Säger Alexandra, när vi träffas en kall marskväll vid Danvikstull, där Saltsjöqvarn just nyinvigts som hotell och döpts om till Elite Marina Tower. Här ska det bli smygpremiär på ”Matdesperat” – en föreställning om kvinnors förhållande till mat – som nu turnerar Sverige runt (ges i Stockholm 26–27 mars) och som Alexandra varit ”gudmor” till.
Showen – ett underhållningsseminarium om ätandet som tröst, belöning och bestraffning – baseras på en undersökning som 1,6-, och 2,6-miljonerklubben låtit göra, bland två tusen kvinnor från 25 år och uppåt. Svaren visar sådant som att genomsnittskvinnan har bantat mer än sexton gånger, att nio av tio ständigt tänker på vad de äter och att var tionde kvinna äter mindre i mäns sällskap.
– Vi tänkte att det här måste man kunna göra något roligt av, förklarar skådespelerskan Paula Ternström, medlem i 2,6miljonerklubbens kärntrupp, som tillsammans med Mi Rydell och Grynet Mollvig (och med Alexandra Charles som bollplank) har satt upp föreställningen.
Med sketcher, dans, sång och dråpliga historier gestaltas kampen mot våra kroppsnojor och vår matpanik. Om hur det till exempel kan vara att gå på krogen med en man: ”Välj något som är lätt att skära och lätt att tugga! Och tar du sallad, så ta ingen olja och vinäger som rinner över halva ansiktet! Lämna hälften av maten, skjut tallriken ifrån dig och påstå att du inte orkar mer. Sen kan du ta en korv på vägen hem när mannen är utom synhåll.”
Publiken är överförtjust och Alexandra nöjd när hon går hem. Målet med 2,6miljonerklubben, där också bland andra Ebba von Sydow, Camilla Läckberg, Anna Skipper och tevedoktorn Åsa Vilbäck tillhör kärntruppen, är att öka kunskapen bland unga kvinnor om stress och depressioner, men också att föra generationerna närmare varandra.
– Många unga i dag har ett enormt bekräftelsebehov och måste ständigt synas, för om man inte syns så finns man inte.
Visst, medger Alexandra, är fyrtiotalistgenerationen delvis skyldig till det här.
– Vi var ju med och skapade ungdomskulten. Men vi hade inte samma press på oss när vi var unga. Jag tror unga kvinnor i dag behöver äldre, mogna och erfarna kvinnor som kan stötta och säga ”du duger, du behöver inte se ut som en såpastjärna”. Vi kan försöka ge dem andra förebilder, visa att utseendet inte är något att lita till och att otryggheten inte kan kureras med att shoppa.
Själv är Alexandra en mycket välfriserad och mycket välklädd dam. Smärt (60 kg) och i ständigt nya kreationer, enligt dem som ser henne ofta. Svarta läderbyxor och benvit jumper ena dagen, nätt kavaj eller tuff skinnjacka den andra, rödglittrande dräkt till fest. Armani är en favorit, Anna Holtblad, Filippa K och Göran Alfredsson är andra.
– Det är klart att jag har en stor garderob och tänker på vad jag har på mig, jag klär mig efter vilka jag ska träffa. Men jag shoppar nästan aldrig. De kläder jag bar för 30 år sedan kommer jag fortfarande i. Inte för att jag har så hemskt mycket kvar från den tiden, men jag har en hel del kläder som jag har använt i tio år eller mer.
