Trettiofem sekunder. Så länge skakade naturens krafter om människor och byggnader i öriket Haiti. Tvåhundratusen dog.

– Det är ofattbart, säger Mikael Persbrandt. Trettiofem sekunder, det är lika lång tid som det tog för mig att gå ner för flygplanstrappan i Port-au-Prince.

Den mediebrände Mikael Persbrandt har kommit till Cadierbaren på Grand Hôtel för att ge intervjuer till de utvalda, DN och TT. Kanske kunde han ha valt en bättre inramning än baren där hamburgaren han äter kostar 215 kronor. Å andra sidan är det den sortens absurditeter som livet består av. Haitiresan är den femte Mikael Persbrandt gjort för Unicefs räkning.

– Jag är redskapet, säger Persbrandt, den igenkänningsfaktor som ska dra in pengar. Det är helt okej för mig. Just nu är ingenting mer angeläget än att hjälpa människorna på Haiti.

Mikael Persbrandt och ytterligare två personer från ett produktionsbolag besökte Haiti den 11–14 april för att spela in reportaget som visas på insamlingsgalan. Det var ett kort besök, men Haiti står nu i fokus för så många regeringars och ideella organisationers hjälpvilja att man infört restriktioner för antalet besökare och antalet dagar på plats.

– Människorna i tältlägren känner sig utsatta för besökarnas blickar och kameror. Vi såg män och kvinnor i lera och bajs som försökte sköta sin hygien inför våra ögon.

– Nu när regntiden kommer blir livet ännu svårare. Bergen runt huvudstaden är kalhuggna och inget hindrar leran från att spolas nedför bergssidorna och ner i lägren. Folk blir mer och mer frustrerade. De sträckte sig uppgivet mot oss och sa: ”Look.” Myndigheter och organisationer kan inte längre garantera säkerheten för besökare.

Vilket var ditt starkaste intryck?

– Det är alltid när ridån går upp, när flygplansdörren öppnas och du möts av kaos. Värmen, fukten, lukter, ljudet av helikoptrar, den intensiva aktiviteten hos hjälparbetarna. Och ändå den underström av ordning och målmedvetenhet som finns mitt i röran.

Och offren?

– Vi mötte dem i skolor och på sjukhus. Som Gill på Cityhospitalet i Port-au-Prince, fjorton månader gammal, gravt undernärd, håret rödfärgat av bristen på näring. Hon vägde som en fyramånaders baby. Hon greppade min hand, såg mig i ögonen och log. Men de flesta barnen var apatiska och mammorna kämpade hårt med att få i gång amningen.

– Jag tänker också på Nadile, fyra år. Hennes blick, den ger mig fortfarande ståpäls. Jag är berörd, det är bra, jag lever. Blicken var öppen och klar som om den kom med en fråga till mig: Hur kan ni med era kameror hjälpa oss? Hon var brännskadad, inlindad i variga kompresser. Jag ville hålla om henne men skadan gjorde det omöjligt.

Vad betyder det för ditt engagemang att du har egna barn?

– Det är klart att jag tänker på dem. Min son Igor är lika gammal, fyra år, som Nadile där på sjukhuset.

Första gången Mikael Persbrandt åkte ut för Unicef besökte han Liberia. På den resan var de fyra barnlösa män. I dag har de alla barn.

– Alla var vi över fyrtio år, kanske lite liknöjda. Vi såg barnsoldaterna. Grymheten. Tolvåringar som dödat, som sprättat upp magen på människor som böjt knä framför dem. Upplevelsen väckte något, tror jag. Jag har mognat sent. Skådespelare ska hålla barnet i sig vid liv. Men det kan gå för långt.

Mikael Persbrandt bloggade från Haitiresan, satt i en skumpande FN-jeep och skrev på sin Iphone: ”Tänker på mina barn. Känner kärlek och oerhörd tacksamhet. Tänker på mig själv som barn, bilder av 60-tal, rena isande, klara färger. Tall och betong. En babyblå Opel. En doft av framtid. Hopp och civilisation. Barnen här och det helvete som de befinner sig i blir en sådan kontrast. Vågar de drömma? Måste gå ut och fråga dem senare i dag.”

Hur gör du och teve för att skapa empati, medkänsla?

– Ja, hur ska vi hindra att folk reser sig ur tevesoffan och går och kokar kaffe under inslaget från Haiti? Det är helt klart att en storgråtande Mikael Persbrandt i alla fall inte håller dem kvar. Jag måste förhålla mig professionellt.

– Det är som på teatern: man får inte ta ifrån folk deras egen upplevelse. Man måste skicka ut bollen till dem. Vad föregår tåren? Vad leder till känslomässigt engagemang? Ja, inte att någon gråter eller skriker eller grälar så fort ridån går upp.

– Jag hoppas vi lyckas, vi har massor av material från Haiti, men bara sex, sju minuter på oss för att nå fram.

Hur pratar du med dina barn om det du sett?

– Det är inte så lätt. Vad pratar barn om i västvärlden? Jag tar mycket bilder, samlar ihop dem och sätter mig ner med familjen. Försöker förmedla hur mycket vi har att vara tacksamma för, och faktiskt också den kraft och optimism som jag har med mig hem.

Hur menar du?

– Ja, alltså det händer att folk undrar om jag får debriefing när jag kommer hem. Ha, ha, hela mitt liv skulle i så fall behöva debriefing, jag är ju uppväxt i Jakobsberg, säger jag. Jag blir mycket mer deppig av att se all håglöshet i vårt samhälle. Från Haiti har jag inre bilder som ger kraft. De finklädda människorna som håller gudstjänst mitt i rasmassorna, killen i en gammal skiddräkt från Åre som visar att begagnade kläder kommer fram.

– Barnen på Haiti har samma framtidsdrömmar som våra barn. Det gnistrar i deras ögon och de vill också bli brandsoldater, läkare och poliser. Jag ser all viljestyrka, människor är starka, som kackerlackor, överlever alltid.

Har du slutat gnälla över p-böter?

– Nja, det händer väl fortfarande.