Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Livsstil

Internet glömmer aldrig – eller?

Ruben Luthman lyckades radera en bit av sig själv från nätet. Google plockade bort länken till en elva år gammal artikel med en bild på Ruben, tagen på den här platsen – Åkeshovs tunnelbanestation i Stockholm.
Ruben Luthman lyckades radera en bit av sig själv från nätet. Google plockade bort länken till en elva år gammal artikel med en bild på Ruben, tagen på den här platsen – Åkeshovs tunnelbanestation i Stockholm. Illustration: Fredrik Funck

Ingen var beredd på det. Men när en 
spansk handstilsexpert vann över Google 
i Europas högsta domstol så satte han 
internet i gungning. Lördagsmagasinets Måns Mosesson åkte till Bryssel för att följa en ödesfråga i vår tid. En som sätter världens största sökmotors trovärdighet på spel – och ger svenskarna möjlighet att gömma vad som skrivs om dem på nätet.

Det här är en historia om internet. Om bilden vi vill förmedla av oss själva. Om integritet.

Det är också en historia om europeiska politiker som bestämmer sig för att sätta press på ett av den moderna tidens mäktigaste företag.

Men den kan börja klockan tjugo över tre en måndagseftermiddag i maj 2003.

15-årige Ruben Luthman har bestämt sig för att skolka från gymnastiklektionen och i stället åka hem och spela ”Halo” på sin Xbox. När han kliver av på Åkeshovs tunnelbanestation i Stockholm förstår han genast att något allvarligt har hänt.

– Jag tittar bort mot trappan till vänster och ser hur ett antal poliser just håller på att brotta ned en kille som slår vilt omkring sig. Samtidigt bärs en äldre man in i en ambulans, folk skriker, det är tumult, alltså. Och när jag kommer närmare ser jag ett järnspett ligga på marken. Jag trodde det var rostigt först, innan jag insåg att det var täckt av blod.

Ruben har hamnat i något långt våldsammare än dataspelet där hemma – en psyksjuk man har just gripits efter att ha attackerat sju personer med ett järnspett. En tolvårig flicka har fått ett slag över cykelhjälmen, en 71-årig man är snart död.

Ruben gör vad varje tonåring törstande efter uppmärksamhet på skolgården skulle ha gjort – han ringer kvällspressen.

En reporter och en fotograf från Aftonbladet är snart på plats och Ruben får målande beskriva hur gärningsmannen bad om att hellre få dö än att gripas. ”Han skrek: Skjut mig, skjut mig” blir rubriken på artikeln som genast slås upp stort på tidningens hemsida. En bild på Ruben i trappan, ung och skärrad.

– När jag kom till skolan dagen därpå var allt ljus på mig, det var ju en jättenyhet. Skolans sötaste flickor kom fram och frågade hur jag mådde och jag fick lägga huvudet på sned och berätta hur hemskt allt hade varit, skrattar Ruben. Det var en fantastisk vecka.

Men så går åren, pojken blir till man, börjar söka jobb, saker som förr var balla framstår nu som genanta – artikeln ligger fortfarande kvar där på nätet. När Ruben söker på sitt eget namn nio år senare är den bland de första resultaten som Google länkar till.

INternetDet människan ­glömmer kommer ­internet ihåg. Bilder kan vara svåra att  radera från nätet, men det är möjligt att få bort sökvägarna fram till dem. Illustration: Fredrik Funck

– Den där texten har legat stabilt någonstans på förstasidan av sökresultaten om mig. Jag började tycka att det var rätt pinsamt. Jag ville framstå som ärrad och världsvan, och så dök det där gulliga fotot upp på mig varje gång någon sökte på mitt namn. Men jag tänkte väl som alla andra – det som en gång har hamnat på nätet stannar där.

Vad Ruben inte visste var att en man i nord­östra Spanien satt i en liknande situation – och han var just på väg att förändra alltihop.

Mario Costeja González, en 59-årig handstilsexpert från den lilla kuststaden A Coruña, sökte på sitt eget namn för första gången i november 2009.

Resultatet gjorde honom bedrövad, han som trodde att han lämnat den där skrala tiden bakom sig. En av de första sidorna som Google länkade till bland sina sökresultat var en elva år gammal annons, publicerad i dagstidningen La Vanguardia. Trettiosex ord som torrt konstaterade att Costejas lägenhet skulle säljas på tvångsauktion. 90 kvadratmeter, utropspris 8,5 miljoner pesetas.

Allt var visserligen sant – Mario och hans dåvarande fru hade tvingats sälja sin bostad genom exe­kutiv auktion 1998, för att betala en skatteskuld. Men det där var för elva år sedan nu, fastigheten var såld, Mario skuldfri: det sista han ville var att kunder till hans konsultfirma skulle få intrycket av en pank slarver när de sökte på hans namn.

