De två långfilmerna om korsriddaren Arn Magnusson har förändrat tillvaron för huvudrollsinnehavaren Joakim Nätterqvist.
Skådespelaren Joakim Nätterqvist kommer direkt från frisören och eftersom det är kallt ute och håret fortfarande är blött så har han dragit ned mössan rejält över öronen och fällt upp den höga kragen. Vi träffas nära hans hem i Gamla stan i Stockholm. Där bor han sedan femton år i ett hus från 1600-talet.
– Det är som att bo i en liten by mitt i stan, tycker han. Det är barnvänligt och granngemenskapen är stark. Här bor många barn och de spelar fotboll tillsammans. Och så har vi en simhall, ett bibliotek och många små affärer och restauranger nära.
Det är med skräckblandad förtjusning som Joakim konstaterar att tiden efter filmerna om Arn blivit annorlunda.
– Människor kan komma fram på gatan och säga hej eller vilja kramas. Det känns märkligt ibland, men det är också berikande.
Joakim har alltid varit filmintresserad och hemma hos familjen Nätterqvist fanns det tidigt en videospelare och filmerna kunde hyras på närmsta bensinmack.
– Första filmen jag minns att vi hyrde var ”Leva och låta dö” år 1983. Annars var det mest indian- och cowboyfilmer eftersom jag gillar hästar. Jag är uppvuxen med hästar, de fanns alltid omkring mig när jag var ung. Filmintresset gjorde att jag så småningom började jobba som scenarbetare och sen sökte in på Scenskolan. Jag kom in på tionde försöket, berättar Joakim.
Joakims pappa tränar hästar både i Sverige och utomlands och hans mamma tävlar i hästhoppning i Sverige och Italien. När han kommer hem till sina föräldrar rider han gärna.
– Mamma brukar tjafsa om vilken häst jag ska ta. Hon är så rädd att jag ska ramla av och vill att jag ska ta en ”taxi” – en häst som man kan tala om vart man ska för – medan jag vill ha någon vildare till galoppen, säger han och skrattar.
Förutom jobbet med film och teater sjunger Joakim i rockbandet Narcissistisk Street. Just nu jobbar man med det sista i produktionen för en skiva som kommer att heta ”Domestic violence”.
– Jag och Jonas Olofson (basen i bandet) har en dröm och en önskan att kunna släppa den före jul. Musiken är ett jättekul komplement till skådespeleriet. Det som kan ta tre timmar att förmedla i en teateruppsättning eller i en film, vet jag att man kan få sagt på tre minuter i en bra låt, menar Joakim.
Snart ska Joakim till en gymnasieskola i Halmstad och undervisa i teater.
– Jag har fått förfrågan tidigare men inte känt mig mogen förrän nu. Jag har varit med när elever från Scenskolan gjort sina scenprover, men jag har aldrig undervisat för en större grupp. Det ska bli spännande.
Under hösten visas tv-serien ”Livet i Fagervik”, där Joakim spelar Rasmus, en kille som återvänder hem efter en tid ute i världen. Dessförinnan kunde vi se honom i ”Häxdansen” som Henke, assisterande tränare för ett damlag i fotboll.
– Det känns bra att få spela en vanlig kille ibland och att jag tillåts göra människor i olika roller, inte bara det där storslagna, säger Joakim – jag är ju egentligen bara en bonngrabb.