Söndagsintervjun

Annika Hallin: "Lars och jag lever inget vanligt liv i tvåsamhet"

Publicerad 2009-12-21 09:21

Foto: Fredrik Funck

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Hon fick rollen som polis i den nyss avslutade tv-serien "Morden", specialskriven efter hennes mage. Samma graviditetvisar hon på bio i "Luftslottet som sprängdes". Tre timmar efter att den sista scenen var tagen födde hon en dotter - alldeles på riktigt.

Uppåt en miljon människor har suttit framför teven varje vecka och sett Annika Hallin spela kriminalin-spektören Fanny Popescu i deckarserien "Morden" i SVT. I en av inledningsscenerna möter hon Kjell Bergqvist (kriminalkommissarie Cege Ljung) för att diskutera ett likfynd som hittats på en skärgårdsö. Han tittar förvånat på hennes mage och säger famlande: "Jaha. Vad kul. Grattis."

Efter att han gått igenom spaningsläget frågar han sedan henne rakt på sak: "Fixar du det med magen?" Hon spänner ögonen i honom och svarar; "Ja men jag är ju gravid - inte sjuk."

Och så blev det. Hon fixade inspelningen också i verkligheten.

När SVT fick höra att hon var med barn beslöt man att skriva om manuset för henne för att kunna ha med samma skådespelare i denna berättelse som i föregångaren "Graven" som sändes för några år sedan.

Hade du väntat dig att man skulle ändra i rollen bara för att du väntade barn?

- Nej, jag blev glad att de ville köra ändå och att yrkeslivet år 2009 tillåter sådant. Jag är tacksam för att allt gick bra och att jag inte fick havandeskapsförgiftning eller ställde till något problem för filmproduktionen. Jag fick dessutom mammaledigt några veckor i mitten av produktionen för att föda min dotter. På slutet av inspelningarna hade jag därför en låtsasmage instoppad i kläderna.

Desto mer dramatiskt var det under inspelningarna av den tredje delen av Milleniumfilmerna, "Luftslottet som sprängdes" som producerades parallellt med "Morden".

- I min sista scen på den sista inspelningsdagen den 8 januari i år mötte jag Niklas Hjulström (som spelar åklagaren). Värkarna började då bli kännbara. Jag hann precis bli klar och åkte sedan direkt till Södersjukhuset i Stockholm. Tre timmar efteråt födde jag mitt barn.

Det har snart gått ett år sedan dess och hon blandar nu mammaledigheten med olika teater- och filmjobb. Äldsta dottern, som är 21 år, hjälper till med barnpassningen eftersom Annikas man dramatikern Lars Norén arbetar som konstnärlig ledare för Folkteatern i Göteborg och pendlar mellan de olika städerna. Han kan därför bara vara tillsammans med resten av familjen i helgerna.

Hur gör ni för att få ihop vardagslivet?

- Lars och jag lever inget vanligt liv i tvåsamhet utan är väldigt självständiga personer. Under de sex år vi var tillsammans innan vi fick barn har vi bott och arbetat på olika ställen. Det blev förstås skillnad sedan vår dotter kom och nu försöker vi turas om att ta ansvar. Jag får stor hjälp här hemma av mina nära och kära.

Annika Hallin och Lars Norén träffades för första gången för sju år sedan på Riksteatern.

Hon var med i "Stilla vatten" som han skrev och regisserade. Föreställningen spelades en säsong på Judiska teatern i Stockholm och turnerade sedan runt i landet.

Samarbetar ni nu med nya projekt?

- Nej, just nu har vi inga sådana planer. Det är möjligt att det kan bli så i framtiden, Visst händer det att vi pratar om nya idéer, men inget är bestämt, säger hon.

I april 2008 kom Lars Norén ut med "En dramatikers dagbok" med personliga anteckningar från åren 2000 till 2005 där Annika Hallin naturligtvis ofta förekommer.

Känner du igen beskrivningarna av dig själv i din mans dagbok?

- Det är Lars dagsform och sanningar som presenteras i boken. Det finns ju ingen universell sanning, vi uppfattar verkligheten subjektivt.

Hur ställde du dig till att han skrev boken?

- Jag valde att fortsätta som vanligt och tog ingen hänsyn till hans arbete med dagboken. Hans val är hans val. Det var omöjligt för mig att ändra mitt liv och bete mig som om jag vore buggad.

Var växte du upp?

- I ett radhus från 70-talet i Spånga i västra Stockholm. Pappa är arkitekt och mamma byggnadsingenjör. En stor del av min uppväxt var hon dagmamma så det var alltid många barn och vuxna hemma hos oss. Mina föräldrar pekade aldrig ut någon väg för vad jag skulle bli eller göra. De litade på mig och mina egna val. Och teater visste jag knappt vad det var. En av de få gånger vi gick på teater i min familj var ett besök på Folkan på Östermalmstorg där vi år 1979 såg musikalen "Annie" med Pernilla Wahlgren. Det var en jättehäftig upplevelse för mig även om jag aldrig drömt om att bli musikalartist.