– Så jag skrev till La Vanguardia, berättar Mario Costeja. Frågade om de kunde tänka sig att plocka bort annonsen från nätet. Det handlade inte bara om mig, utan lika mycket om de yngre generationerna, de som är födda in i ett digitalt liv och exponerar varenda hemlighet på nätet utan att tänka på att det kan skada dem i framtiden.

Dagstidningen vägrade att plocka bort materialet. De var ålagda av spansk myndighet att publicera annonser för tvångsaktioner – därtill var väl informationen fortfarande sann och korrekt?

Mario Costeja, som besitter såväl jävlar anamma som ett visst juridiskt kunnande, kopplade in AEPD, Spaniens motsvarighet till Datainspektionen. Dessutom ringde han en vän på Abanlex, en hipp advokatbyrå i Madrid som specialiserat sig på it-frågor och stoltserar med att ta betalt i bitcoin.

Tillsammans konstaterade de att etablerade medier är svåra att rå på, tryckfriheten är stark.

Men – var det inte själva sökmotorn som var problemet egentligen? Utan den noggranna indexeringen hade ju ingen kunnat hitta den gamla annonsen?

Sagt och gjort, de skulle ställa Google inför rätta.

Spansk domstol visade sig genast rådvill. Visst kunde man förstå herr Costejas önskan, vem vill att internet ska minnas ens mest förnedrande stunder? Det människan glömmer kommer datorn i dag ihåg. Å andra sidan: informationen var korrekt, publicerad inte för att jävlas med den enskilde, tvärtom lagstadgad och legio i Spanien. Och skulle Google verkligen ta ansvar för material som inte var deras?

Viktig princip det här, oprövad mark.

När målet tre år senare nått hela vägen upp till Audiencia Nacional, en specialdomstol i Madrid, beslutade juristerna där att be om hjälp att tolka lagen, varför ärende C 131/12 skickades uppåt i den europeiska rättsapparaten – och till sist hamnade i hjärtat av EU.

Vill man se hur maktcentrat i Europa ser ut går det utmärkt att titta ned på golvet i entrén till Googles kontor i Bryssel. Linoleummattan framför receptionisten föreställer en kartbild över staden och klängandes kring den lilla Leopoldparken i östra delen av city ligger i tur och ordning parlamentet, kommissionen och ministerrådet.

Längs parkens ena långsida, med gångavstånd till alla de lagstiftande församlingarna, har Google inrättat sitt kontor. Tre våningar som känns mer som Legoland än ett av världens mäktigaste företag – men här bland prydnadsträd i röd och gul hårdplast har internetjätten spenderat strax över 30 miljoner kronor det senaste året på att få politikerna att dra åt sitt håll.

– Vi har många... låt oss kalla det diskussioner, med Europa, säger Al Verney och visar mig förbi biljardbordet och ett par gröna pilatesbollar. Det är många stora beslut som fattas här, så det är naturligt att vi har en viss närvaro, säger han.

Al Verney är en ung britt i blårutig casualfridayskjorta och rött sommarskägg. Han är talesperson på kontoret, men vill helst inte tala alls. Han kräver frågorna skriftligen, vill svara via mejl. Google är ett paradoxalt företag på så sätt. De ser sig gärna som riddare för det fria ordet, är själva väldigt vaksamma kring vad de berättar. När jag intervjuade en Google-representant i Stockholm för ett par år sedan stakade han sig nervöst igenom färdigformulerade svar från ett papper.

Efter att talespersonen i Bryssel har fått känna och träna på några frågor – ”då kanske jag kan svara ungefär så här?” – går han till sist ändå med på att jag lägger bandspelaren på bordet mellan oss i företagets färgsprakande lunchkantin.

– Det här hade pågått ett tag innan Costeja dök upp, berättar han. Vi hade väl fått ett par hundra klagomål från just den spanska dataskyddsmyndigheten, andra spanjorer som också ville få länkar om sig själva bortplockade. När så det här fallet gick vidare till EU-domstolen så tror jag inte att någon alls hade väntat sig att Costeja skulle ha en chans.

Det är grunden till Googles hela världsbild och affärsmodell som står på spel. Sedan starten i Palo Alto i USA 1998 har företagets hjärta varit deras sökmotor, att göra nätets innehåll enkelt sökbart har alltid varit deras huvudverksamhet. Och förutom rena olagligheter – upphovsrättsskyddat material eller barnporr exempelvis – har de grundligt sorterat allt innehåll på nätet. ­Mycket av deras trovärdighet ligger förstås i detta: Google vill vara den pedantiska bibliotekarien, hon som obekymrad plockar fram även den bok som handlar om rymdvarelsernas krigsföring eller hur man tillverkar en bomb av konstgödsel. Ingen censur här inte.

– Om du googlar en känd person och vi inte ger en så heltäckande bild som möjligt skulle folk reagera med en gång, säger Al Verney. Det finns ett oskrivet antagande om att du ska hitta all relevant information hos oss. Börjar vi plocka ned länkar bara för att folk inte tycker om dem kan vi få stora problem så småningom – personer i maktställning som försöker tvätta sin smutsiga historia, exempelvis. Vi borde få visa upp material som är publicerat på lagligt vis. Det var ungefär så vi argumenterade i rätten.

