Den här delen av Louisiana är hårt drabbad av arbetslöshet. För att bättra på ekonomin har delstatens styrande beslutat att ge filmbolag stora skattelättnader om de spelar in i Louisiana.
Alexander Skarsgård har en av de ledande rollerna i en ny version av Sam Peckinpahs drama ”Straw Dogs”, som just nu spelas in i och utanför Shreveport. Den ursprungliga filmen kom 1971 och blev omdiskuterad för sina inslag av ultravåld. Även den nya ”Straw Dogs” kommer att bli en blodig historia, låter Alexander Skarsgård förstå.
Alex, som alla kallar honom, är sugen på lunch och vi åker mot stans villakvarter där lummiga trädgårdar varvas med små affärscentrum, ”strip malls” som amerikanerna kallar dem.
På radion, inställd på den lokala countrystationen KXKS, kvider Justin Moore fram fördelarna med att bo i en amerikansk småstad, ”Smalltown USA”.
Skarsgård har fått jobba hårt med sin accent för rollen och tycker att det är lärorikt att lyssna på countryn, ”fast ibland blir det ju prövande, vissa låtar är riktigt jävla dåliga”.
– Jag går hos en dialektcoach för att få till rätt ”twang”. Filmen ska utspelas i Mississippi. Jag är en lantis som pratar dialekt, men gått på universitetet något år och slipat av det värsta.
Alexander Skarsgård har enkla men snygga gångkläder: vit skjorta, smala gråa jeans och svarta skor. Spretig skäggstubb och trendiga japanska solglasögon som åker av och på.
När vi slagit oss ned vid ett bord i den larmande matsalen på La Superior, som är fylld med helglunchande mexikanska familjer, fortsätter Alexander Skarsgård med stor inlevelse att berätta om sitt pågående filmprojekt:
– Jag spelar Charlie, som växer upp i en småstad i Mississippi. Han är stjärna i skolans lag i amerikansk fotboll, lite av stans kung. Charlie får stipendium för att plugga på Louisianas universitet och spela fotboll. Vägen till NFL (proffsligan) ligger öppen, verkar det som. Men så skadar han knäet och får åka hem efter ett år.
I sin gamla hemstad försörjer sig Charlie som snickare. En dag får han i uppdrag att renovera ett hus som ägs av hans gamla flamma från ungdomens glansdagar. Hon har försökt sig på en karriär i Hollywood men nu tillfälligt återvänt till stan i sällskap med sin make, en stillsam manusförfattare.
– Det gör jävligt ont i Charlie att se deras förhållande. Han uppfattar sin ex-tjejs man som en riktig mes, säger Alexander Skarsgård.
Ungdomskärleken spelas av Kate Bosworth, känd för sin roll som Lois Lane i ”Superman Returns”, medan James Marsden är hennes beskedlige make.
Regissören tycker att det ska vara en tydlig kontrast mellan ex-atleten Charlie och den boksynte manusförfattaren. Därför har Alexander fått träna extra på gym för att lägga på sig mera muskler.
– Jag har gått upp ungefär åtta kilo inför inspelningen. Fast jag är ju smalt byggd, så någon riktig muskelknutte blir jag aldrig, konstaterar han.
Förutom muskelbyggandet har han lärt sig snickra – ”åtminstone fejksnickra”, och fått uppleva hur det är att jobba utomhus när det är 40 grader och solen lyser som Guds värsta förhörslampa. Det är hett, hett i Lousiana i augusti.
– Det är bara att vänja sig. Man blir ju genomblöt, men jag spelar ju en svettig snickare så det är okej.
Skarsgård befinner sig just nu i den schizofrena situationen att han spelar in två filmer på två kontinenter. Samtidigt med ”Straw Dogs” jobbar han nämligen i Sverige med de sista tagningarna av Johan Klings ”Puss”. Inspelningarna började på samma dag, så det har varit ett intensivt pusslande för att få det hela att gå ihop.
– Förra helgen blev stökig. Jag flög härifrån via Atlanta till Stockholm. Och så inrikesflyg vidare till Visby och taxi till Fårösund, där scenerna spelades in. 23 timmar tog resan. Men tröttheten var som bortblåst när vi satte i gång med inspelningen. Det är underbart att jobba med Johan, väldigt tryggt, han har koll på minsta detalj.
Johan Kling gjorde en uppmärksammad regidebut med ”Darling”, om en självupptagen Stureplanstjej och hennes möte med en tidigare okänd social verklighet. ”Puss” är ett relationsdrama som kretsar kring några unga vuxna i Stockholm som driver en teater.
Alexander Skarsgårds rollfigur i ”Puss” beskriver han som ”en jävla ål”.
– En storstadskille som kör vintagesportbil och intresserar sig för 60-talsdesign, som lurar och bedrar sin närmaste och ständigt hamnar i knipa. Ganska långt från Charlie i ”Straw Dogs”. I och med att rollerna är så pass olika är de lättare att hålla isär.
Ja, det går bra för Alexander Skarsgård nu. Han har fått mycket beröm för sin insats i tv-serien ”True Blood”, den mest populära på kabelkanalen HBO för tillfället. ”True Blood” är en riktig rövarhistoria som handlar om nutida vampyrer som härjar runt i den fiktiva staden Bon Temps i Louisiana. Alexander spelar den tusenårige vikingavampyren Eric Northman, vitsminkad, långhårig och med rejält skarpa hörntänder. Ibland kryddar han sin dialog med svenska uttryck. Lustigt nog har vikinga-Eric även anknytning till Shreveport: i serien äger han en vampyrbar i stan vid namn Fangtasia.
”True Blood”, vars första säsong började visas på SVT i veckan, har fått något av kultstatus bland amerikanska unga. Nya avsnitt ska börja spelas in strax före jul.
