Med drygt femton år som riksdagsbevakare och sex år som presschef hos dåvarande statsministern Göran Persson har Anna Helsén erfarenhet och tyngd som få i Sveriges politiska medievärld.
Så det var inte alldeles förvånande att Mona Sahlin, med ett år kvar till riksdagsvalet, vände sig till Anna Helsén när hon ville stärka partiets kommunikation. När DN träffar presschef Helsén har hon varit på sitt nya jobb i knappt två veckor.
Den socialdemokratiska riksdagsgruppen håller till i ett långsträckt gråbrunt huskomplex vid Riddarhustorget i Gamla stan. Någon politisk ”buzz” är för dagen svår att upptäcka i korridorerna. Det enda som hörs är ventilationens susande och rasslet från tangentbord inifrån kontorsrummen.
Men vi sätter oss för säkerhets skull i ett – gigantiskt –sammanträdesrum för att få prata ostört. Hjalmar Branting i olja och guldram blickar dystert ned från en vägg, till vänster i synfältet har jag en bronsbyst av Per Albin Hansson som inte heller ser ut att ha så roligt.
Anna Helsén är desto mer entusiastisk där hon sitter mitt emot mig och förklarar varför hon valde att återvända till politiken och hoppa av från konsultbyrån JKL, dit hon gick efter socialdemokraternas valförlust 2006. Trots att den nya sysslan innebär mindre lön och sannolikt mer jobb.
– Politiken är ju ändå alltings hjärta. Det är komplext, det är jättemycket känslor, det berör alla människors vardag… och det är så otroligt roligt!
Vilka frågor kommer att dominera nästa års valrörelse?
– Jobben, och rättvisefrågorna. Att de som är unga i dag ser att det finns en bra framtid, att det finns möjligheter att flytta hemifrån, att försörja sig själv och bli vuxen. Att världen är öppen, inte stängd.
Hur ska du hjälpa Mona Sahlin att få ut det budskapet?
– Alltså, det finns ju ingen ”quick fix”. Det handlar om att göra alternativen väldigt tydliga så att alla begriper vad de står för. Och det är det politiska innehållet som ska avgöra. Vi ska tjata om det, göra det tydligt.
När Anna Helsén började arbeta hos Göran Persson för snart tio år sedan var massmediekartan avgränsad och överblickbar: Lunchekot, Aktuellt och Rapport, papperstidningarnas pressläggning. I dag ser spelplanen radikalt annorlunda ut.
– Dels har redaktionerna skurit ned på personal, dels finns det här enorma informationsflödet. Det är deadline hela tiden och färre personer ska göra mer på kortare tid.
Anna Helsén medger att förhållandena i den nya sköna medievärlden nog kan påverka kvaliteten i såväl nyhetsinslag som politiska utspel.
– Men det är bara att förhålla sig till hur verkligheten ser ut. Man kan ju inte vrida klockan tillbaka.
Dessutom har så kallade sociala medier, som bloggar, Facebook och Twitter, tillkommit. Fler än en svensk partistrateg har varit över i USA och studerat hur kampanjstaben kring Barack Obama framgångsrikt utnyttjade de nya medierna i presidentvalrörelsen förra året.
Men Anna Helsén verkar inte tillhöra de frälsta:
– Till syvende og sidst är det ju ändå budskapet – och till viss del personen som framför det – det handlar om. Oavsett om man väljer att kommunicera i tv-studion, i Ekots lördagsintervju eller på Facebook.
Anna Helsén är 51 år och drömyrket var redan i unga år journalist. Ja, det var det enda tänkbara jobbet – ”jag började böla när jag missade antagningen till Journalisthögskolan”.
Men efter några studieår på universiteten i Stockholm och Uppsala satte hon sig ned med en matrikel över Sveriges alla dagstidningar. Började på A, ringde runt och frågade efter jobb. På S fick hon napp.
– Skaraborgs Läns Tidnings lokalredaktion i Vara behövde en vikarie snabbt.
För Anna, som vuxit upp i en läkarfamilj i den burgna Stockholmsförorten Bromma, blev mötet med metropolen på Västgötaslätten omvälvande.
– Jag hade aldrig sett en kille i min egen ålder med mustasch. Det var som att komma till en annan värld. Men efter ett tag fick jag kompisar och gled runt i raggarbil i Lidköpingsrondellen.
Efter ett halvår i Vara och ytterligare ett par vikariat hamnade hon på TT, Tidningarnas Telegrambyrå, som riksdagsreporter. När hon avverkat femton år på TT upptäckte Göran Perssons stab att de kunde dra nytta av Anna Helséns erfarenhet av hur medier och politik fungerar ihop. Trots hennes föga ”rörelseriktiga” bakgrund och trots att hon faktiskt inte ens var medlem i partiet.
– Visst blev jag paff när jag fick frågan om att börja hos Persson. Min första reaktion var att jag inte kunde lämna journalistiken. Men samtidigt var det ju mycket som lockade: att komma in i en annan värld, att se något från insidan som jag bevakat från utsidan.
Partiboken, då?
