Andreas Lundstedt: ”Jag är diskogubben som inte ger sig””

Året är 1977 och femårige Andreas Lundstedt kliver upp på scenen i Thunmanskolans aula i Knivsta, iklädd en röd sparkdräkt i plysch, och börjar mima till ”Jag är en astronaut”. Mitt i låten gör Andreas ett egenkoreograferat dansnummer till ett inklippt parti av ”Star Wars”-musiken, och till sist låtsas han somna på scenen. Mamma Ulla lyfter upp och bär ut honom till publikens applåder.

32 år senare sitter han tillbakalutad i en förstaklassvagn på tåget från Stockholm till Uppsala. När tåget rusar förbi det lilla samhället Knivsta, två mil från vår slutdestination, minns Andreas uppväxten i villan, där föräldrarna höll simskolor i poolen på baksidan. Där var Andreas den extroverta pojken som alltid ville stå i centrum. Vilket han också fick.

Det började med familjens tillåtelse att alltid sjunga ”Nu är det jul igen” som solonummer i vardagsrummet på julafton. Och ledde så småningom till Melodifestivalens final i Globen tidigare i år. Där emellan har Andreas Lundstedt med sin schlagerdiscotrio Alcazar turnerat jorden runt, sålt närmare en miljon skivor och legat i toppen på radiolistor runt om i Europa med gruppens största hittar ”Crying at the discoteque” och ”Not a sinner nor a saint”.

I höst är han också körledare i TV4:s ”Körslaget”. Det är därför vi är på väg till Uppsala. Andreas ska välja ut vilka som får vara med och sjunga. Att körledandet i tv skulle påverka hans status som artist viftar Andreas snabbt bort:

– Livet är en show, jag älskar alla typer av uppträdanden – musikaler, stand-up, eller varför inte ”Körslaget”. Jag tar mitt jobb väldigt seriöst, men inte mig själv. Jag är glad att jag fortfarande får göra det här, vara artist, i en tid med ”Idol” och allt som gör att stjärnor byts ut så snabbt. Jag är diskogubben som inte ger sig.

När Andreas Lundstedt fyllde 14 år var han med i en talangjakt på Skara Sommarland, och som för så många andra svenska artister var byhövdingen Bert Karlsson först med att ge positiv respons. Karriären sparkades i gång direkt. Genom en talangscout fördes Andreas samman med tre andra tonåringar – Lisa Nilsson, Lizette Pålsson och Peter Jöback. De fick namnet Stage Four och gjorde en rad tv-framträdanden innan Lisa Nilsson drog sig ur och gruppen splittrades. Sedan har Andreas Lundstedts artistkarriär sakta stegrats.

Ett par år i New York i början av 1990-talet blev en välbehövlig paus från musiken, i stället jobbade Andreas som aerobicsinstruktör åt Julia Roberts och andra svettiga Manhattanbor, extraknäckte som servitör och fick chans att servera snittar och skumpa åt Barbra Streisand, Bill Cosby, Warren Beatty och Eddie Murphy.

– Det var häftigt för en liten kille från Knivsta, förklarar Andreas som ändå började sakna musiken då.

Återvändandet till Sverige gav en plötslig nytändning och Andreas kom tvåa i Melodifestivalen 1996 med låten ”Driver dagg faller regn”. Efter några efterföljande, misslyckade soloförsök tyckte välkända låtskrivaren och producenten Alexander Bard (BWO, Army of Lovers med fler) att Andreas skulle starta en ny grupp. Andreas fördes samman med Annika ”Annikafiore” Kjaergaard och Tess Merkel. Så föddes gruppen Alcazar.

– Det dröjde innan någon nappade. Jag tror vi släppte ”Crying at the discoteque” fem gånger till radio innan den började spelas. Men till slut spreds låten, tack vare nedladdning i Medelhavsländerna, säger Andreas.

– Ingen visste i Sverige hur stora vi var där nere. I Italien slog folk på rutorna när bilen körde fram till konserten, vi spelade för 30.000 personer på en amfiteater på Sicilien och alla skrek efter oss. The Ark var med också. Och Kylie. Och Destiny’s Child med Beyoncé.

Hängde du med Kylie och Beyoncé?
– Nä, jag ställde mig nära och försökte ta bilder med mobilen, men var så nervös att det bara blev suddigt. Jag vågade inte prata med dem. Men jag nickade till Kylie, hon var väldigt liten och såg inte mycket ut för världen.

Brukar artister komma fram och beundra dig?
– Nja, bara Kate Ryan, innan hon blev känd. Och Lou Bega, han med den där ”Mambo number 5”.

Förra året släpptes journalisten Daniel Nyhléns roman ”Det svarta spelet”, där många svenska kändisar hängs ut med namn, och andra omnämns under pseudonymer. Bland annat skriver författaren om en ”känd schlagerartist med hiv”.
– Ja, det är jag, säger Andreas Lundstedt när jag nämner boken.
Han har inte läst den själv. Men när han fick höra att den skulle skrivas redan 2007, och andra journalister samtidigt ville publicera rykten om att Andreas hade hiv, bestämde han sig för att själv berätta sanningen i medierna.

– Jag kände bara att ”jag har en hemlighet som måste komma ut innan jag går sönder”. Innan hade jag inte berättat för någon annan än mina ex, jag hade inte sagt något till familjen, berättar Andreas.

När det var dags att avslöja sin ”hemlighet”, gav Andreas en intervju till gaymagasinet QX. Innan publiceringen gjorde han en ”Confession tour”.
– Precis som Madonna, säger Andreas och skrattar.

Han berättade för familj och vänner hur det låg till. Att han har hiv. Sedan flydde han till mamma Ullas hus utanför Malaga i Spanien.
– Jag var livrädd att jag skulle förlora jobb, att folk inte skulle vara redo för en sån här grej och att jag själv inte skulle vara redo.

