heterosexuella män från homosexuella män är den manlige hipstern en högst oroande figur. Det beror på att hipsterkulturen utgörs av 80-­talister för vilka machismo är hopplöst ute, men också för att den består av en nöjd medelklass med högskoleutbildning, till skillnad från exempelvis punken, modsen eller hiphoppens initiativtagare.

Det har talats mycket om 80-talisternas brist på samhällsengagemang, att de ställer sig utanför de stora ismerna och skyr kollektivet. Hipstern är onekligen ett barn av sin tid, för att inte säga en karikatyr av tidsandan. Hipsterns hjärte­frågor är att intellektualisera mode och uppvärdera grafisk formgivning till konst. Karaktä ristiskt för hipstern är att han inte kallar sig själv för hipster, han snarast skyggar inför termen. Förklaringen är enkel: om du erkänner att du är en hipster erkänner du att du är en del av en grupp och förlorar på så vis ditt anspråk på individualitet.

– Alla hipsters uppfattar sig själva som speciella och unika. De bara råkar manifestera sin exklusivitet genom att bete och klä sig på exakt samma sätt, säger Joe Mande.
Joe Mande är komikern från New York som startade den populära bloggen ”Look at this fucking hipster”, med bilder på hipsters med tillhörande kommentarer, som även givits ut i bokform. Idén till bloggen fick han förra året när hans föräldrar var på besök.

– Min pappa var helt förvirrad av alla typer som promenerade omkring i mitt kvarter. Jag försökte förklara att de var hipsters, men ju mer jag förklarade, desto mer förvirrad blev han. Bloggen var från början ett skämt mellan honom och mig, ett sätt att hjälpa honom att förstå vad en hipster är för något.

Men snart blev Joe Mande en del av den trend där en bloggare startar en enkel hemsida, får tonvis med besökare och blir erbjuden ett lukrativt bokkontrakt. Att ge ut en bok har aldrig varit hans mål. Det var först när bloggen blev så pass populär att en kille i New York började gå runt till förlagen och säga att det var han som låg bakom ”Look at this fucking hipster” som Mande kände sig tvungen att agera.

– Det slutade med att jag skrev på ett kontrakt för att förhindra den där idioten från att få ett. Det var ett defensivt beslut kan man säga.

Subkulturer har vanligtvis en politisk agenda, men hipsters verkar undvika all form av politiskt engagemang. Vad beror det på tror du?

– Jag vet inte om de nödvändigtvis undviker det.De har inte tid helt enkelt. Att vara med i ett kickball-lag kan ta upp mycket av din tid.

Många irriterar sig på hipsters, varför då?

– För att de klär sig som clowner och beter sig som idioter men förväntar sig att bli behandlade som intellektuella. Det är väldigt irriterande.

Etablerade tidningar i USA och England har börjat använda ”hipster” som ett generellt begrepp för en ung modemedveten typ. Kanske låter sig termen lätt lånas ut just på grund av hipsterkulturens brist på politiskt innehåll. Men också för att det ligger i hipsterns natur att hela tiden anamma det nya och släppa taget om det gamla i ett ständigt flöde, som tankarna när man mediterar. ”Hipstern kan bygga en identitet efter formen av ett collage eller en spellista på en Ipod”, skriver Time Out New York. Cyniker skulle säga att det beror på hipsterns brist på kärna och innehåll.

– Hipsters är inte en benämning på unga människor generellt, utan på ett speciellt släkte av vuxna bebisar. När du väl vet vad du ska leta efter är de ganska lätta att identifiera, säger Joe Mande.

De senaste 20 åren har subkulturer fått allt svårare att hålla liv i sina undergroundkvaliteter i och med att stora klädföretag blivit proffs på att använda sig av ”gatans trender” för att kränga lågkvalitativa, nyslitna, överprisade kläder. ”Numera undviker jag till och med att ha på mig en rejält sliten bandtröja på stan eftersom någon skulle kunna tro att den är nytillverkad”, skrev Fredrik Strage här i DN (14/5).

Hipsterns belackare menar att hipstern aldrig varit något annat än mainstream, att American Apparel är hönan och hipstern är ägget. ”Hipstern är inte så mycket en subkultur som en konsumentgrupp som använder sitt kapital till att köpa innehållslös autenticitet och upprorsanda”, enligt det kanadensiska magasinet Adbusters. Med tillägget: ”De konsumerar coolhet snarare än att skapa det.”

Är hipsters hotade av anknytningen till American Apparel och Urban ­Outfitters eller omfamnar de den tvärtom?

– De omfamnar den i allra högsta grad. De är dit de går för att shoppa. Jag hoppas bara att de köper min bok, ironiskt eller icke-ironiskt, när de är där, säger Joe Mande.
Kan någonting gott komma av hipsterkulturen, trots dess apolitiska agenda. Bidrar de med någonting utan att vara medvetna om det?

– De positiva effekterna av hipsterkulturen kommer att ge sig till känna först när hipsterns avkomma träder in i arbetslivet. Det enda sättet som deras barn kan göra uppror på är nämligen genom att bli ärliga, osjälviska, hårt arbetande medlemmar av samhället.

Det har talats en hel del om hipsterns död?

– Det är antagligen ett önsketänkande.

Men många talar ju om ironins död och det borde väl ändå innebära slutet på hipstereran?

– Ironins död? Jag har just skrivit en bok som förlöjligar hipsters, som nu säljs på Urban Outfitters och köps av hipsters. Jag tycker att ironin verkar må alldeles utmärkt.