Och Google ser ut att ha oddsen på sin sida. EU-domstolens generaladvokat, en finländare vid namn Niilo Jääskinen, skriver i slutet av förhandlingarna ett utlåtande där han varnar för att begränsa yttrandefriheten och att hålla en sökmotor ansvarig för uppgifter som de i grunden inte har med att göra: ”Det skulle vara samma sak som att låta en enskild person censurera det innehåll som utgivaren har publicerat”, skriver han sommaren 2013.

Det vanliga är sedan att juryn fastställer generaladvokatens mening, själva domen är därefter en formalitet.

Så blir det nu inte den här gången.

I stället gör juryn en helomvändning.

INternetGenom att göra annonsen sökbar, och dessutom själva publicera en kort beskrivning av den bland sina sökträffar, så inkräktar Google på ­Mario Costejas integritet. Företaget är hädanefter själva att betrakta som ansvariga för personuppgifter som de länkar in till.

I kantinen i Bryssel ler Al Verney ett sarkastiskt leende.

– Ja du. Vi var väl inte direkt överlyckliga när domen fastställdes. Alltså... nej, vi var inte överlyckliga. Det är väl en bra sammanfattning av det hela.

Talespersonen pillar i sin röda mustasch, funderar på om han ska säga något mer. Bestämmer sig för att inte göra det.

Det var bara att gilla läget. Det var maj 2014, dammen ute i Leopoldparken hade börjat bli kladdig av de gröna algerna, Google hade förlorat mot en privatperson i Europas högsta juridiska instans. Begreppet ”rätten att bli glömd” hade redan börjat bli ett modeord på nätet, en slagkraftig slogan för en omvälvande rättighet i informationsåldern.

Nu var Google tvungna att lista ut hur de skulle hantera nederlaget.

Diskussionen om personlig integritet har helt klart radikaliserats de senaste åren. Den är oerhört ideologiskt driven, och det blir företagen som hamnar i kläm. Det här är så mycket större än the right to be forgotten, säger Rene Summer.

Han drar lite sött, belgiskt smör över en torr bit bröd och ser sig omkring i den trista ambassadbyggnaden i Bryssel.

– Om det här lagförslaget går igenom blir det en total game changer för alla svenska företag med affärer i Europa. Nu pratar man om deterrence, alltså att man ska skrämma företag till compliance.

Han pratar så här, Rene Summer, har varit lobbyist på engelska så länge att de svenska glosorna flyr honom. Han representerar en koalition bestående av ett tjugotal svenska företag – Husqvarna, Volvo, Ericsson och Atlas Copco för att nämna några – som alla är oroade över de nya integritetslagar som EU planerar att klubba igenom före årsskiftet. Kring Summer på nedervåningen på Tjeckiens ständiga representation i Bryssel minglar nu flera av de politiker han vill försöka påverka under hösten, innan det är för sent.

Här står en parlamentariker från Polen, här finns skuggrapportörer och assistenter – den tjeckiska kommissionär som just har inlett slutförhandlingarna kring lagförslaget står bara några meter bort, häller upp genomskinligt kaffe i en brun plastmugg.

För även om Costeja-domen bygger på ett EU-direktiv designat redan i internets barndom, ska beslutet nog också ses som en del av en större trend: den personliga integriteten har de senaste åren varit en brännhet fråga i Bryssel.

– Vi behöver en ny lagstiftning för att undvika att personuppgifter blir en handelsvara, säger ­David Harrby, svensk förhandlare i minister­rådet. Ett skräckexempel som man är rädd för är exempelvis att du googlar efter olika cancerformer och att den informationen sedan säljs vidare till ditt försäkringsbolag, som då höjer din premie. Det behövs en uppstyrning kring hur företagen får hantera personuppgifter, inte minst för att stärka den enskildes vetskap kring det här, säger han.

Den moderna teknologin har gjort det möjligt för företag att nogsamt kartlägga sina kunder, det vill politikerna nu strama åt. Vare sig det handlar om att sökmotorn använder mitt namn bland sina sökträffar eller att kvartersbutiken håller koll på vilka varor jag köper med deras kundkort, så ska jag som medborgare själv kunna styra hur information om mig själv används. På så vis hamnar ett traditionellt industriföretag som ABB på samma sida av debatten som ett snabbfotat informationsföretag som Google – de hanterar båda personlig data.

Lobbyisten Rene Summer är orolig.

– Alla typer av företag kommer att bli drabbade, även ett tillverkningsföretag som Scania som mest använder dataflöden för att förbättra sin interna logistikprocess. Eller ta Barncancerfonden – den behöver göra analyser av ett stort antal cancerfall för att kunna bedriva sin forskning. Och den använder personuppgifter även för att hitta donatorer, var bor människorna med högst benägenhet att skänka pengar? Nu kanske fonden kommer att behöva pre approval för att få behandla känslig data.