Som tonåring på 60-talet ville hon jobba åt FN och förändra världen. Under det radikala 70-talet gick hon på tvärs mot tidsandan, levde jetsetliv och drev den legendariska nattklubben Alexandras. Sen gick hon på tvärs igen – de senaste tolv åren har hon kämpat för kvinnoforskning. Hon har just utsetts till Årets opinionsmappie och fått tjusigt diplom med guldram för att hon oförtröttligt slagits för att få upp 50-pluskvinnornas hälsofrågor på den offentliga dagordningen. 1,6 miljonerklubben, i dag med 34 000 medlemmar och 13 miljoner i omsättning, har blivit en av landets största kvinnoföreningar,
Och får hon som hon vill – vilket hon med stor sannolikhet får – startar hon Sveriges första kvinnohälsoklinik i Stockholm redan nästa år. Troligen på Sophiahemmet. Här ska kvinnor kunna söka för olika typer av krämpor och veta att de möter personer som är kunniga på kvinnohälsa. Målet är att särskilda kvinnohälsokliniker ska byggas upp över hela landet och så småningom också ett riktigt kvinnosjukhus.
– Förändra världen vill jag fortfarande. Och litet grand är det väl det jag gör nu också, egentligen. Fast jag gör det på mitt eget sätt.
Alexandra Charles reser mycket. Varje vecka är hon ute på väckelseturné, som hon själv kallar det. Sitt namn, som också är ett varumärke, drar hon nytta av.
När vi träffas nästa gång har hon just tillbringat en helg i Barcelona, där hon talat för ett sjuttiotal Sweor (Swea är en organisation för utlandsboende svenskor). Och hon har varit i Bryssel och hållit ett seminarium i EU-parlamentet om kvinnohjärtat. En systerförening till 1,6 har redan bildats i Tyskland, 19,6 Millionen klub, liksom i Ryssland och nu står Belgien, Polen och Norge på tur.
– Svensk idéexport, det är vad vi håller på med. Tänk om man kunde utveckla ett internationellt nätverk för kvinnohälsa, över hela Europa, det drömmer jag om.
Ett annat, mer jordnära mål, är att få fler invandrarkvinnor intresserade.
– Det är inte många invandrarkvinnor som av sig själva dras till vår förening, så när de inte kommer till oss får vi komma till dem, säger hon när vi en snöig kväll travar genom Tensta centrum för att leta upp Livstycket, en förening för invandrarkvinnor som 1,6 samarbetar med. Livstycket ger kvinnorna utbildning i svenska samtidigt som de får arbeta med skapande verksamhet.
Livstyckets chef, Birgitta Notlöf, presenterar Alexandra med orden:
– Vill ni lära er hur man nätverkar och skapar kontakter, tala med den här damen – hon har ett av landets största nätverk!
Och sedan Alexandra ätit hemlagad morotssoppa ur papptallrik får hon förklara att 1,6miljonerklubben inte alls handlar om pengar: ”Nej, nej, man behöver inte tjäna en miljon, det handlar om att det här i landet finns 1,6 miljoner kvinnor över 45 år, och 2,6 miljoner mellan 25 och 45. Men alla som fyllt arton kan vara med, alla är välkomna. Vi lär oss om hälsa och hur man bör lägga upp sitt liv och göra saker man blir glad av.”
Några dagar senare ska hon berätta att mötesdeltagarna var ”otroligt vetgiriga och ställde väldigt bra frågor”. Då är det styrelsemöte i 1,6miljonerklubben, som huserar i en kontoriserad paradvåning på Östermalm. Här jobbar sex heltidsanställda med att ge ut böcker, göra kalendrar, tidning och hemsida, arrangera seminarier, politiska utfrågningar, ”hjärtgåing”, golftävlingar och hälsoresor. 1,6 har just startat en Livsstilsklubb, där deltagarna får hjälp att äta och träna bättre. Ett mentorskap för äldre och yngre kvinnor har också dragits i gång. Och en särskild stiftelse samlar på sitt 90-konto in pengar till medicinsk forskning.
Alexandra rapporterar vad som hänt sedan styrelsen sågs senast: Politikerutfrågningar har 1,6 ordnat i Göteborg och Linköping med folkhälsominister Maria Larsson och biståndsminister Gunilla Carlsson. Och så med Miljöpartiets Maria Wetterstrand i Stockholm. Go Red-manifestationen för kvinnohjärtat på internationella kvinnodagen 8 mars var stor succé, kan hon berätta.