Du är äldst i en syskonskara på tre systrar, hur har det påverkat dig?

- Precis som för alla förstfödda riktades det en hel del uppmärksamhet mot mig. Jag minns den problematiska omställningen när min syster föddes. Jag hatade min nya roll som storasyster. Det har nog stor betydelse genom hela livet vilken ordning man är född i en syskonskara. Jag undrar ofta hur detta påverkat mitt val att bli skådespelare och viljan att stå på scen.

Känner du fortfarande så?

- Nej, i dag är jag naturligtvis jätteglad över att ha mina systrar. Båda två och deras familjer är en stor tillgång för mig.

Redan på lågstadiet tog Annika Hallin över fredagstimmarna och skapade och spelade små pjäser där klasskamraterna tilldelades olika roller och uppgifter. Och det var förstås Annika Hallin som oftast bestämde upplägget. Även utanför klassrummet gillade hon att dra i gång projekt. Hon fick till exempel en stor del av skolan att engagera sig i kampanjen mot kärnkraft inför folkomröstningen år 1980. Det fanns lärare i skolan som var övertygade om att hon skulle bli politiker.

Var det självklart för dig som barn att vara så dominerande?

- Ja, fram till tioårsåldern var det, på den tiden, tillåtet för både flickor och pojkar att ta för sig och hitta på grejer. Sedan är det som om tjejerna tystnar och försvinner och killarna tar över spelplanen. Nu för tiden tror jag att det sker i ännu tidigare ålder. Så här i efterhand kan jag bara konstatera att jag lagt ned mycket tid och energi på att motarbeta det spöket.

Annika Hallin var 14 år och gick i sjunde klass i Spånga gymnasium när hon insåg att hon kanske skulle bli skådespelare.

Hon hade fått hoppa in som sjukvikarie, en enda gång, i en skolföreställning av "Mary Poppins".

- Jag minns hur publiken skrattade, hur jag fick kontakt. När jag tumlade av scenen väntade regissören bakom kulisserna med en kram. Jag var hög. Jag hade hittat hem. Det var en frihetskänsla.

Vad tyckte du om skolan?

- Den var ett nödvändigt ont och fungerade aldrig för mig. Jag hade dåliga betyg och skolkade. Satte mig ofta på tvären - kanske i onödan kan man tycka så här efteråt. Jag hade svårt att lära mig saker av folk som kunde mer. Jag har till exempel aldrig lärt mig det där med datorer.

Lärde du dig något alls i skolan?

- Det är klart att jag gjorde. När jag efter en del turer kom in på teaterlinjen på Södra latin så kände jag att jag äntligen kommit rätt. Men jag kom aldrig så långt att jag lärde mej matematik eller språk. Den mesta tiden utanför skolan tillbringade jag på teaterföreningen Roj i Handen. Det är en ensemble med hundra amatörskådespelare under ledning av professionella ledare. Det var som en livets skola där jag lärde mej mycket, säger hon.

Vilka förebilder har du?

- Min mormor var en stor inspirationskälla. Hon dog i somras 92 år gammal. Hon lärde mig att ta till vara det viktiga i livet och inte ägna mig åt struntsaker. Hon levde i nuet utan att titta bakåt eller framåt hela tiden. Mormor var en ständigt levande 17-åring och en av dem som först skaffade mobiltelefon i släkten. Hon hade ständigt nya projekt på gång och köpte tomter, byggde hus och såg nästan bara möjligheterna och inte problemen. När hon flyttade in till stan i vintras var det enda hon undrade om det fanns bredband i huset och plats för bilen på gatan.

Hur är din egen relation till åldrandet?

- I dag förvägras man ju nästan rätten att bli gammal. Det är ett bakåtsträveri som ruinerar våra liv. Vi lägger ned orimligt mycket tid framför spegeln och även pengar, både kvinnor och män, för att försöka bevara något som är förgängligt. Livet är för kort för det. Det är onödiga nojjor som jag försöker hålla ifrån mig. Jag har haft nog med fantasifoster och inbillade sjukdomar.

1995, då Annika Hallin var 26 år, kom hon in på Teaterhögskolan i Stockholm.

- Det var ett lyft att efter fyra år bli klar på scenskolan eftersom jag då fick tillgång till en helt annan arbetsmarknad och möjligheter till en vettig inkomst.

Men fram till år 2000 beskriver Annika Hallin sig som "råfattig" med olika teaterjobb i fria grupper som inte hade råd att betala riktiga löner. För att få det att gå runt arbetade hon också inom äldreomsorgen i Kärrtorp, Handens sjukhus, postorderförsäljningen hos Gudrun Sjödén och andra påhugg.