Frukostminglet ska snart övergå i debatt. En av frågorna som politikerna hoppas komma överens om innan de går på julledighet är hur dryga böter ett företag ska få om de bryter mot de nya integritetslagarna. Summer har hört att det senaste budet i förhandlingarna är 2 procent av den globala omsättningen.

– I Ericssons fall skulle det röra sig om 2 procent av 228 miljarder – alltså nästan 5 miljarder kronor. För en enda överträdelse mot förordningen. Det finns många sådana exempel, där politikerna har fått totalt tunnelseende, de ser allt som en kamp mellan integritet och vinst. Flera bolag i vår koalition har sagt att de kanske lämnar EU om lagförslaget går igenom som det ser ut nu.

Kan det bli så illa?

– Absolut. Som sagt, game changer.

Rene Summer säger allt det här med ett stort leende på läpparna. Det gäller att hålla humöret uppe även i motvind, ingen lyssnar på en gnällspik.

Så går han in i konferensrummet och tar plats uppe på scenen bredvid en kvinna som tankspritt suger på sin neongröna penna. Hon heter Sylwia Giepmans-Stepien, representerar Google, är här i samma ärende som Summer.

Nu ska de båda än en gång försöka smörja politiker.

Våren 2014 har Ruben Luthman börjat plugga juridik i Uppsala. Han får därför tidigt höra om spanjoren som ställt Google inför rätta, tycker att fallet är intressant såväl rättsligt som teknologiskt.

Men när han får höra den slutgiltiga domen blir han överraskad.

– Jag förstod verkligen inte hur Google skulle hantera det här, det går ju emot allt de står för. Så jag tänkte att nu blir det väl ett jävla liv, nu kommer Google streta emot och slå ifrån sig allt vad de orkar.

Så blir det inte. Så snart ”rätten att bli glömd” har vunnit laga kraft går Google tvärtom på charmoffensiv. Vad har de egentligen att välja på? De har lärt sig av föregångaren Microsoft, en annan amerikansk databjässe som under hela 90-talet hårdnackat tog politiska strider i Europa, vilket till sist blev kostsamt såväl ekonomiskt som från public relations-synpunkt.

Nu ger Googles grundare Larry Page i stället en exklusiv intervju till brittiska Financial Times , 
där han lovar att företaget i fortsättningen ska agera ”mer europeiskt”. Ledningen drar ihop ett expertråd av framstående publicister och forskare, som ska hjälpa dem att tolka domen, och framför allt – de skapar ett formulär .

– Det var någon blogg som skrev om fallet, minns Ruben Luthman. Och längst ned i texten fanns en länk till det där nya formuläret. Jag blev väldigt förvånad över hur lätt det verkade vara att höra av sig och bli bortglömd.

Redan ett par veckor efter domslutet har ingenjörerna på Google utformat en digital blankett som vem som vill kan fylla i, ihop med en motivering till varför en viss länk ska bort.

Gensvaret är massivt – under det första dygnet hör tolv tusen personer av sig, efter någon vecka har Google fått in fyrtio tusen förfrågningar. Det är fransmän och holländare och danskar i en salig röra som alla vill glömmas bort.

Det tar inte lång tid innan de stora mediehusen vaknar. Argast är man i Storbritannien, där stolta redaktörer snart dundrar på om censur och på pin kiv börjar lista länkarna till de artiklar som blivit bortplockade från deras tidningar och radiostationer.

Vad är det då för artiklar?

Ofta rör det sig om pikanta pinsamheter (två affärskontor i Paris är inbegripna i en tävling om post it-lappar, ett brittiskt par grips efter att ha haft sex på tåget, några grannar bråkar om den strävhårige terriern Wellie).

Men där finns också allvarliga anklagelser, avslöjanden som de flesta nog skulle säga att allmänheten har ett intresse av (tre män döms för att misshandlat brittiska soldater, spanska affärsmän grips misstänkta för att ha försnillat 70 miljoner kronor, en tysk jurist har gett ekonomiskt stöd till högerextrema).

I början tycks många, ibland medvetet, missförstå domen. Känslan som förmedlas är att Google helt kan plocka bort en artikel från nätet – i själva verket slutar den bara att synas när man söker efter en viss person. Den försvinner aldrig, blir bara svårare att hitta i förhållande till ett särskilt namn. EU-domstolen har helt enkelt skapat en tröskel som gör det mer ansträngande att hitta fullödig information om den man googlar.

Å andra sidan, i vår virtuella tid: det man inte hittar på nätet – finns det ens?

Det börjar genast klia i Ruben Luthmans fingrar. Det är inte det att den gamla artikeln med den gulliga bilden har förstört hans liv på något sätt, mer att han är nyfiken. Hur ska Google hantera den flod av förfrågningar som nu kommer in?

Han tänker att han nog måste ta i lite för att få dem att lyssna på honom.