Nu måste de två seminarier förberedas som 1,6 och 2,6 ska ordna i gotländska Almedalen under politikerveckan i juli. Vilka ska tala? Hjärtprofessorn och chefen för Centrum för Genusmedicin Karin Schenck-Gustafsson är självskriven deltagare.
Det var när Alexandra Charles hörde henne och gynekologiprofessorn Britt-Marie Landgren 1998 berätta om hur mansdominerad forskningen är och hur kvinnor diskrimineras i vården, som hon bestämde sig för att göra något. Hon drog ihop ett antal namnkunniga kvinnor ur bekantskapskretsen – som Lill Lindfors, Lill-Babs och Kjerstin Dellert – och skapade sin lobbyorganisation. Och glamour och guldkantade kändisevenemang visade sig vara precis vad som behövdes för att kvinnohälsa och övergångsålder inte skulle förbli pinsamma tantproblem.
År 2004 fick hon Nationalencyklopedins stora kunskapspris.
– Det var det första riktigt stora erkännandet, helt fantastiskt, berättar Alexandra över en lunch (mikrovärmd ostpaj) på kontoret litet senare på dagen.
Och kanske var det litet av en revansch. För egentligen var det läkare hon skulle ha blivit. Det tyckte i alla fall mamma Ingrid, vars äldsta dotter ju hade så bra betyg.
– Jo, jag var plugghäst. Och litet mullig en period. Jag blev mobbad i skolan, kallades ”fläskkotletten” och ”räven”, för de andra i klassen tyckte jag var inställsam. Men jag var uppfostrad så, att man skulle lyssna på fröken. Det var en svår period. Sen blev jag smal, det var litet som fula ankungen. Jag som blivit retad fick plötsligt uppleva att killarna visslade efter mig. Ändå hade jag komplex för det mesta.
Själv ville Alexandra bli tolk. Men under ett inhopp som reseledare på Mallorca träffade hon förste maken Noel Charles (jo, det är han som numer är gift med John Lennons första fru Cynthia) som när han besökte Stockholm tyckte att det var en trist stad och att en diskoklubb kunde behövas.
– Jag var himlastormande kär, så jag åkte hem, fixade lokal och ordnade finansiering.
Och 1968, i revoltens år, öppnade hon, bara 22 år gammal, nattklubben Alexandras – innestället utanför vilket Stockholms samtliga 60-, 70-, och 80-talskändisar skulle köa.
Tjugo år senare lade hon ner klubben och blev pr-konsult.
– Det var hemskt svårt, en stor omställning att lämna ett liv där man ständigt var i rampljuset, med högt tempo och jättepuls. Men jag kände att jag inte kunde fortsätta i den branschen. Det var alldeles för mycket yta i längden.
Samtidigt hade hon träffat sin nye man, Anders Gustrin. För tio år sedan avled Anders, efter en kort tids sjukdom.
– Vi fick tolv år tillsammans. Sen dess lever jag själv. Sorgen finns kvar, och saknaden och tomheten bär jag alltid med mig. Jag lärde mig att man inte ska ta allt för givet. Nu umgås jag mest med mina systrar och deras familjer, och några få riktigt goda vänner. All min kraft och energi lägger jag i arbetet.
Några egna barn har hon inte.
– Nej, när jag ville så ville inte naturen. Klart jag var ledsen för det, men genom Anders fick jag tre bonusbarn, och dem har jag fortfarande nära kontakt med. Jag blev just erbjuden att bli bonusfarmor och det gjorde mig ofantligt glad.
Åldrandet är hon inte rädd för, säger hon.
– Även om det kan vara vemodigt att inse att det yttre gradvis förändras.
Du har inte försökt dig på några plastikoperationer?
– Nej, men jag provade Restylane en gång för tio år sedan, mot min allvarsrynka i pannan. Det gjorde jätteont men blev bra.
Trappa ner har hon ingen tanke på.
– Att få arbeta är en ynnest. Jag vill lära upp yngre kvinnor, som kan utveckla det vi startat. Och så vill jag börja skriva på riktigt.