– Nils har känsliga luftrör och har nu blivit förkyld och måste för första gången äta antibiotika. Tankarna på honom tränger igenom ibland, säger Viktoria, som tappade bort några rader i Cornelis Vreeswijks ”Felicia” på scenen nyss.
Viktoria Tolstoy sjunger svenska visor med Svante Thuresson och Jenny Silver på Berwaldhallen.
Även om hon till och med har sjungit Bröderna Herreys ”Diggi-Loo Diggi-Ley” på scen är engelskan hennes vanligaste sångidiom.
– Jag kan slänga in någon svensk låt ibland, men för mig är engelskan ett enklare språk att sjunga på. Sångmässigt låter det bäst, tycker hon.
Hon är 36 år och slog igenom som 20-åring 1994 med skivan ”Smile, love and spice” och startade en framgångsrik karriär som sedan dess bara rullat på både i Sverige och utomlands.
Fast egentligen började Viktoria Kjellberg, som hon hette som liten, sin sångarbana femton år före skivdebuten.
– Det finns kassettband med inspelningar där jag är fyra fem år och sjunger låtar från Pippi Långstrump och Emil i Lönneberga, och jag sjunger bra. Min pappa insåg tidigt att jag inte bara var en liten tjej som tyckte om att sjunga. Han kände och hörde att jag hade ett genuint intresse för sång från början.
Pappa heter Erik Kjellberg och är professor i musikvetenskap, men han är också musiker som spelar piano och vibrafon.
– Pappa introducerade mig tidigt till framför allt jazzen, men han är väldigt bred och har spelat det mesta för mig, från Beatles till klassiskt. Jag sjöng och han spelade piano.
I dag, den 8 maj, spelar faktiskt far och dotter tillsammans offentligt för första gången på fjorton femton år. De ger en konsert i Ekerö väster om Stockholm med rubriken ”Song to my father”.
Och på fredag kan vi se Viktoria gå loss i både hårdrock och pop i ”Så ska det låta”.
Så det har alltid varit sång i första hand för dig, aldrig något instrument?
– Nej, alltid sång.
Har du aldrig funderat på att göra något annat än sjunga?
– Nej, aldrig någonsin. Många ville göra andra saker, men jag var helt övertygad om att jag skulle bli sångerska redan när jag var barn. Så var det bara, och den starka tron och viljan har nog lett mig dit jag är i dag. Folk omkring mig har sagt att den här branschen är så osäker, och det är den ju förstås, men jag har lyssnat på mig själv och sagt mig att jag ska klara det här, och det har jag gjort.
Fast jag har sett dig spela trummor!
– Ja, det är en liten hobby jag har, men det är bara på skoj. Jag skulle aldrig sätta mig och göra något seriöst bakom trummorna.
Viktoria är en sällsynt naturbegåvning som är i princip helt oskolad, hennes lilla formella utbildning är musiklinjen på gymnasiet. (”Det enda jag minns är något om kvintcirklar”. Skratt.)
Hon övar aldrig sin röst och när hon inte ska stå på scen så sjunger hon inte över huvud taget. Rösten finns där ändå, lika självklar och lysande som en soluppgång.
– Jag skulle väl kunna sjunga opera, men aldrig en hel opera, då skulle min röst vara helt förstörd efteråt. Den tekniken har jag inte, och vill inte skaffa mig heller.
Hon gick till en sångpedagog för flera år sedan som konstaterade att ”hon hade ett läck i rösten, som borde jobbas bort”.
– Då blev jag skraj. Mitt läck är min personlighet, den ska vi inte ta bort. Tack och hej! Så det blir aldrig mer några sånglektioner, förklarar hon.
Och hon skulle aldrig kunna ge några själv heller, även om hon får förfrågningar om det då och då.
– Jag har ingen aning om vad jag skulle säga. Det jag kan är helt omöjligt för mig att lära ut. Allt jag gör går på feeling.
Vilka sångerskor lyssnar du själv på?
– Chaka Khan är min största idol. Men när jag började med jazz var det Ella Fitzgerald, Billie Holiday, Sarah Vaughn, Dinah Washington. Nu för tiden spelar jag sällan jazz hemma, kanske när det ska vara skön stämning, då kan det bli nån soft Chet Baker eller Miles Davis. Annars lyssnar jag mer på manliga sångare som Prince, Eric Benet, George Clinton, mycket funk.
Men du har aldrig gjort någon sån skiva?
– Att lyssna på mina skivor och att lyssna på mig på konsert är två ganska olika saker. Mina skivor tenderar att bli lite lågmälda, medan det på scen blir en helt annan energi. Jag drömmer om att få göra en liveplatta med mitt band någon gång och visa hur det egentligen ska låta, säger Viktoria.
Kanske en coverplatta med Princelåtar?
– Jag har tänkt tanken, men jag vågar inte. Det vore att klampa in på gudomlig mark.
Om jag skulle våga önska något av dig är det en skiva med samma groove som Stevie Wonder av årgång 1973 hade, ungefär.
– Det är intressant att du säger det, för det är lite det vi håller på med nu till nya plattan som kommer i september–oktober.
Du fick ditt första barn 2008. Hur har det påverkat dig?
– Musiken är fortfarande lika viktig, men jag kan också känna att jag nu kan rycka på axlarna åt saker som jag tyckte var viktiga förr. Jag är inte längre centralpunkten i mitt liv. Och det är skönt att få ha den känslan. Jag är samma person på scenen som jag är privat, det är samma Viktoria i båda fallen. Mitt barn och min musik är i samma värld, så att säga. Jag har ingen mask och spelar inte teater.
Ditt efternamn är väl egentligen Kjellberg, inte Tolstoy?
– Min mammas morfars farfar var ryske författaren Leo Tolstoj.
Varför har du inte din pappas efternamn?
– För att Tolstoy var ett djäkla bra artistnamn, säger hon och skrattar högt.
Så det är det enda som inte är äkta med dig, den enda mask du har lagt på?
– Ja, det kan man säga, fast den är ändå på riktigt.