”Jag jagas av den här artikeln än i dag”, skriver han från köksbordet i Uppsala. ”Folk skämtar om den, retas till och med. Men faktum är att varje gång någon nämner artikeln så dyker alla hemska minnen från den där avskyvärda dagen upp igen.”

Sedan legitimerar sig Ruben genom att skanna in sitt passfoto, trycker på den blå knappen där det står skicka, sätter sig och väntar.

En tjej som vi kan kalla för Sarah hör också av sig till Google. Hon har mått dåligt i flera år för en bild som ligger på mingelsajten Stureplan.se.

Med ett gäng stadiga mojitodrinkar i kroppen ligger hon och en kompis på ett nattklubbsgolv, påtagligt packade, kompisens bröst trillar nästan ut ur blusen.

– Den är så fruktansvärd den där bilden. Jag ser så vulgär och billig ut – jag har inte ens något minne av att jag blev fotad den där kvällen, så full var jag. Jag var väl tjugo när den togs, nu lever jag ett helt annat liv. Jag har flyttat ut på landet, har en liten dotter, driver en egen hudvårdsklinik. Så jag blev väldigt glad när jag hittade det där formuläret, tänkte att nu behöver jag snart inte vara orolig för vad kunderna tänker om mig längre.

Nu några siffror:

Så här ett drygt år efter domen uppger Google själva att de nekar drygt hälften av de förfrågningar som inkommer. Sex av tio personer frågar således till ingen nytta, de andra fyra tillåts bli bortglömda. Och eftersom Google är ålagda att meddela respektive publicist så fort de plockat bort en av deras länkar så kan man genom att höra av sig till de stora svenska mediehusen få en någorlunda bild av läget ur svenskt perspektiv.

Mönstret känns igen från övriga Europa: här finns de som mest vill putsa sin digitala fernissa (killen som i Aftonbladet svarar på en enkätfråga om onanivanor, han som för Sydsvenskan ­erkänner att han inte är så bra på matte), här finns personer som råkat hamna i ett besvärande sammanhang (tjejen som röker en fet cigarr på bild i resereportaget), här finns de som är mer svårtydda (killen som enligt GT hjältemodigt ingripit vid ett rån, en skolelev som samlat in pengar till jordbävningsoffren i Haiti).

Men även här finns graverande artiklar, som eventuellt borde vara kvar för allmänt beskådande. Vad sägs om reportaget om en bordellmamma som just dömts till fängelse? Deltagaren i en dokusåpa som får ett par artiklar om sina våldsamma utbrott bortplockade? Advokaten som suddar ut en diskussion där han kopplas till en ekobrottshärva?

Martin Brinnen hummar framför dataskärmen i sitt sommarkvava kontor.

– Det är klart att Google har ett ansvar. Om ­någon lägger ut en elak text på en blogg som ingen hittar till så är ju kränkningen inte särskilt stor. Just att bli sökbar kan innebära det största problemet, i och med att alla googlar varandra hela tiden. Jag kollade ju upp dig innan du kom hit, exempelvis.

Jag har googlat honom också, så klart: jurist, poserar framför hav på Twitter, bor i Hägersten, är handläggare på Datainspektionen – den svenska myndighet som har att vakta svenskarnas privatliv i den virtuella världen.

Under hösten är det Brinnen som ensam ska göra den första prövningen av hur Google så här långt har hanterat ”rätten att bli glömd” ur ett svenskt perspektiv. Till honom kan de som nekats bortplockning av Google höra av sig – Datainspektionen har fått in ungefär en överklagan i veckan det senaste året.

Av dem har Brinnen nu valt ut tretton ärenden som han tittar närmare på.

– Jag har börjat skumma igenom klagomålen, och jag bävar lite för det här faktiskt, skrattar han. Somliga radar upp femtio olika länkar de vill ha bort – om bara en av dem i sin tur leder in till en diskussionstråd på Flashback som är sjuttio sidor lång, så får man sitta och läsa igenom allting för att skapa sig en hyfsat rättvis bild. Stackars Google, det måste vara ett fruktansvärt stort jobb de har fått på sig här.

Vissa av de ärenden som Brinnen fått in är möjligen lättare att avgöra än andra: den oseriösa byggentreprenören eller kommunpolitikern som förskingrat miljonbelopp.

Men vad ska man säga om småtjuven i Laholm, en yngling som för tre år sedan dömdes till ungdomsvård efter ett antal inbrott? Tidigare hade de flesta arbetsgivare aldrig sett hans brottshistorik efter avtjänat straff, nu finns den omskriven på ett antal bloggar en enkel sökning bort. När har han sonat sitt brott?

Drömtydaren som får sin profetiska förmåga ifrågasatt, är han privatperson eller närings­idkare?

Pedofilen som fått sin adress uthängd och månar om sina anhöriga: ”Vad som står om brottet är visserligen sant, men det är inte jag som bor på adressen längre. Det gör mina föräldrar så det är för deras säkerhet jag frågar”?

