När Kanal 5 drog i gång renoveringsprogrammet ”Arga snickaren” i januari 2009 måste jag medge att det inte kändes särskilt lockande. En gapig karl som slamrar med verktyg och kör med folk, hur spännande känns det?
Sedan halkade jag in någon gång i säsong tre, och blev fast. Där fanns alldeles vanliga människor i havererade renoveringsprojekt med i många fall skilsmässa som enda synliga utväg ur kaoset.
Och så en brunögd kille med lockigt hår, Anders Öfvergård, som stod mitt i alltihop och blinkade bort tårarna när han mötte de medverkandes glädje på slutet. Men arg? Inte särskilt.
Anders Öfvergård är däremot väldigt, väldigt tydlig.
Och han accepterar inte minsta lilla bortförklaring eller undanflykt från de medverkande. Och det blir oftast riktigt kul tv. Möjligen för att man får syn på sidor hos sig själv. Eller för att det är befriande med någon som är så rak – med ett tydligt syfte och utan att vara plump.
– Om man är rak så leder det framåt. En diskussion kan absolut mynna ut i ett gräl, men det är lättare att avsluta det grälet och komma vidare om man tar det direkt i stället för att bära på det och häva ur sig en massa sparad skit som inte alls hör ihop när man väl tar upp det.
– Jag sopar aldrig saker under mattan. Om du frågar min fru så tror jag att det är en av de saker hon uppskattar allra mest med mig. Jag söker aldrig konflikter, jag vill reda ut.
Det finns ett uttryck som han inte står ut med: ”Vi tar det sen.” Varför vänta? Då är risken stor att det outtalade blir surdegar.
– De flesta tycker att det är väldigt mycket enklare att inte behöva ta i problemet. För min egen del handlar det mycket om att jag vill vara alla till lags, jag står inte ut med att vara i konflikt med någon, och därför vill jag lösa det med en gång. Då känner jag mig lugnare.
En tydlig ambition i programmet är att kvinnorna ska engagera sig mer i renoveringen och att männen ska våga släppa taget. Var det din idé?
– Ja, för att skapa en förståelse för bådas situation – att en renovering tar längre tid än de flesta tror och att det är jobbigt att vara den förälder som varje sekund ska ha koll på barnen för att man lever mitt i ett ofta farligt kaos. En stor del av felet är att dem vi möter inte jobbar tillsammans och inte kommunicerar, vilket leder till konflikt. Är det värt att förstöra sin familj för att man bygger om?
Vem är han då? En lillebror med två äldre systrar, uppvuxen i högstatusområdet Stocksund. ”Det var det inte på den tiden, Djursholm var det som var fint.” Pappa sålde byggmaterial i eget företag, mamma var småskollärare. I dag bor han nära granne med sin ena syster ute på Värmdö.
Redan som liten grabb drömde Anders Öfvergård om att bli möbelsnickare.
– Farfar hade ett snickeri på Surbrunnsgatan. Jag älskade min farfar, vi satt ihop. Jag bodde ofta hos farmor och farfar på helgerna, han och jag stod alltid ute i verkstan och snickrade.
I programmen är du inte bara snickare och arbetsledare, du fungerar lite som en terapeut för familjerna i dina program. Har du själv gått i terapi?
– Jag gick i äktenskapsrådgivning i tre år. Då lärde jag mig en hel del. Varför funkar man som man gör? Det är väldigt intressant. Det finns vissa saker som jag har tagit med mig in i programmet, hjälp som jag själv fick.
Vad var det du lärde dig om dig själv?
– Att jag var dålig på att lyssna aktivt. Jag har blivit bättre på det. Och att det inte är farligt att säga vad jag tycker och att jag kan göra det utan att den andra måste hålla med.
Är du intresserad av andra människors relationer?
– Jag vill gärna lösa saker åt folk, det är väl ganska manligt att vilja lösa andras problem i stället för att lyssna…
Det kanske mer handlar om att du är lösningsinriktad?
– Jo, men jag har förstått nu att det är viktigare att en person kommer på själv hur han eller hon ska göra. För löser jag ditt problem så löser jag egentligen inte ditt problem, jag löser det för mig. Men det tog ett tag att fatta det.
Anders Öfvergård tycker om att jobba. Han började som bensinmacksbiträde redan som 13-åring, jobbade helger och lov. Han utbildade sig till byggnadsingenjör och gick kurser i möbelsnickeri. När han var klar fanns inga snickarjobb så han började jobba på krogen, bland annat på Café Opera. Ett par år senare öppnade han eget. Som mest drev han fyra krogar samtidigt, två av dem vid Stureplan, med sammanlagt 60 anställda.
Efter 14 år som krögare ville han ta upp snickrandet igen.
– Jag tyckte att det blev problematiskt med alkoholen. Jag är inte absolutist själv, men det kändes så där att tjäna pengar på andras undergång och att ha personalpriser på alkohol. Jag hann tyvärr se ett stort antal människor komma in friska och krya för att sedan gå ned sig.
Du verkar vara en väldigt social person. Hur var du som liten?
– Jag var väl ungefär som min sexårige son Simon, som är otroligt mån om att alla ska vara med och leka, att ingen ska lämnas utanför. Alla har vi väl någon gång när vi var små varit med om att kompisen hellre vill leka med någon annan och att man inte får vara med. Jag har aldrig förstått det där.
Bygger du hemma hos dig själv?
– Ja. Alltid. Är familjen hemma så gör jag det endast mellan sju och fyra, sedan är jag ledig. Jag har blivit mycket bättre på att prioritera mina barn.
Snart är det dags för semester även för denne man som mår som bäst när han har ”70 bollar i luften”.
– Jag är en väldigt aktiv person, även när jag är ledig. Jag har otroligt svårt att lägga mig på en strand i åtta timmar. Jag måste ha projekt. Men det projektet kan ju vara att fiska med min son.
Till sist, vad är ditt bästa tips till dem som står i begrepp att själva bygga om hemma?
– Man måste se sig själv i spegeln och fråga: ”Tycker jag att det här är roligt?” Tycker man inte det så är det bättre att leva i det som är. Trivseln i ett hem är viktigare än inredningen. Man kan faktiskt skita i att göra om och köpa en bukett tulpaner i stället, då blir man ju glad. Det är väl det man vill vara i sitt hem?