– Socialdemokraterna stämde ju värderingsmässigt, även om jag inte var politiskt aktiv. Att jag inte blev medlem berodde mest på allmänt obstruerande – jag ville markera att jag fortfarande var journalist. Men jag gick faktiskt med i partiet när jag lämnade jobbet hos Persson.
Göran Perssons år på statsministerposten efter millennieskiftet blev ganska stormiga. Framgångar som EU-ordförandeskapet blandades med motgångar som förlusten i EMU-omröstningen 2003, liksom tragedier som mordet på Anna Lindh och tsunamikatastrofen.
Dessutom blev Perssons ledarstil omstridd och omdiskuterad bland journalisterna. Hans presschef har dock gått fri från kritik. ”Hon är principfast, men rak och schyst”, ”hon ringer alltid tillbaka”, är några av omdömena om Anna Helsén jag har samlat in från politiska reportrar.
Undantaget inträffade i efterspelet till tsunamin och den intensiva mediebevakningen av Göran Perssons statssekreterare Lars Danielssons agerande. Anna Helsén ringde upp Aftonbladets dåvarande chefredaktör Anders Gerdin och hade synpunkter på att tidningens reportrar häckade utanför Lars Danielssons dörr. Aftonbladet betraktade samtalet som en otillbörlig påtryckning från regeringen och skrev om saken.
Det är en av de få gånger då Anna Helsén själv varit huvudperson i spalterna.
– Jag står till hundra procent för vad jag gjorde, säger hon i dag.
– Inte en enda sekund hade jag synpunkter på vad Aftonbladet skrev om Lars Danielsson. Däremot ville jag diskutera vad det innebar för hans familj att Aftonbladets reportrar stod utanför hans dörr hela tiden.
Anna Helsén tillägger att ”journalister måste stå och hänga utanför dörrar ibland, det ingår i yrket”.
– Men man måste ju kunna prata med aktörerna i medierna, om hur de jobbar, utan att det betraktas som en påtryckning.
Har du själv varit inblandad i vad man kallar för drevjournalistik?
– Ja. Jag kommer särskilt ihåg ett tillfälle då jag var reporter på TT och skulle ha en kommentar av Björn Rosengren, som var näringsminister då. Hans son misstänktes för skatteplanering. Vi var några journalister som väntade på Rosengren utanför riksdagens kammare. När vi stack upp mikrofonerna i ansiktet på honom och började fråga om sonens affärer började han – gråta.
– Björn Rosengren svarade på våra frågor, men vi som var där insåg att det inte bara var en ansatt minister vi hade framför oss, utan också en far med en son. Jag säger absolut inte att journalister inte ska jaga och granska, det är ju yrkets hela grund, men jag har faktiskt funderat över att journalister inte förstår vilken makt de har och hur människor drabbas av den, ibland kanske orättfärdigt.
Anna Helsén kommer närmast från pr-byrån och konsultföretaget JKL, där hon arbetat med strategisk kommunikation. Jag ber henne förklara vad en konsult egentligen gör – som om hon skulle berätta om sitt jobb för någon som inte har en susning.
Anna börjar på en ganska lång förklaring där ordet ”kommunicera” återkommer. Men så avbryter hon sig och säger:
– Det där kanske inte lät så enkelt? Men säg så här: om ett företag ska hantera en juridiskt knepig fråga, då kallar de in en jurist. Om det handlar om ett ärende som det är svårt att prata om, då tar man in en konsult som är expert på att kommunicera.
Det fanns en tid när toppolitiker och politiska tjänstemän – speciellt S-märkta sådana – fick kritik om de ömsade skinn och gick till näringslivet eller konsultverksamhet. I dag är jobbyten av det slaget betydligt mer accepterade. Anna Helsén tycker att det är en bra utveckling:
– Det är jätteviktigt att det finns ett flöde mellan politik och näringsliv, att människor kan gå mellan olika världar. Det går aldrig riktigt att föreställa sig villkoren i näringslivet om man inte jobbat där själv, liksom det är svårt att förstå hur politiken fungerar om man inte själv varit inblandad.
Det dröjde ju inte heller länge förr-än Anna Helsén fick sällskap på JKL av sin gamle chef Göran Persson. Envisa rykten gör gällande att det var hon som övertalade den före detta statsministern att bli konsult. Men det avfärdar Anna Helsén bestämt:
– Jag hade ingen aning om att Göran Persson skulle börja på JKL. Men det var väldigt kul att han kom dit.
Några av Anna Helséns före detta arbetskamrater har skrivit böcker om sin tid i den absoluta s-toppen: Göran Perssons dåvarande högra hand Pär Nuder beskriver i ”Stolt men inte nöjd” fyllecykling på Harpsund och Anna Lindhs pressekreterare Eva Franchell skriver i ”Väninnan” om malliga kostymmän i Perssons inre krets.
– Jo, det är intressant, det där behovet av att skriva böcker om hur det ”egentligen” var, säger Anna Helsén en smula syrligt, och tillägger:
– Jag har lovat mig själv att aldrig göra det. Visserligen har jag en halv roman i byrålådan – har inte alla journalister det? Fast det är inga memoarer, och ingen deckare heller.