Den välkända bolagsdirektör som visserligen har betydande makt i Sverige, men som på ett ­antal bloggar felaktigt pekas ut som barnamördare?

Att Martin Brinnen, mångårig jurist van att väga allmänintresse mot privatliv, tycker att tretton ärenden är jobbigt nog kanske ger en fingervisning av komplexiteten Google har att brottas med.

INternet– Här är en fastighetsägare som har polis­anmälts för bedrägeri och så har en lokaltidning ­skrivit om det. Jättesvårt. Det har en gång bedömts vara av allmänt intresse av en etablerad redaktion. Å andra sidan är artikeln knappast ny – är det verkligen viktigt att ta upp så här gamla uppgifter om en person som inte har offentlig makt? Och det blir då nästa fråga: Vad vet vi om huruvida personen är offentlig eller inte? Har makt eller inte? Det måste ju vara särskilt svårt för Google att ­avgöra, som sitter utomlands och kanske inte har all kunskape om svenska förhållanden. Det blir nog en del skönsmässiga bedömningar, helt klart.

Med tanke på alla svårigheter, borde inte ni göra de här avvägningarna i stället? En myndighet med insynskrav, snarare än ett privat företag?

– Nej tack du! Vi skulle inte ha en chans i världen att klara av det här. Vi är runt trettiofem handläggare här, som har hand om allt från kamera­övervakning till försvarets underrättelseverksamhet. Vi skulle bli helt dränkta.

Ett ärende i minuten.

Ungefär så ser matematiken ut om man slår ut Googles arbetsbörda under Costeja-domen det senaste året. De har i skrivande stund fått in drygt 300 000 förfrågningar, beträffande över en miljon olika länkar. Vi har hamnat i en situation där vi får lita på den publicistiska fingertoppskänslan hos ett företag som alltid vinnlagt sig om att inte vara publicister.

Vad tycker Google egentligen om allt det här, bortom medgörliga utspel och en företrädares diplomatiska återhållsamhet?

Jag gör vad varje journalist gör numera – jag googlar. Hittar ett blogginlägg från mars 2011: ­Peter Fleischer, en amerikan som lämnat Silicon Valley för att bli Googles integritetschef i Europa, skriver en osande svada om att Europa nu tydligen ska ge folk rätten att ”tvätta bort sin digitala skit”. Nyss hemkommen från en skidresa i Schweiz dundrar Google-chefen på om att ”integritet används mer och mer som ett sätt att rättfärdiga censur”. Hela debatten är lika dimmig som alptopparna han just åkt skidor i, skriver han.

Att europeiska domstolar stramar åt för att värna privatliv är en utveckling han har sett ett tag, inte minst när han själv hamnade i italiensk domstol 2010. Google, som också äger videotjänsten Youtube, anklagades för att inte kvickt nog ha plockat ned en film där ett antal tonåringar mobbade en autistisk pojke. Tre av bolagets chefer dömdes först till sex månaders villkorligt, friades till sist i Rom: ”Nätet kryllar av skriverier om att jag har dömts i italiensk domstol,” skriver Fleischer, ”men jag äger inga illusioner om att jag borde ha någon ’rätt’ att ta bort alla hänvisningar till det i framtiden.”

Al Verney väger bakåt på plaststolen på kontoret i Bryssel. Han försöker hitta rätt ord för att beskriva hur Googles rutiner ser ut. Det är något de tidigare varit mycket hemlighetsfulla kring.

– Varje förfrågan hamnar först hos ett arbetslag med mestadels juristassistenter, alltså personer som jobbar med lagfrågor men inte har en juridisk examen. De tittar enskilt på varje länk som någon vill få bort. De tittar också på motiveringen som folk anför och så görs en uppskattning utifrån domstolens kriterier.

Var sitter de här personerna?

– De flesta sitter på vårt europeiska huvudkontor i Dublin. Men inte alla.

Ni har alltså nyanställt personer för det här?

– Ja. Vi har behövt anställa personal.

Hur många då?

– Några dussin.

Vilket betyder?

– Vilket betyder fler än tjugo.

Betyder det femtio?

– ... (Här gör Verney bara ett diskret litet ryck med axeln för att visa att jag är rätt ute).

Någonstans där?

– Någonstans i den storleksordningen, ja.

Så här är det att prata med Googles talesperson. Vartenda ord på guldvåg, varje uppgift ­potentiellt känslig.

Al Verney berättar att så fort det uppstår tveksamhet kring ett ärende skickas det vidare till ett arbetslag med mer seniora jurister. Hur många förfrågningar går vidare uppåt i hierarkin på det viset? Det vill han inte svara på. (”Vi funderar på att öppna upp kring det, men i nuläget ger vi inte ut den datan.”) Är även det seniora laget stationerat i Dublin? (”En del av dem är det, inte alla. Vi jobbar dygnet runt med det här.”) Hur många ingår där då? Ett tiotal, svarar Verney och tycks själv inte alldeles säker.

– Jag kan inte påstå att varje förfrågan är svår, säger han. Det finns enkla ja och enkla nej. Men de fall som är svåra tenderar att vara rätt komplicerade juridiskt sett. Hur lång tid ska passera innan en tidigare brottsling får rensa sin historia? Eller tänk dig en politiker som ber oss plocka bort artiklar om ett bedrägeri han har begått – det skulle vi aldrig gå med på. Men om samma ­politiker ber oss ta bort smygtagna semester­foton på sina barn, då måste vi börja avgöra om de bilderna är relevanta i förhållande till förtroendeuppdraget.

Jag lutar mig över min väska, plockar upp en bunt med några av de fall jag har tittat igenom de senaste veckorna.

De allra flesta känns i mina ögon helt rimligt bedömda, säger jag till Verney. Men jag har hittat några inkonsekvenser som jag gärna vill diskutera.

Exempelvis: två svenska män blir anklagade för våldtäkt. Den ene är en terapeut, den andre affärsman. Omständigheterna är alltså liknande, så även efterspelet på nätet: det skrivs artiklar i etablerad press, terapeuten får sin adress uthängd på Flashback, affärsmannen kallas för ”svin” i samma forum.

Båda två blir därpå frigivna i rätten, är att betrakta som oskyldiga.

Men härifrån skiljer sig deras historia, för medan affärsmannen får såväl artiklar som Flash­back-tråd bortplockade från sökresultaten på hans namn, nekas terapeuten av Google. Enligt svenskt rättsväsende är han nu fri, på internet är han fortfarande en våldtäktsman.

Eller ta juristen som kopplas till en ekobrottshärva – varför är den länken borttagen? Polisen som fått sina barns Facebook-bilder uthängda på en blogg – varför lämnas den länken tvärtom kvar?

Jag hinner bara visa de första två bilderna jag har med mig innan det blir dålig stämning.

Den ena föreställer Sarah, liggandes på golvet på nattklubben för snart tio år sedan.

Den länken har Google vägrat ta bort.

Den andra bilden är snarlik, en annan ung tjej på nattklubb, även den publicerad på sajten Stureplan.se. Hon är klart mer städad, står upp med en drink i handen, ler in i kameran.

Den länken har Google plockat bort.

Al Verney ser besvärad ut.

– Var har du fått det här ifrån? frågar han. Kan du stänga av bandspelaren?

Jag gör som han vill.

Talespersonen säger att han inte har tillåtelse att uttala sig om några enskilda ärenden, punkt slut. Jag försöker övertyga honom om att jag inte tagit med de här exemplen för att sätta dit honom eller Google. Snarare för att diskutera hur svårt det måste vara att fatta den här typen av beslut på kort tid med knapphändiga uppgifter från ett formulär.

INternetRuben Luthman lyckades radera en bit av sig själv från nätet. Google plockade bort länken till en elva år gammal artikel med en bild på Ruben, tagen på den här platsen – Åkeshovs tunnelbanestation i Stockholm. Illustration: Fredrik Funck

Verney drar i sitt sommarskägg. Om han ens diskuterar privatpersoners fall riskerar han att bryta mot Europas nya integritetslagar, säger han.

Han har dessutom ingen aning om vad Stureplan är för något.

För övrigt avråder han mig bestämt från att bygga den här artikeln på enskilda exempel. Ett par fall av fler än en miljon, vad säger det egentligen?

Ja, kanske något om hur svårt det här verkligen är, föreslår jag.

Fast det här sista säger vi alltså utan att bandspelaren är på. Den som är filosofiskt lagd kan här stanna upp och fundera lite på vem som äger den här informationen när den nu hamnar på nätet.

Hela sommaren hinner gå innan Ruben Luthman får svar. Men när mejlet väl kommer i mitten av augusti 2014 blir han häpen över hur lätt det gick: ”I enlighet med din begäran har Google Inc nu påbörjat arbetet med att blockera följande webbadress från den europeiska versionen av Googles sökresultat”, skriver företaget och hänvisar till den numera elva år gamla artikeln i Aftonbladet. I klartext: de har plockat bort artikeln från sökresultaten på Rubens namn. Åtminstone från Googles europeiska domäner, söker man efter honom i Sydafrika eller Mexiko syns fortfarande den lille skärrade killen på mordplatsen.

– Jag trodde aldrig att det skulle gå igenom, säger Ruben. Jag tänkte att de skulle vara mycket mer försiktiga med vad de plockar bort. Jag hade ju gått med på den där intervjun helt frivilligt, det var ju till och med jag som ringde Aftonbladet! Det är klart att det finns massor av människor som på riktigt är näthatade eller mår skit över någon lögn som står skriven om dem på nätet. Det är ju dem man borde hjälpa. Jag känner faktiskt lite skam över att ha utnyttjat den här möjlig­heten, jag var ju mest nyfiken på hur det gick till.

Google borde inte ha plockat bort den här artikeln om dig?