Hur förklarar Alexander Skarsgård seriens enorma popularitet?
– Alan Ball, som regisserat, är jävligt begåvad. Han använder alla knep som finns i boken, men han går aldrig över gränsen så att det blir övertydligt eller larvigt. Jag tror att det är därför ”True Blood” tilltalar så många.
Alexander Skarsgårds fick en rejäl slant när han skrev kontrakt för ”True Bloods” tredje säsong. Hur mycket vill han inte avslöja, men det är i alla fall tillräckligt för att han på allvar kan börja titta på hus i Los Angeles, där han bott i kappsäck de senaste fem åren. Fem ganska magra år av provfilmningar, möten, roller som ”nästan” blev av, och regelbundna turer hem till Sverige för att jobba och skaffa pengar.
– Jag vill bo i Venice Beach. Det är ett av de få ställena i Los Angeles där saker finns inom promenadavstånd. Los Angeles är en konstig stad och det har tagit tid att anpassa sig. Och jag kommer alltid att ha minst en fot kvar i Sverige. Men senast när jag landade i LA, i början av augusti efter att ha tillbringat sommaren i Sverige, då kände jag för första gången att det här var hemma för mig.
Om ”True Blood” fyllt på Alexander Skarsgårds bankkonto är det en annan tv-serie, ”Generation Kill”, som banat väg för de filmanbud som han nu fått. I inspelningspauserna till ”Straw Dogs” läser och begrundar Alexander manus som agenten har vidarebefordrat.
Och vikingavampyrer i all ära. Men det märks ganska tydligt att rollen som sergeant Bradley Colbert i tv-serien ”Generation Kill” ligger Alexander Skarsgård ännu varmare om hjärtat. Sergeant Colbert är gruppchef i en pluton marinsoldater som medverkar i invasionen av Irak. Skildringen bygger på en bok av Rolling Stone-journalisten Evan Wright, som följde soldaterna som så kallad inbäddad reporter. Serien gick i USA för ett år sedan och blev hyllad av både press och publik för sin realism.
– Det som gör ”Generation Kill” så stark är att det är inte görs några försök att twista till det hela med någon kärleksstory eller några andra Hollywoodinslag, säger Alexander Skarsgård, som fick många lovord för sin rolltolkning.
– Det bästa betyget är att många killar och tjejer som varit i Irak hört av sig och tycker att vi givit en trovärdig bild av vad som händer där.
Lite hjälpte det säkert till att Alexander är sergeant på riktigt – han gjorde lumpen i flottan som marinbasjägare, en av försvarets hårdaste utbildningar.
– Jag var en rastlös nittonåring som kände att skulle jag göra lumpen, då skulle det vara något givande och utmanade. Och det kändes som jag ville bryta av från det trygga och bekväma livet på Söder i Stockholm.
Alexander Skarsgård tillägger att han inte har något till övers för det politiska spelet bakom Irakkriget, ”invasionen var ett uppenbart misstag och baserad på lögner”.
Skarsgård motsvarar på intet sätt vrångbilden av den fåfängt ytlige och självbespeglande Hollywoodstjärnan. Han hämtar sin tvätt själv, förväntar sig ingen gräddfil till restaurangborden och när han nu träffar en Washingtonkorrespondent pratar han nästan hellre om president Barack Obamas svårigheter med sin sjukvårdsreform än om sin egen karriär.
– Jo, visst försöker jag följa med i nyhetsflödet, så gott det nu går när man flackar omkring som jag gör. Jag försöker att inte missa ”Meet the press” (NBC:s aktualitetsprogram på söndagar), säger han.
Vad han är påtagligt mindre intresserad av att utveckla är hur det är att vara en av alla dessa Skarsgårdar i skådespelar-Sverige. Men det är lite svårt att komma förbi, när nu pappa heter Stellan och är en av få internationellt etablerade svenska skådespelare, och med en bror (Gustaf) som ständigt återkommer i ledande roller i svenska storfilmer.
– Jag har inget att jämföra med, jag har ju alltid varit en Skarsgård, eller hur? Visst har jag vuxit upp med teater och film, men jag betraktade aldrig skådespelaryrket som en egen karriärväg när jag växte upp. Och jag känner att där jag är nu, dit har jag tagit mig på egen hand.
Vi får bråttom till hotellet, för inspelningsteamet ska medverka i årets händelse i Shreveport som råkar infalla just denna kväll: gitarrhjälten James Burton (han har spelat med Elvis, Frank Sinatra och Johnny Cash, bara för att nämna några) har ordnat en internationell gala för att samla in pengar till skolbarns musikundervisning. Den sjuttioårige Burton, son av Shreveport, har lockat hit namn som Albert Lee, Steve Lukather och Al di Meola.
Evenemanget äger rum i stans Municipal Hall, inristad i musikhistorien som den arena där Elvis Presley gjorde sin allra första spelning, den 15 oktober 1954. Därför har ”The King” hedrats med en staty utanför.
Alexander Skarsgård minglar bakom scenen med fårade gitarridoler, hans 194 centimeter gör honom hela tiden synlig i mängden. När gitarrheroerna väl kliver upp på scen och förnöjer publiken med snabba riff och solon sitter Skarsgård längst fram i lokalen bland sina skådespelarvänner, påtagligt tillfreds. Med oregelbundna intervaller hämtar han en kall burköl i baren – det är ju spelledigt i morgon.
När jag tar taxi tillbaka till hotellet frågar jag chauffören Bren om han känner till Alexander Skarsgård.
– Mister Skarsgard, oh yeah. Är han skandinav, dansk, jaså svensk! Han har gjort Shreveport mer känt i världen och han är en mycket duktig ung skådespelare. Hälsa honom så mycket!
Vilket härmed är framfört.