Blir du igenkänd på stan nu?

- Nej, jag är inget särskilt känt ansikte. Just nu kan det kanske hända att folk tittar på mig efter alla rollerna på bio och teve, men det är inget som förändrat mitt liv. Det är bra att det inträffar nu när jag har levt och jobbat så många år. Jag är osäker på hur det skulle vara om jag var 16 år. Det är så lätt att få en förvrängd självbild i den åldern.

Hur menar du?

- På kvällarna, när min dotter har somnat och disken är klar, brukar jag titta på teve och blir förskräckt över hur man röstar ut folk i olika tävlingsprogram. Många brinner upp som tomtebloss eftersom det inte är tillåtet att misslyckas eller försöka göra något man inte kan.

- Man vet inte vilka krafter som detta utlöser när man är ung och känslig. I framtiden kommer man säkert att fråga sig varför vi höll på med denna form av narcissistisk häxdans.

Vad tycker du om kulturbudgeten i Stockholm som presenterades i veckan, som innebär nedskärningar för en del fria teatergrupper?

- Jag undrar vad politikerna tror att vi får för ett land utan en levande kultur? Förstår de inte att det riskerar att bli ett land utan själ, säger hon.

Just nu repeterar Annika Hallin en roll i "Metallflickan" av den polska författaren Dorota Maslowska. Hon beskriver pjäsen som "absurd och glasklar" och handlar om tre generationer kvinnor som ger perspektiv på andra världskriget, kommunismen och kapitalismen. Premiären på Teater Galeasen på Skeppsholmen i Stockholm är den 22 februari 2010.

Läs mer:

”Morden” - Gammalt fall grävs upp

Annika Hallins rollfigurer bär på en stor ilska

Recension: ”Luftslottet som sprängdes”

Recension På stan: ”Luftslottet som sprängdes”

0 . Per sida:

(Vad ar Twingly?)

Visar 1-10 (av totalt 1).

Nyheter från Livsstil

Foto: Hanna Persson ”Zelda är idealistisk, svartvit i sitt tänkande och dömande.”

”Zelda ett bokslut över tonåren”

Lina Neidestam ritade en snuskserie om den kåta författaren Nora, nu är hon tillbaka med ett nytt album. Med den andra seriehjältinnan Zelda.

Foto: Emiliano Rodriguez / Alamy Drömmarna är viktiga för att hjärnan ska fungera.

Drömmarna ”lurar” oss att sova

Människor drömmer inte för att vi sover – utan vi sover för att vi drömmer. Det menar neuropsykologen Mark Solms. Hjärnan tror att vi är sysselsatta.

Sömnen återställer hjärnan och minnet. Får lättare att lära oss saker.

Foto: Alexander Mahmoud Suzy Steele får en blomranka på kroppen.

Barnens namn hetast

Trots det stora utbudet av tatueringsstudior i Sverige är vi konservativa när det gäller motiven. Trendmotivet är text – barnens namn.

Foto: Alamy

”Måste jag förlåta henne för att må bra?”

Lotta växte upp med en elak mamma som ständigt hindrade henne i livet. Nu i vuxen ålder vill hon släppa taget. Insidans expert svarar.

Foto: Eva Tedesjö Vinterbad – en aktivitet som förkroppsligar melankoli.

Djupdyk i norrländsk melankoli

DN träffade vinterbadarna som värnar om Västerbottens mörker och kyla. ”Nedgången är hemsk, men uppgången härlig.”

Mer från förstasidan

Sverige utvisade en utländsk diplomat

UD bekräftar för DN.se. Enligt nyhetsbyrån AP:s källor rör det sig om den näst högste diplomaten vid Rwandas ambassad som ska ha spionerat.

Foto: Daniel Maurer / AP

Sanna Kallur springer igen

”Små framsteg.” Häckstjärnan Susanna Kallur har genomfört sitt första löppass sedan förra våren. Målet är inställt på OS i London.

Foto: Magnus Hallgren

Gift i chipsen minskar med ny norsk metod

En ny teknik gör det möjligt att fritera potatis så att nästan ingen akrylamid bildas. Giftet försvinner – nästan i alla fall.

Foto: Scanpix De drabbade charterbolagen väljer att sätta in andra flygbolag.

Flygstrejk bryter ut

Tvist om arbetstider. En flygstrejk bryter på tisdagen ut mot flera av Apollos, Solresors och Fritidsresors flygbolag.

Mot kock-VM

Svensk kandidat. DN följer Adam Dahlberg under hans jakt på en medalj i Bocuse d'Or.

Mer från DN.se

Bästa nyhetssajt

DN.se prisad. Har utsetts till bästa svenska nyhetssajt av Internetworld.

DN på Facebook

Klicka på gilla-knappen. Få de viktigaste nyheterna direkt i ditt Facebookflöde.