– Alltså... jag argumenterade ju bra för det, säger
Ruben och skrattar. Men nej, den borde inte ha tagits
bort. Att jag kanske kunde formulera mig mer dramatiskt än andra kan ju inte vara den avgörande faktorn.

För ett par veckor sedan var Sarah på upprop, det var dotterns första dag på förskolan. Återigen påmindes hon om bilden, den som fortfarande är det första man ser när man söker på hennes namn.

Hennes förfrågan har Google nekat.

– Det var jobbigt faktiskt – ett helt rum fullt av föräldrar, nya människor som man ska lära känna. Och så sitter jag och tänker att de ska gå hem och googla mitt namn och att deras första intryck ska bli den där hemska fyllebilden.

Hennes röst spricker över telefonen.

– Det känns ju extra jobbigt när så många andra uppenbarligen får bort negativa grejer om sig själva, men det är ingen som hjälper mig. Jag fattar verkligen inte vem som blir gladare av att den där bilden ligger uppe.

Och här är vi alltså nu, hösten 2015. I Spanien har en handstilsexpert blivit kändis. Han ville bort från nätet, är nu omskriven på hemsidor över hela världen.

I England kräver landets motsvarighet till Datainspektionen att Google börjar plocka bort de artiklar som listar artiklar som redan har plockats bort. Läs den meningen en gång till.

I Bryssel fortsätter slutförhandlingarna kring en ny dataskyddsförordning, parlamentet och rådet är fortfarande oense i en rad frågor.

I Uppsala plingar en mobil till i en byxficka.

Ruben Luthman plockar upp den.

Han har just skaffat en mobiltjänst som är kopplad till hans elektroniska kalender. Den vet det mesta om vad han gör om dagarna – nu påminner telefonen om att han snart ska träffa en kompis och föreslår den bästa resvägen dit.

Vem som har designat den här nya tjänsten? Google, så klart.

– Kolla, här kan man se att jag ska till Spanien om sex dagar och vilket väder det ska bli där, ler Ruben. Många tycker ju att det är creepy att Google och andra företag vet så mycket om oss. Men det mesta är ju information som vi ger ifrån oss helt frivilligt. Så här, genom att använda deras tjänster.

Han stoppar ned mobilen i fickan igen, skrattar.

– Du inser väl att jag måste höra av mig till Google igen förresten? Ansöka om att även den här artikeln plockas bort.

Illustration i text: Fredrik Funck

Fakta. Så här gör du för få bort en länk

Från och med den 
30 maj 2014 kan du som vill ansöka om borttagning av länkar som hamnar bland Googles sökresultat om dig själv.

I Googles formulär (finns på Googles hjälpsida för juridik) anger du vilka länkar du vill få bort och ­motiverar varför webbadressen är ”irrelevant, inaktuell eller på annat sätt olämplig i ett sök­resultat”.

För att styrka din identitet behöver 
du också bifoga en digital kopia av en ­id-handling, ­exempelvis ett ­inskannat körkort.

Särskilt integritets­känsligt material anses vara sådant som berör bland annat:
 minderåriga, sexualitet, religion och etnicitet.

Även tiden spelar in – ju äldre ­material, ­desto större är chansen att det blir borttaget.

Fakta. Google och integriteten

Google grundades 1998 av av Larry Page och Sergey Brin.

Företaget har knappt 60.000 anställda över hela världen och omsatte år 2014 motsvarande 489,17 miljarder kronor.

Tidigare i år sorterades företaget om under ett nytt ägarbolag, där även Google ingår, som heter Alphabet.

Förutom sökmotorn driver man även mejltjänster, videosajten Youtube, kartsystem och mer visionära projekt, där man bland annat arbetar med att utveckla självkörande bilar, högteknologiska glasögon och evigt liv.

Google uppger i skrivande stund att de sedan maj 2014 har utvärderat 318.269 ärenden, som totalt rör 1.126.518 olika webbadresser. 41,5 procent av dessa länkar har tagits bort.

Flest ärenden kommer från Frankrike – över 66.000 fransmän har hört av sig. Svenskarna ligger i lä, med knappt 9.000 begäranden så här långt. ​​

Fakta. Vad säger domen?

I målet ”Google Spain SL mot Mario Costeja González” konstaterar dom­stolen att ­sök­motorer hädanefter ska ses som personuppgiftsansvariga – de bär alltså själva ett ansvar för uppgifterna som förekommer i länkarna de visar upp.

EU-domstolens beslut innebär att sökmotorer måste ta bort resultat kopplat till ett särskilt namn om resultatet är ­irrelevant, föråldrat och inte längre aktuellt, ej korrekt eller över­flödigt i förhållande till ­publiceringens syfte.

Om en länk tas bort gör den det dock bara från de europeiska versionerna av sök­motorn – den går fortfarande att hitta genom att gå in på exempelvis den amerikanska varianten av Google.

Den franska dataskyddsmyndigheten CNIL pressar just nu Google att börja plocka bort integritetskränkande länkar inte bara från Europa, utan från alla deras domäner.