Hur reagerade dina föräldrar?
– Pappa och mamma var hur coola som helst. De visste inte så mycket, jag fick förklara att jag inte kommer att dö, tack vare bra mediciner som finns. I Sverige i alla fall. Jag har senare varit i Zambia med Unicef och träffat aidssjuka barn, där ser det så klart annorlunda ut.

I dag är Andreas glad att ha ”outat” sin hivinfektion.
– Att gå ut med det är det bästa jag gjort i mitt liv. Det beslutet har färgat mig till att bli den jag är i dag. Jag är mer ödmjuk till livet i dag. Jag trodde ju först att jag skulle dö. Nu vet jag att det inte är någon fara för mig. Men det har lett till att jag inte längre tar något för givet. Det är ju hemskt att man ska behöva vara med om något sånt här för att inse hur skört livet är, men jag har blivit en bättre människa, även om det är krångligt att förklara hur. Jag tror det har givit en ny tyngd till Alcazar, mig själv och min sång också.

Hur ofta tänker du på att du har hiv?
– Bara när jag måste gå på rutinkontroller. Då, när jag sitter i väntrummet och känner sjukhusdoften tänker jag på hur tråkigt det är egentligen. Men aldrig annars.

Hur påverkar infektionen dig?
– Den innebär att jag och min kille alltid måste skydda oss när vi har sex, och jag måste ta min medicin varje dag, men det är ju inte krångligare än att ta sina vitamintabletter. Och jag får inga biverkningar av medicinen.

Vet du hur du blev smittad?
– Nej, men jag har mina aningar. Fast vad ska jag göra åt det? Slå människan?

När Andreas flydde till Spanien för snart tvår år sedan, för att undvika kvällstidningarnas jakt på citat kring hans hivsmitta, började han att skriva på en bok. Den jobbar han på än.
– Jag skyndar långsamt, vill ta tid till att gräva i mig själv. Jag skriver om hur det påverkade mig att avslöja min ”hemlighet”. Det är bra terapi.

Sedan Andreas berättat för medierna om sin infektion, blev han utsedd till ”Årets homo” i årets Gaygala.
– Det känns tudelat, det där, säger Andreas om utmärkelsen och fortsätter:
– Varför ska jag få ett pris för att jag har hiv? Men jag förstår hur de tänker, jag tycker själv att jag har varit modig som kommit ut, det ger mig en chans att säga viktiga saker. Jag är inte någon jävla Jesus, men tror ändå jag kan hjälpa andra.

Är du religiös?
– Jag har alltid varit en sökare, nyfiken på olika religioner, buddism och hinduism, men aldrig känt mig hemma i någon religion. Jag vill tro på meditation, men jag bara somnar. Killen jag var ihop med när jag bodde i New York plockade ut russinen ur olika religioner och hittade på sin egen. Han kastade mynt i Hudsonfloden, blåste cigarrök i konjakglas varje morgon och hade olika rökelser för olika dagar. Väldigt skrockfullt, men det funkade inte för mig.

Andreas berättar att han nu går i kyrkan ibland. Då alltid på ”sinnesrogudstjänster” i Allhelgonakyrkan i Stockholm.
– Jag brukar gå dit med min kompis Petra Mede. Jag blev väldigt positivt överraskad första gången jag var där, det är inte som en vanlig gudstjänst, det är folk som berättar sina livshistorier och mycket bra musik.

Hur blev du och Petra Mede kompisar?
– Vi gjorde tv-programmet ”Sing-a-long” tillsammans och fann varandra direkt. Vi är båda som hundar, lever i nuet och bara skakar av oss bekymmer.

En kvart senare skakar Andreas Lundstedt av sig sina sneakers i den kala logen på Uppsala Konsert & Kongress. Han har ett 20-tal par sportskor hemma. Och de fyra, tunna, färgglada halsdukar som följt med till Uppsala har över 40 kompisar hemma i lägenheten på Kungsholmen. Andreas har svårt att bestämma sig för vad han ska ha på sig under tv-inspelningen. Han sliter av sig sin t-tröja.

Hur fortsätter du hålla dig i form efter att ha slutat arbeta som aerobicsinstruktör?
– Varje gång jag uppträder får jag ju minst en timmes danspass på scenen. Sen har jag också en personlig tränare som jag träffar två gånger i veckan här i Stockholm.

 Har du några komplex?
– Visst, jag vill ha ett sexpack på magen, men vet att jag aldrig kommer att få det. Jag har lärt mig att de yttre attributen inte spelar någon roll. Däremot hatar jag att se mig själv på tv och höra mig själv prata, jag låter lika flummig som Tomas DiLeva. Med enda skillnaden att han faktiskt ser trovärdig ut i sin kaftan.

Andreas slår sig ned i logens gröna fåtölj. Han har pratat mer eller mindre konstant sedan vi sågs för fyra timmar sedan. Och sällan släppt sitt leende. Han får frågan om han är lika glad och öppen privat?
– Jag har gått på en del nitar och lärt mig att inte slösa i onödan på energin. Förr gav jag så mycket uppmärksamhet till folk som ville prata med mig på krogen, jag kunde stå och lyssna och le hur länge som helst, livrädd att inte vara omtyckt av alla. Men jag insåg att det var något fel när jag aldrig hade tid att träffa de vänner som faktiskt betyder något för mig. Jag hade konstant dåligt samvete över det, berättar Andreas och fortsätter:

– Jag är ju en gycklare, en illusion, för många. Jag går upp på scenen och spelar discokillen. Det är honom folk förväntar sig träffa privat. Men jag kan bli trött på att prata om mig själv, och när jag är ledig sitter jag gärna tyst och bara lyssnar under middagar.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut